En libertariansk syn på upphovsrätt

(Snälla Libertarianer. Läs igenom hela inlägget innan ni blir förbannade eller svarar. OK?)

Min tidigare inlägg om upphovsrätt gav upphov till vissa svallvågor i den libertarianska bloggosfären. Frågan handlar i grunden om ifall upphovsrätt är äganderätt eller stöld. Men fungerar den libertarianska synen på äganderätt, egentligen?

Jo, libertarianer (och en hel del liberaler också, ja faktiskt även många socialister, det är närmast en förvånande enighet på det här området, faktiskt) menar att äganderätt kommer ur en rätt att kontrollera det man producerar. I libertarianens argumentation så har man äganderätt till det som man själv producerar, som en förlängning till äganderätten man har till sig själv. Men rimligen måste detta ju gälla allt man producerar, oavsett om det man producerar är immateriellt eller inte. Den libertarianska synen på äganderätt medför alltså att den som skapar information skall ha en äganderätt till informationen. Det är trots allt i sin anletes svett som informationen har skapats, i precis lika stor utsträckning som om det är något fysiskt. Det innebär att en skapare av en film eller en låt skall ha äganderätt till den låten, och även en uppfinnare skall ha äganderätt till uppfinningen och så vidare.

Ett möjligt motargument är Hayeks argument att äganderätten grundar sig i resursers ändlighet. Att man har äganderätt till en stol för att resurserna som behövs för att skapa stolen är ändliga, så man kan inte skaffa sig en ny stol utan arbete. Men Hayek missar skillnaden mellan att skapa informationen oh att sprida den. Att skapa en film är inte ett arbete som är resursfritt, eftersom arbetet som är nedlagt kräver resurser. Visserligen går det bra att kopiera informationen utan nån större arbetsinsats, och det är visserligen korrekt. Men det innebär bara att den som kopierar eller informationen inte skall ha nån äganderätt till kopian av informationen, utan det är den som skapar informationen från början som skall ha äganderätten. Vilket ju onekligen låter rätt likt dom upphovsrättslagar vi har.

Det andra libertarianska motargumentet mot upphovsrätt är att man inte alls kan äga information. Argumenten här är av typen att om man äger information så äger man en del av hjärnan hos dom som känner till informationen, men det argumentet ignorerar skillnaden mellan informationen och mediat. Personen som har upphovsrätten till musiken på mina CD-skivor äger inte skivorna. Det gör jag. Det är musiken han/hon äger, inte skivan. Och eftersom ägande är kontroll över utnyttjande så går det uppenbarligen utmärkt att äga information så länge man kan kontrollera dess utnyttjande och spridande. Att det i dagens läge har blivit omöjligt att stoppa fildelning betyder inte att det inte går att kontrollera alls. Det går fortfarande utmärkt att stoppa dom som säljer kopior av CD-skivor, och många artister idag tjänar massor av pengar på att sälja sin musik som reklammusik eller ringsignaler. Så det är uppenbarligen, än så länge, praktiskt möjligt att äga information.

Det tredje argumentet är att äganderätt av information är en inskränkning av äganderätten av skivan, eftersom jag inte får kopiera den eller på annat sätt sprida informationen. Men det är återigen att missa skillnaden på informationen och mediet, och det här argumentet har jag redan bemött i mitt förra inlägg.

Vad händer om man inte kan äga information?

Om staten upphör med sitt skydd av informationsägande, oavsett om det är för att man anser att det är teoretiskt omöjligt, praktiskt omöjligt eller inte önskvärt, så får detta mycket allvarliga effekter. Ingen kan längre hindras att sprida någon information. Inte bara försvinner upphovsrätten och patenten, men non-disclosure agreements blir omöjliga. Medias rätt att skydda sina källor blir svårt att försvara. Försvarshemligheter blir öppna, och en systemadministratör kan både sprida dina lösenord och dina personliga hemligheter hur dom vill. Posten får inte bara öppna dina brev, dom får kopiera dom och sprida dom. Staten behöver inte längre fråga om rätt för att läsa din e-post.

För allt detta är ju bara information, och du har inte längre någon rätt att hindra spridningen av information. För ingen får längre äga eller kontrollera information.

Libertarianer är ofta rabiat mot upphovsrätt, och blir mycket upprörda när man säger att upphovsrätt, som dom ogillar är en slags äganderätt, nåt dom gillar väldigt mycket. Det komplicerar deras överförenklade världsbild alldeles hemskt. Jag tror inte dom blir gladare av den här artikeln. Men det är nog i grunden så att även libertarianer måste erkänna att det går att äga information, och att upphovsrätten är just detta: En begränsad äganderätt för viss typ av information.

Det här betyder såklart inte att vi måste förbjuda fildelning eller viss informationsspridning. För det finns fler argument mot upphovsrätt, eller åtminstone mot vissa typer av upphovsrätt. Och det första av dom argumenten är att det är samhällsskadligt med upphovsrätt, eller samhällsnyttigt att begränsa den. Att ha patent som utsträcker sig i oändlig framtid skulle förmodligen vara mycket skadligt för den tekniska utvecklingen, till exempel. Men samhällsnytta är ett argument som libertarianer aldrig har accepterat. Att det är praktiskt omöjligt att hindra privat fildelning är ett annat argument för att dom restriktioner som nu införs i möjligheten till fildelning är ett annat argument mot vissa typer av upphovsrätt som jag också tror libertarianer har svårt och acceptera.

Och det är därför debatten blir så infekterad. Libertariansk ideologi är klar i frågan, man borde ha upphovsrätt, och massor av det. Detta kopplat med dogmatismen inom libertarianska kretsar innebär att man kämpar hårt för att hitta kryphål för att kunna försvara nåt dom alla redan sysslar med: Ladda ner musik och filmer från nätet.

Så, skall man ha upphovsrätt, och isåfall hurdan? Det får bli en annan post.

---

Andra bloggar om: ideologi, liberalism, politik, upphovsrätt