Liberati: Välbehövligt och befriande

Socialismens ekonomiska idéer har imploderat så många gånger att dom enda som tar den på allvar är konstnärer på statsbidrag och professorer vars enda verklighetskontakt är att det regnar när dom tar en promenad i parken. Libertarianismen ägnar sig samtidigt mest åt att gräva ett dogmatiskt hål åt sig själv. Ändå är det där debatterna går. Folk sitter antingen i vinbarer och kräver ett införande av ett ekonomisk system som leder till misär, eller på caféer och klagar gnälligt på att hela världen utom just dom tre vid just det cafébordet är socialister.

Ingen av grupperna har nån reell inverkan på reell politik, ingen av dom har egentligen nånting vettigt att komma med. Ändå lyckas dom helt styra debatten. Därför känns det jävligt skönt med en grupp som tar en idédebatt i avstamp från dagens verklighet, och inte gamla avdankade idéer från sjutton och artonhundratalet. Ja, givetvis talar jag om Liberati. Som är nånting, exakt vad är oklart, förutom att dom har ett bra namn och innehåller bra personer. Dom har presenterat fem utmärkta punkter som bryter med gamla korkade dogmatiska ståndpunkter och lägger fram nånting faktiskt värt att debattera.

Det här skall bli jävligt intressant att se fortsättningen på.


Andra bloggar om , , ,

Folk tror på konstiga saker för dom tror på sig själva, del 2

Del 1: Identitet och libertarianism
Del 2: Identitet och extremism

OK, så igår förklarade min syn på varför så många människor är svåra att övertyga: Kort sagt, deras politiska åsikter är en del av deras identitet, så dom måste tro på dogmerna, oavsett hur korkade dom är, för om dom inte gör det så hotas deras självbild, och det skulle leda till en livskris. Mitt exempel var den genomsnittliga 17-åriga frihetsfrontaren, som blir förbannad och skriker ”socialistvin” åt alla som visar att dom har fel. Men, som jag påpekade igår, libertarianismen är också rationalistetsdyrkande, så även om det är svårt och tar tid så går det att övertyga dom flesta libertarianer med sakliga argument. Och dessutom har ju libertarianer ofta rätt.

Så vad händer då om en person har en självidentifikation med en ideologi som inte är rationalitetsdyrkande, och oftast har fel? Låt oss ta nynazister som exempel. Den unga tonåringen letar efter en identitet, en grupp att vara en del av, något att peka på och säga ”det här är jag”. Och har han tur stöter han på en hög frihetsfrontare, har han otur blir han kompis med några nynazister, och hamnar i deras subkultur, och blir nynazist. Nynazismen har oftast fel. Deras världsbild inkluderar saker att Judar är onda och styr världen och att det längsta man kan komma ideologiskt från kommunism är nazism. Detta är fel, och det går att logiskt bevisa att det är fel. Men nynazismen, till skillnad från libertarianismen, har inte en kultur av att se rationella argument som något eftersträvansvärt, så argument biter inte så bra. Logiska argument är i allmänhet i samhället sett om positivt, men eftersom nynazister inte är rationalitetsdyrkande så kan dom vifta undan argument med att man ljuger, eller inte förstår logik, eller att man helt enkelt är med i den onda sionistiska världskonspirationen, och det är därför man säger sådana saker.

Nazismen är också är djupt ondskefull ideologi. Den anser att vissa människor är bättre än andra, och skyller alla problem på en viss grupp, judar. Det här ledde i Tyskland till den skruvat logiska slutpunkten att man borde avrätta alla judar. Men att behandla människor som djur och fösa in dom i miljontals i massavrättningsfabriker är uppenbart ondskefullt även för en nazist. Och här kommer varje individs behov av att se sig själv som en god människa in. Det går inte att vara nazist och samtidigt erkänna att nazismen avrättade flera miljoner människor utan anledning, eftersom man då erkänner att man är ond. Lösningen är enkel och kommer i två varianter. Antingen förnekar man helt att förintelsen har förekommit. Det är, menar man, en myt påhittad av den onda sionistiska världskonspirationen. Eller, om det inte fungerar (till exempel för dom Nazister som själva var med under kriget och såg dom här sakerna hända), så bestämmer man sig för att Judar inte är människor, utan bara en slags råttor som bäst hanteras genom att dödas. Det är enklare att på detta viset blunda för eller rationalisera bort sin egen ondska, än att erkänna att man är ond.

Och så här fungerar all extremism. Det spelar ingen roll om man är libertariansk objektivist, islamistisk terrorist, nynazist eller kommunist. Alla dom här ideologierna har en tendens att anammas av folk som letar efter en identitet, och tar ideologin som sin identitet. Det gör att det är svårt för dom att byta åsikt, eftersom det leder till en livskris. Att libertarianismen inte har lett till massdöd beror främst på att libertarianismen råkar ha hyfsat rätt, jämfört med nazism och kommunism, och som en del av detta förespråkar libertarianismen demokrati, och en demokratisk stat mördar inte folk. Dom andra ideologierna är totalitära, och förklarar att det är OK att döda i ideologin namn. Det är också, som tidigare nämnt, svårare att vara libertarian än t.ex. kommunist, eftersom den libertarianska ideologin också inbegriper rationalitetsdyrkande, och därmed öppnar sig för motargument på ett sätt andra fanatiska ideologier inte gör.

Och om ni trodde jag var klar nu, så trodde ni fel. Det blir fler delar i den här serien. 🙂


Andra bloggar om: , , , , , , ,

Socialliberal förvirring.

Det har diskuterats en hel del om socialliberalism senaste tiden. ”Att vara socialliberal är att vara sosse” hävdade Elise Claeson, och en debatt som vanligen hålls där unga liberaler möts hamnade på bloggar och tidningar. Det är bra och välkommet. Debatten handlar i grunden om ordet ”socialliberalism”, och något av debattens problem är att ord såklart kan betyda olika saker.

Bloggen Frihet och Sanning hävdar att det är sossar som är förebilder för dagens liberaler, vilket kan låta märkligt. Men det grundar sig såklart i ett missförstånd. Frihet och Sanning menar att dagens liberalism ”implicit bygger på en tämligen problematiskt frihetssyn där frihet inte längre betyder frånvaro av tvång, utan tillgång till andras resurser.” Men detta är inte helt sant. Det är sant att den inte bygger på synen att frihet enbart är frånvaro av tvång. Istället bygger den frihetssynen på att frihet innebär möjligheter. Har du ingen handlingsfrihet, så är du inte fri, även om ingen för tillfället håller på att slår dig eller hotar dig, så en frihetssyn där man betonar friheten, istället för att betona frånvaron av våld är naturlig för dom flesta liberaler. Påståendet att denna frihetssyn innebär tillgång till andras resurser är dock en halmgubbe som libertarianer brukar dra till med för att slippa diskutera frågan seriöst.

Skillnaden mellan den negativa frihetssynen, du är fri om ingen använder våld eller hot om våld, och den positiva frihetssynen, frihet är att ha handlingsmöjligheter, kan ses som en skillnad mellan socialliberalism och libertarianism. Det är av den anledningen jag brukar kalla mig socialliberal. För om det är någon frihetssyn som är problematisk så är det idén om att man är helt fri så länge man inte är utsatt för våld eller hot om våld. Det här jag tagit upp flera gånger både här på bloggen och på den site om liberalism jag gjorde för många år sedan.

Johan Ingerö tar upp en annan definition på socialliberalismen. Han menar att socialliberalismen är ett mer pragmatiskt förhållningssätt än den vanligen mycket dogmatiska libertarianismen. Den dogmatismen ser man inte bara i praktiskt politik, utan även i ideologin i sig. Libertarianer brukar sträva efter en sorts ideologisk perfektion och anammar därför den negativa frihetssynen. Med en sådan frihetssyn så kan alla vara totalt fria. Det enda som krävs är att folk slutar slå och hota varandra. På så sätt har man åstadkommit en teoretiskt perfektion med totalt frihet för alla, genom att urvattna frihetsbegreppet så mycket att det inte längre betyder något. Med negativ frihet kan man svälta ihjäl i full frihet. Är ett sådant frihetsbegrepp värt något? Att i det läget ha en mer realistisk syn på frihet, och inse att ett frihetsbegrepp som är värt sitt namn också innebär att människors frihet inte är konfliktfri känns mer attraktivt för mig. Jag är mer intresserad av att förbättra verkligheten än att hitta ett teoretiskt perfekt system. Så även med den synen på socialliberalismen är jag socialliberal.

Sist finns en tredje definition av socialliberal. Den definitionen ser man ekon av både i Elise Claesons artikel, i Frihet och Sannings blogginlägg ovan, och i Johan Ingerös kommentarer. Den definitionen är i huvudsak ekonomisk, och utgår ifrån att staten måste gå in och finputsa marknaden. Man måste kontrollera att marknaden fungerar väl, och styra och ställa lite. Det engelska ordet social-liberal används nästan uteslutande i den här betydelsen. Skall man i England tala om dom föregående betydelserna använder man bara ordet liberal, och i USA verkar man inte tala om det alls, tyvärr. Den här attityden utgår gärna från idén om att politiker och staten vet lite bättre än folk i allmänhet, en uppfattning som är mycket vanlig bland liberala politiker, och som är närmast allenarådande bland vänsterpolitiker och konservativa. Och det är såklart djupt felaktigt. Om man pratar om socialliberalism i den här meningen, så är jag inte alls socialliberal.

Jag misstänker att dom här olika betydelserna är en vanlig anledning till att så många envisas med att kalla sig ”bara liberal”. För dom håller inte med om alla definitionerna ovan. Jag håller mig nog till socialliberal ändå, av gammal vana, fast jag i ekonomiska frågor är nyliberal. Jo, det går bra att vara det. Socialliberalismen i dom två första betydelserna är fullständigt kompatibel med en nyliberal ekonomiskt politik. Den nyliberala ekonomiska politiken är nämligen både pragmatisk bra då den fungerar väl, och innebär större valmöjligheter för individerna. Så ja, jag är en nyliberal socialliberal. Och om man tänker på det så blir debatten om ordet socialliberalism en stor axelryckning. Det är ju trots allt bara ett ord. Det är väl politiken och idéerna som är det viktiga, eller?


Andra bloggar om: , , , ,

Marx och vetenskapen: 1. Lite om vetenskap

Det är inte helt ovanligt i en debatt med Marxister att höra två påståenden. Dels att Marxismen är en vetenskap, dels att det inte finns rätt eller fel. Det har hänt att påståendet kommer från samma person, ibland till och med samtidigt: Att det inte finns rätt eller fel inom vetenskapen, utan att det bara finns olika sätt att beskriva samhället på, olika teorier. Det här påståendet är vanligare hos kreationister men det dyker också ibland upp hos kommunister (jag har redan tidigare tagit upp likheten mellan kreationister och kommunisters vetenskapssyn). Andra varianter av påståendet är att modern ekonomisk teori (eller evolution då) inte är fakta, utan bara en teori. Man implicerar då att när det är en teori så är det inte bevisat. Men vetenskap fungerar inte så. Jag skall försöka förklara. Jag vet att jag inte är så pedagogisk, men om jag misslyckas kan väl andra hjälpa mig i kommentarerna. 🙂

Ett faktapåstående är ett uttalande om hur nånting ligger till. Det är uttalanden av typen ”himlen är blå”, ”äpplen faller ner från träd”, ”månen är en ost”. Fakta är ett bevisligen korrekt faktapåstående. Att äpplen faller ner från träd är ett faktum. Att månen är en ost är inte ett faktum. Redan här ser vi hur påståendet att det inte finns rätt och fel inom vetenskapen ramlar sönder. Klart det finns. Det är faktiskt hela grunden för vetenskapen.

En teori är ett system av förklaringar för observerbara fakta. Exempel på dessa är Newtons gravitationsteori, Einsteins gravitationsteori, evolutionsteorin, kreationism, frenologi, neoklassisk ekonomisk teori och Marxistisk ekonomisk teori. En vetenskaplig teori är en teori som uppfyller vetenskapens krav på teorier, såsom falsifierbarhet och liknande. Kreationism är ett exempel på en ovetenskaplig teori, för den går inte att falsifiera. Påståendet att Gud skapade världen för 6000 år sedan, men skapade den så att den på alla sätt och vis tyckas vara miljarder år gammal, är inte möjligt att varken bevisa eller motbevisa. Det är alltså inte vetenskap alls.

Är en ovetenskaplig teori fel? Nej, den är bara ovetenskaplig. Dom flesta vetenskapsmän ser nog ovetenskapliga teorier som fel, men strikt sett kan dom inte vara fel. Eller rätt. Det är därför man ser dom som ovetenskapliga. Men vetenskapliga teorier, dom kan vara fel. Ett exempel på det är frenologi. Frenologin lyckades aldrig förklara några fakta, som exempel. Den är ofta nämnd som exempel på en felaktig teori.

Men det är inte alltid en fråga om helt fel. Newtons teori om gravitation förklarade massor med observerbara fakta, som varför planeterna snurrade runt solen, och varför äpplen faller nedåt, osv. Men för snart 100 år sedan kom Einstein med en teori om gravitationen. Den förklarade också dom fakta man kunde observera, men den förklarade fler fakta, och den har i efterhand visat sig vara mer korrekt när det gäller extrema fall. Newtons teori är fortfarande användbar och ger korrekta resultat när vi pratar om dom flesta saker, men inom kosmologin använder man Einsteins teorier när man räknar, för annars blir det fel.  Så det går att säga att Newton hade rätt, men Einstein hade mer rätt. Eller så kan man säga att Einstein hade fel, men Newton mer fel.

Rätt och fel finns inom vetenskap. Men det är ofta en fråga om mer rätt eller mindre rätt.

Så här ser vi kraven på en bra teori, och för att den skall vara accepterad som en korrekt och användbart teori:

  1. Den skall uppfylla vetenskapliga krav, på till exempel falsifierbarhet.
  2. Den skall förklara kända fakta.
  3. För att den skall ersätta en annan teori som också förklarar kända fakta måste den förklara fler fakta än den tidigare teorin, eller förklara dom på ett enklare sätt.

Så vad kommer Marx in i det här då? Jo, för Marx påstod att hans teorier var vetenskap. Och var dom det då? Jo, det måste man säga. Dom är falsifierbara, man kan alltså visa att dom är inkorrekta, dom anser sig förklara mer än tidigare teorier, och dom gör dessutom förutsägelser som vi kan försöka verifiera. Så Marx teorier är utmärkt vetenskapliga.

Men är dom rätt, eller fel? Och isåfall, hur mycket?  Missa inte den spännande fortsättningen. 🙂


Andra bloggar om: , , , ,

En libertariansk syn på upphovsrätt

(Snälla Libertarianer. Läs igenom hela inlägget innan ni blir förbannade eller svarar. OK?)

Min tidigare inlägg om upphovsrätt gav upphov till vissa svallvågor i den libertarianska bloggosfären. Frågan handlar i grunden om ifall upphovsrätt är äganderätt eller stöld. Men fungerar den libertarianska synen på äganderätt, egentligen?

Jo, libertarianer (och en hel del liberaler också, ja faktiskt även många socialister, det är närmast en förvånande enighet på det här området, faktiskt) menar att äganderätt kommer ur en rätt att kontrollera det man producerar. I libertarianens argumentation så har man äganderätt till det som man själv producerar, som en förlängning till äganderätten man har till sig själv. Men rimligen måste detta ju gälla allt man producerar, oavsett om det man producerar är immateriellt eller inte. Den libertarianska synen på äganderätt medför alltså att den som skapar information skall ha en äganderätt till informationen. Det är trots allt i sin anletes svett som informationen har skapats, i precis lika stor utsträckning som om det är något fysiskt. Det innebär att en skapare av en film eller en låt skall ha äganderätt till den låten, och även en uppfinnare skall ha äganderätt till uppfinningen och så vidare.

Ett möjligt motargument är Hayeks argument att äganderätten grundar sig i resursers ändlighet. Att man har äganderätt till en stol för att resurserna som behövs för att skapa stolen är ändliga, så man kan inte skaffa sig en ny stol utan arbete. Men Hayek missar skillnaden mellan att skapa informationen oh att sprida den. Att skapa en film är inte ett arbete som är resursfritt, eftersom arbetet som är nedlagt kräver resurser. Visserligen går det bra att kopiera informationen utan nån större arbetsinsats, och det är visserligen korrekt. Men det innebär bara att den som kopierar eller informationen inte skall ha nån äganderätt till kopian av informationen, utan det är den som skapar informationen från början som skall ha äganderätten. Vilket ju onekligen låter rätt likt dom upphovsrättslagar vi har.

Det andra libertarianska motargumentet mot upphovsrätt är att man inte alls kan äga information. Argumenten här är av typen att om man äger information så äger man en del av hjärnan hos dom som känner till informationen, men det argumentet ignorerar skillnaden mellan informationen och mediat. Personen som har upphovsrätten till musiken på mina CD-skivor äger inte skivorna. Det gör jag. Det är musiken han/hon äger, inte skivan. Och eftersom ägande är kontroll över utnyttjande så går det uppenbarligen utmärkt att äga information så länge man kan kontrollera dess utnyttjande och spridande. Att det i dagens läge har blivit omöjligt att stoppa fildelning betyder inte att det inte går att kontrollera alls. Det går fortfarande utmärkt att stoppa dom som säljer kopior av CD-skivor, och många artister idag tjänar massor av pengar på att sälja sin musik som reklammusik eller ringsignaler. Så det är uppenbarligen, än så länge, praktiskt möjligt att äga information.

Det tredje argumentet är att äganderätt av information är en inskränkning av äganderätten av skivan, eftersom jag inte får kopiera den eller på annat sätt sprida informationen. Men det är återigen att missa skillnaden på informationen och mediet, och det här argumentet har jag redan bemött i mitt förra inlägg.

Vad händer om man inte kan äga information?

Om staten upphör med sitt skydd av informationsägande, oavsett om det är för att man anser att det är teoretiskt omöjligt, praktiskt omöjligt eller inte önskvärt, så får detta mycket allvarliga effekter. Ingen kan längre hindras att sprida någon information. Inte bara försvinner upphovsrätten och patenten, men non-disclosure agreements blir omöjliga. Medias rätt att skydda sina källor blir svårt att försvara. Försvarshemligheter blir öppna, och en systemadministratör kan både sprida dina lösenord och dina personliga hemligheter hur dom vill. Posten får inte bara öppna dina brev, dom får kopiera dom och sprida dom. Staten behöver inte längre fråga om rätt för att läsa din e-post.

För allt detta är ju bara information, och du har inte längre någon rätt att hindra spridningen av information. För ingen får längre äga eller kontrollera information.

Libertarianer är ofta rabiat mot upphovsrätt, och blir mycket upprörda när man säger att upphovsrätt, som dom ogillar är en slags äganderätt, nåt dom gillar väldigt mycket. Det komplicerar deras överförenklade världsbild alldeles hemskt. Jag tror inte dom blir gladare av den här artikeln. Men det är nog i grunden så att även libertarianer måste erkänna att det går att äga information, och att upphovsrätten är just detta: En begränsad äganderätt för viss typ av information.

Det här betyder såklart inte att vi måste förbjuda fildelning eller viss informationsspridning. För det finns fler argument mot upphovsrätt, eller åtminstone mot vissa typer av upphovsrätt. Och det första av dom argumenten är att det är samhällsskadligt med upphovsrätt, eller samhällsnyttigt att begränsa den. Att ha patent som utsträcker sig i oändlig framtid skulle förmodligen vara mycket skadligt för den tekniska utvecklingen, till exempel. Men samhällsnytta är ett argument som libertarianer aldrig har accepterat. Att det är praktiskt omöjligt att hindra privat fildelning är ett annat argument för att dom restriktioner som nu införs i möjligheten till fildelning är ett annat argument mot vissa typer av upphovsrätt som jag också tror libertarianer har svårt och acceptera.

Och det är därför debatten blir så infekterad. Libertariansk ideologi är klar i frågan, man borde ha upphovsrätt, och massor av det. Detta kopplat med dogmatismen inom libertarianska kretsar innebär att man kämpar hårt för att hitta kryphål för att kunna försvara nåt dom alla redan sysslar med: Ladda ner musik och filmer från nätet.

Så, skall man ha upphovsrätt, och isåfall hurdan? Det får bli en annan post.


Andra bloggar om: , , ,

Hur ser en vettig vänsterpolitik ut?

Och svaret är att vänstern alltför ofta rört sig bort från en analys av ekonomi, teknik och vetenskap – studiet av produktivkrafterna är inte längre det viktiga för det är inte längre de som driver utvecklingen framåt – det anses vara idéer som gör det. Vänstern har till stora delar hemfallit åt idealism

Boris Benulic beklagar sig över hur anti-intellektuell och verklighetsfrånvänd vänstern har blivit. Och det har han ju rätt i. Men vad skall man göra då? Idealismen hos vänstern är ju en effekt av att vänsterpolitik på dom flesta områden har misslyckats. Folk reagerar på det med att antingen sluta vara vänster eller att ägna sig åt utopism, idealism och verklighetsflykt.

En vänster som var intresserad av att ta sina ideal och faktiskt applicera dom på verkligheten vore väldigt bra för den politiska debatten. Men hur skulle den vänsterns politik skilja sig från en socialliberal politik?


Andra bloggar om: , ,

Tre frågor från Dennis: 3. Liberalism och expertstyre

Efter fråga ett och fråga två kommer här den tredje och sista av Dennis frågor. Det är både den viktigaste frågan och den med det kortaste svaret. Jag hoppas svaren är av nytta för både Dennis och andra.

3. Jag vet att en liberal är väldigt mån om sin frihet. Hur frihet sedan definieras är en helt annan femma, men i definitionen ingår det i alla fall att frihet är att få välja själva. Låt mig göra ett påstående: Experter med mycket kunskap och erfarenhet inom ett visst område vet bättre och mer än individen. Håller du med? Så varför inte låta experter göra en del av ens beslut åt en. Mer kunskap = bättre lösning. Detta bidrar automatiskt till en bättre lösning än om individen tar beslutet.

Tyvärr faller min tes direkt då jag inte har ett exempel på detta. Jag tror säkert du kan hitta hål och ologiska förklaringar på denna tes. Men det kan inte jag och därför ger jag dig chansen. I många frågor som jag tar ställning till kommer det upp i min tanke att ”experter vet mer än individen” och då indirekt bejakar jag den socialistiska lösningen.

Den enda som är expert på dig är du själv. Därför är det du själv som skall bestämma över ditt eget liv. Och du har rätt i att många politiker, även dom som vill kalla sig liberaler, faller i den tankefällan du beskriver. Naturligtvis har jag inget emot att man har experter som bestämmer över saker. Statens ekonomi skall givetvis skötas av experter på ekonomi. Men det betyder inte att dom skall sköta din ekonomi, för dom vet inget om dig, ditt liv eller din ekonomi. Och inte heller skall statens experter lägga sig i hur företagen sköts, eller vad dom gör eller hur mycket dom skall ta betalt. Att man är expert på ekonomi betyder inte att man är expert på din ekonomi, lika lite som en bilexpert kan bestämma vilken bil du skall ha.

Det faktum att det är du som är expert på dig själv är grunden i all liberal politik, från demokrati till skolpeng.

Givetvis får du om du vill lägga över besluten till en expert. Men det är upp till dig, inte till politiker eller staten. Politiker eller staten får aldrig säga att dom vet bättre än dig hur du skall sköta ditt liv.


Andra bloggar om: , , ,

Finns det ett alternativ till kapitalism?

Det är ofta när man diskuterar med socialister som diskussionen handlar om att dom vill ha ett alternativ till kapitalism, medan jag som liberal påpekar att socialism inte fungerar. Det är dags för att utveckla de tankegångarna lite. Först bör vi definiera vad kapitalism är, eftersom den genomsnittlige vänsterdebattörens definition av kapitalism är ”det system som ligger bakom allt ont som händer från nageltrång till svält”. Kapitalism är när privat ägande av produktionsmedel är tillåtet. En del vill inbegripa marknadsekonomi i definitionen på kapitalismen, men jag menar att det inte är nödvändigt, eftersom det i längden inte är möjligt att ha kapitalism och planekonomi, precis som det i längden inte är möjligt att ha socialism och marknadsekonomi.

Vad är socialism?

Socialismen vill avskaffa ett system som dom menar delar upp folk i klasser definierade av ägarförhållanden. Det betyder att om man äger produktionsmedel så är man kapitalist, annars är man arbetare. Produktionsmedel betyder i praktiken företag. En del socialister menar bara storföretag, men vad som är ”stort” är ju diffust.

Socialismen vill avskaffa klasserna genom att flytta ut ägandet till folket. Man vill att alla skall äga allt tillsammans, kan man säga. Det är det här som är själva essensen av socialism: Gemensamt ägande av produktionsmedlen. Det går egentligen inte att vara socialist och inte tycka det här. Ni kanske protesterar och hävdar att socialdemokrater inte vill socialisera produktionsmedlen, och det är sant. Det beror på att dom flesta socialdemokratiska partier har insett att det inte fungerar, och övergett socialismen annat än till retorik. SAP har till exempel sedan början på 80-talet varit ett rent maktkonservativt parti. Dom gör alltså det som måste göras för att dom skall få sitta kvar vid makten, och dom gör även det enbart under protest.

Nåja, tillbaka till ämnet. Det finns tre varianter av gemensamt ägande. I brist på bättre ord kallar jag dom tvångsföretagande, kapitalförbud och statssocialism.

Tvångsföretagande

Tvångsföretagande förespråkas av anarkister och syndikalister, och innebär egentligen att man förbjuder anställning. Alla som jobbar på en firma skall också vara delägare. Då uppstår det andra problem. Om jag skall bli tionde anställd i ett företag som har en miljon i kapital, skall jag du punga upp med 100.000 för att bli anställd? Skall jag få 100.000 när jag slutar? Vad händer om företaget går i konkurs? Då får jag inget alls. Och hur skall jag göra när jag går från ett företag som har lite kapital per anställd till ett som har mycket kapital? Då måste jag hitta dom pengarna nån annanstans. Och första anställningen, hur skall det gå, om man måste ha kapital för att bli anställd?

Nej, det fungerar inte. Om du inte har pengar för att bli delägare måste du ju rimligtvis ha rätt att jobba och få lön utan att vara delägare. Men har man det så har man ju dagens kapitalism, med ägare och anställda, och så är det inte socialism längre.

Dessutom tar delägare stora risker. Om företaget går dåligt har man ingen inkomst. Alla vill inte ta den risken. Jag tycker det är bra om nån annan tar den risken åt mig, och istället ger mig en stadig inkomst varje månad. Så får man inte göra enligt syndikalister.

Kapitalförbud

Den andra varianten är då att ingen får komma åt företagets kapital. Man betalar inte i nåt när man blir anställd, och man får inte ut nåt när man slutar. Ingen är ägare och alla anställda egentligen. Alltså får man inte ut nåt av att öka företagets kapital, för det är pengar slängda i sjön om man slutar på företaget. Ingen äger kapitalet eller företaget. Företag kommer då inte investera. Det verkar ju dumt. Och om ingen äger kapitalet, vem ställer upp med kapitalet när man startar företaget? Ingen, givetvis. Om jag satsar pengar i ett företag så kan jag ju isåfall aldrig få tillbaka dom. Då kommer jag givetvis inte satsa nåt. Vilket innebär att man inte startar mycket nya företag, och ekonomin kollapsar. Ingen bra idé.

Statssocialism

Ett tredje alternativ innebär att staten skall äga alla företag. På det viset äger ju alla lika mycket. Notera hur detta går stick i stäv med avskaffandet av staten (vilket är varför dom delar av vänstern som förespråkar tvångsföretagande eller kapitalförbud ofta i stället kallar det statskapitalism). Men statssocialism har prövats på många ställen, och det fungerar dåligt. Det beror på att företagen inte längre drivs för att vara effektiva. Med privatägda företag är ägarna och ledningen intresserade av att företaget går bra, för dom tjänar på det. Med statliga företag tjänar dom som bestämmer inte på att företaget går bra, för vinst går bara direkt till statskassan, och därför bryr sig ingen längre om att få företaget att gå bra. Istället blir intresset för företagsledningen (för en ledning måste man fortfarande ha av rent organisatoriska skäl) bara att öka sin egen makt, och möjligen att försöka lura företaget på pengar. Det är inte bra för nån, utom ledningen såklart.

Väljarna i sin tur, som skall styra upp det här, sitter allt för långt borta från informationen för att kunna att vettiga beslut. Helt plötsligt skall du bestämma vem som skall bestämma vem som skall bestämma vem som skall bestämma vem som skall bestämma vilka pennor man skall köpa in på Telia. Varför skall du bestämma det? Vad är det för nytta? Om det här sköts ineffektivt, till exempel genom att inköparen köper pennor från sin svåger till överpris, då är det DU som på nåt vis först skall få reda på det här, och sedan se till att ändra på det. Hur skall det gå till? Skall du rösta på ett nytt parti i riksdagen för att Svenne på Telia köper pennor av sin svåger? Centraliseringen är löjligt ineffektiv.

Statssocialismens planekonomi

Med tvångsföretagande och kapitalförbud kan man fortfarande i teorin ha marknadsekonomi, alltså att priserna sätts av tillgång och efterfrågan. Men det innebär också att ett företag som inte drivs bra kommer gå i konkurs för att dom inte går med vinst. Företagen bestämmer i dom här fallen fortfarande själva vem som skall anställas och vem som skall sparkas. Det kommer finnas arbetslöshet precis som idag. Dom som jobbar på ett företag som går bra kommer tjäna massa pengar och dom andra lite. Har man då egentligen åstadkommit den ekonomiska likhet som man efterfrågar? Nej. Tvångsföretagande och kapitalförbud är jämlikhet enbart på papperet, baserat på det felaktiga antagandet att ojämlikhet sitter i vad man äger.

Dom som förespråkar statssocialism menar att statssocialismen och den medföljande planekonomin är en lösning på detta. Där sätts priser av staten, och staten bestämmer vem som skall sparkas, dvs ingen alls. Resultatet är återigen en grov ineffektivitet, den här gången gjord värre av att staten bestämmer vad som skall tillverkas och till vilket pris det skall säljas, helt oberoende av hur mycket folk vill betala och hur många som behövs. Istället för en effektiv privat marknad där varje aktör själv tar beslut efter tillgänglig information så blir priser och tillverkning satt politiskt, med otillräcklig information, och ofta med svågerpolitik och liknande.

Sammanfattning

Som vi ser fungerar helt enkelt avskaffandet av kapitalismen dåligt. Den enda ens avlägset praktiska möjligheten att avskaffa kapitalismen är statssocialismen med sin planekonomi, och då får vi betala med en kraftig ineffektivitet och fattigdom som följd. Både Sovjet, Kina och Nordkorea har genomlidit massvält som ett resultat av försök med statssocialism.

Anti-kapitalister blir arga när man säger detta, för dom inbillar sig att det innebär att vi då är dömda att leva kvar i ett klassamhälle. Men så är det såklart inte. Grundproblemet här är socialismens fokusering på en i grunden ganska ointressant sak, nämligen om man äger en del av företaget man jobbar på eller inte. På 1800-talet, när Marx utvecklade sina teorier, så var det stora skillnader i liv mellan företagsägarna och anställda. För att bli företagare och bli rik, krävdes det utbildning, och för att få utbildning krävdes det att man var rik. Samhället hade klasser och klassklyftor som det var i det närmaste omöjligt att ta sig över.

Men så är det inte längre. Idag har vi gratis utbildning upp till och med gymnasienivå, och studielån för högskolan. Vi har (nästan) gratis sjukvård för alla. Jag känner några företagare som har lyckats bra, och som lever ett gott liv. Men dom allra flesta företagare jag känner har inte ett dugg mer pengar än nån arbetare, och oftast betydligt mindre. Det finns inte längre några tydliga klasser, istället är alla ihopsmetade i en stor medelklass. Vi har helt enkelt infört det klasslösa samhället. Detta helt utan att avskaffa kapitalismen.

Klasserna är baserade inte i ägande, utan i rättigheter, utbildning och möjligheter. Det är dom vi skall fördela lika till alla, inte pengar.

Andra bloggar om: , , , , ,