En syn på politikens karta

Det är alltid kul när man säger något som är rätt okontroversiellt, och det skapar stora kontroverser. Det innebär att man har satt fingret på något ömt ställe. Jag gjorde i fredags en liten politisk karta. Det kommer sig i grunden av att vänster-högerskalan är meningslös, den lägger åsikter som är lika rätt långt i från varandra ute på kanterna, och den lägger partier som är rätt långt i från varandra ganska nära. Det beror på att vad som är vänster och höger har bestämts av vänstern, så egentligen är det bara en karta på hur illa en kommunist tycker om nåt. Ju argare dom blir, desto längre till höger. Därför hamnar libertarianer nära rasister, trots att dom inte har några åsikter gemensamt, men nazister hamnar långt från kommunister, trots att dom har massa gemensamt.

Det finns massor av försök att åtgärda detta, mer eller mindre bra. En vanlig är den ”politiska kompassen”, populär bland libertarianer, som har två skalor. Det hade varit dubbelt så bra som höger-vänsterskalan, om det inte hade varit för ett problem: Båda skalorna mäter en slags frihet. I den ena änden har du ekonomisk frihet, i den andra en moralisk/social frihet. Det finns inga som är för en total ekonomisk frihet men helt mot social frihet. Att dom på webbsidan sedan hävdar att George W Bush är starkt för ekonomisk frihet visar dessutom att dom är mer intresserade av amerikansk politik än att faktiskt analysera ordentligt. Vad dom har försökt att göra är att ta vänster-högerskalan, som dom kallar ekonomisk, och lägga till en andra skala till den, trots att vänster-högerskalan inte alls är ekonomisk. Och även om man fixar detta så är två dimensioner rätt begränsande.

I mina försök att göra en karta hamnade mina funderingar mer på vilka fel som begicks än vilka åtgärder man föreslår. För åtgärderna är ofta slumpmässiga. I Sverige betraktas friskolor som liberalt, i USA hatar liberalerna friskolor. Varför? Jo, för att i USA föreslogs idén först av konservativa, och blocken i USA är liberaler mot konservativa, så då måste liberalerna vara emot friskolor. I Sverige är blocken sossar mot resten, så här måste S vara mot friskolor, men liberaler och konservativa måste hålla ihop. Om det är bra eller dåligt har inte med saken att göra, det är blockpolitiken som tvingar fram ställningstagandena. Men attityder, tankefel och grundläggande syn på världen är mindre slumpmässigt. Så baserat på böcker som Erich Fromm’s ”The fear of freedom”, Harold Lasswell’s ”Psychopathology and Politics” och framförallt Eric Hoffer’s ”The True Believer”, så tyckte jag mig kunna se tre vanliga och grundläggande ”fel” i hur man tänker politiskt. Fel inom citationstecken, eftersom det är fel från en liberal synpunkt. Någon som begår felen anser givetvis att det är rätt.

Dom ”felen” är tre, och dom är:

  1. Att man ser makt som något som ger rätt. Jag kallar detta ”maktdyrkan”, för det vanligare ordet ”Auktoritär” ger associationer med diktaturer och liknande. Men det behöver inte ha något med diktaturer att göra alls. Många demokrater kan fortfarande vara ”maktdyrkare” och söka sig till ett parti därför att partiet har makten. Man kan se detta hos socialdemokraterna, där många sossar ser det som om S har någon slags gudagiven rätt att sitta i regeringen, för det har dom ju alltid gjort. Dom vet att demokrati är bra, och dom är demokrater men söker sig till S inte för att dom håller med, utan för att dom vill ha makt. Så dom anpassar sina åsikter till dom som har makten, istället för att försöka ge makten till dom som delar deras åsikter. Maktdyrkare tenderar att analysera världen helt och hållet utifrån ett maktperspektiv (där makt är bra om man har det själv och dåligt annars). Motsatsen är dom som inser att makt korrumperar och att det inte spelar någon roll vilket parti det är, efter 40 år vid makten kommer partiet att ha övergett sina idéer och bara jobba för att hålla sig kvar vid makten, och skita i väljarna (bland annat just för att dom lockar till sig maktdyrkare).
  2. Frihetsfobi. Många är rädda för frihet, bland annat för att med frihet följer ansvar, och ansvar är jobbigt. Den attityden leder ofta till att man vill att staten skall bestämma. Andra är mot frihet därför att dom är oroliga för att dom har valt fel livsväg. Dom bestämmer sig därför att den väg dom har valt är den enda rätta ur moralisk synpunkt och att alla som har valt annorlunda har valt fel. Det leder till konservatism och homofobi. Andra är bara rädda för det okända, och med stor frihet får man ett väldigt heterogent samhälle, med massa olika människor som gör olika saker. Är man rädd för dom som är annorlunda blir man ofta rasist. Här ser vi tre olika politiska ståndpunkter, alla baserat på en rädsla för frihet. Motsatsen är såklart frihetsälskare; Liberaler av alla det slag som tycker att mångfald är kul och som tycker att dom styr sina liv bättre än staten.
  3. Fanatism är när man låter idéer eller personer gå före verkligheten. När man inte vill lyssna på andra, och avfärdar alla åsikter som inte passar in i ens världsbild eller teori antingen med skratt eller med hat, så blir man fanatisk. Detta gör att man sakta tappar verklighetskontakten, och ens politiska åsikter glider allt längre mot det orimliga. Det spelar ingen roll hur vettig man var från början, om man reagerar på all kritik med att slå bakut. Ett bra exempel på detta är Stuart Christie. Hans självbiografi ”Granny made me an Anarchist” visar hur han börjar sin politiska medvetenhet i tidiga tonår som Labour, för det var ju det hans familj var. Men när han inser att Labour också är fulla av hycklare går han allt längre vänsterut, och för varje steg vänsterut hittar han bara fler människor som antingen är egoister, eller fegisar som inte faktiskt gör nåt. Det slutar med att han i frustration smugglar sprängämnen till Spanien (detta är under Franco) och hamnar i fängelse. Allt för att han inte någonstans på vägen från Socialdemokrat till Anarkist ställer sig frågan ”Har JAG fel?”. Det är alltid nån annan som har fel, inte han. Detta inser han givetvis aldrig själv, inte heller i sin självbiografi, men det felet begår han, och därför blev han fanatisk. Motsatsen till fanatism är att ha en evidensbaserad världsbild, där man accepterar att saker inte ser ut som man tror om man blir överbevisad. När friare ekonomi bevisligen minskar fattigdomen så kommer en fanatiker fortsätta att hävda att liberalism orsakar fattigdom, men med en evidensbaserad världbild ändrar man åsikt.

Det här innebär att jag har tre dimensioner. Men att göra en grafik där man har tre dimensioner är svårt, för grafik är två-dimensionellt. Det skulle bli plottrigt och obegripligt. Det går inte att se var i kuben en punkt befinner sig, om man inte drar linjer ut till axlarna, och då kan man inte göra det för mer än en sak i taget utan att det blir rörigt.

Så man får förenkla. Och jag ritade massa olika grafer, tills jag kom fram till en som var begriplig och användbar. Och den ser ut så här:

Som ni ser har jag istället för dimensioner gjort ”areor”, där jag har placerat in ideologierna beroende på vad för fel dom gör. Om dom gör felet bara ibland hamnar dom närmare mitten. Dom som gör två fel hamnar i trianglarna. Gör man alla tre fel så hamnar man i en separat klutt på sidan om. Det var enda sättet att göra det begripligt. Islamism är en slags fanatisk religiös dogmatism, rasism och fascism är maktdyrkande konservatism. Kommunism och Nazism har stora skillnader, men dom gör alla tre felen, och som resultat har försök att införa både kommunism och fascism resulterat i blodbad.

Men när ni ser den här kartan gör nu inget så korkat som att tro att alla som är i den blågröna hörnet är islamister. Så är det inte. Det där är en positionering av islamism, inte en markering av vad det blågröna hörnet betyder. Detta borde vara uppenbart då kommunism och nazism är i samma område, och libertarianer, anarkister och miljötomtar samsas i samma område, men från responserna på den här grafen är det klart att inte alla har insett detta. Att du är frihetsfobiker och fanatiker gör dig alltså inte till islamist. Däremot är islamister båda.

Och traditionella socialdemokrater hamnar närmare fanatismen för dom vägrar inse att planekonomi inte fungerar, men modernare socialdemokrater hamnar närmare konservatismen. Och ingen av positionerna är perfekta, för i den tvådimensionella grafen tappar man massa information från den tredimensionella modellen. Sånt är livet bara. Grafen är till för att åskådliggöra, inte vara en perfekt modell av en imperfekt verklighet, för sånt är både omöjligt och fanatiskt, så det överlåter jag åt dom verklighetsfrämmande libertarianerna i KLP. 😉

Och Sverige då?

Nästa steg blir såklart att placera in politiska partier på kartan. Men Sverige är politisk sett rätt homogent, vi har ju anarkister, men inga som faktiskt försöker spränga riksdagen, socialdemokraterna har inte på allvar försökt införa socialism, osv. Så alla skulle hamna i mitten, och  en sådan karta är ju inte så givande. Så alltså gör vi en ny karta, där vi vi göra samma transformation från en kub till en platt cirkel, men vi tar bara den biten av kuben som innehåller svenska partier. Och då får man nånting sådant här:

Värt att notera här är alltså att detta INTE innebär att Fi är islamister (se ovan) eller att Pirapartiet tänker bomba riksdagen. Det innebär att felet alliansen gör är att dom är rädda för frihet. Dom försöker hindra folk från att göra det  dom vill eftersom det, hemska tanke, kunde innebära att dom inte gör det Alliansen vill. Och då kan det ju gå precis hur som helst!  Sossarna är fortfarande allt för övertygade om att dom har en gudagiven rätt att styra Sverige, oavsett att deras politik är precis samma som moderaternas, Fi är rädda för frihet och vägrar lyssna på vett och sans, med resultat att dom hatar män. V är inte bara rädda för frihet och så fanatiska att dom tror att planekonomi är en bra idé, dom är dessutom maktdyrkande och tenderar att stödja alla diktatorer dom kan hitta.  SD är sossar som är rädda för folk som är annorlunda. Deras rasism och homofobi innebär att dom hamnar i det bruna hörnet, medans sossarnas invandringsfientliga politik inte beror på rasism, utan är ett resultat av att dom är beroende av LO för att få makten.

Moderaterna och Sossarna är väldigt stora på den här grafen. Det beror inte direkt på på partiernas storlek, utan det skall reflektera att åsikts-spridningen i partierna är stor, vilket såklart delvis beror på att partierna är stora. Sossarnas splittring visas genom att dom får två logos. Egentligen skall det väl vara ett band av sosse-logos mellan dom, men det skulle ju se helskumt ut. Moderaterna har både maktdyrkande medlemmar, konservativa och liberaler, så dom får gränsa på alla tre. Det gör att dom hamnar nära det bruna fältet, men att dom inte är i det bruna fältet är mycket avsiktligt, för visserligen har Moderaterna haft rasister i leden ibland, men dom har kastat ut dom. Så det ser ut som om dom ligger nära rasismen, men egentligen gör dom inte det, det blir en effekt av att göra 3D-modellen 2D som inte går att göra så mycket åt.

Och ja, Piratpartiet är inte ett enda dugg frihetsrädda eller maktdyrkande. Så PP skall vara så långt borta från det gröna och röda som möjligt. Däremot har man ofta tagit rätt extrema åsikter, och min erfarenhet av PP’s forum indikerar iaf för mig att flesta medlemmarna är helt ointresserade av att lyssna på andra, inklusive andra medlemmar. Och den negativa reaktionen på kritik från andra är inte heller förtroendeingivande. Så här i efterhand får jag väl erkänna att partiet är orättvist lång nere i det blå fältet och snarare skulle ha legat på gränsen, men, men. Jag tror inte det skulle ha gjort nån skillnad på den mindre ”twitter-storm” grafiken orsakade när Alexander Bard lade upp den på Liberaldemokraternas hemsida.

Men kom ihåg att PP hamnar där tillsammans med libertarianer och miljönissar. Så fanatiska är PP alltså. Ja, det är ju hemskt. Vilken förolämpning. Eller inte. 🙂 Jag är ju trots allt piratpartist… Som enfrågeparti så skulle PP egentligen täcka över hela nederdelen av grafiken, det finns både frihetsfobiker och maktdyrkare inom leden. Men det går ju inte att låta ett parti som knappt får några röster att dominera hela grafen, så dom får hamna där ett genomsnitt av dom aktiva hamnar, och enligt min åsikt och erfarenhet av partiet så är huvudproblemet att man inte lyssnar och inte tål kritik. Så då hamnar dom i den blåa fältet. Eller iaf på gränsen.

Liberaldemokraterna hamnar givetvis i mitten, eftersom jag anser att liberaldemokraterna inte gör något av dessa felen. Ännu, iaf. Och gör man inte något av felen så innebär det att man som icke-fanatiker är beredd att ta sig till en fakta-baserad världsbild, och inte får anfall om nån säger att man har fel.

Tror du på det du säger? Eller tror du bara att du tror?

Är du kristen? Tar du huvudvärkstabletter? Hur får du det att gå ihop?

Jag menar, den kristna guden är ju allsmäktig, och allvetande. Alltså vet han att du har huvudvärk, och han kan göra nåt åt det, men han gör inget. Alltså *vill* guden att du skall ha huvudvärk när du har det. Ändå tar alla kristna en Treo när dom har ont i huvudet. Varför det? Det är ju rimligen blasfemi?

Är du Marxist? Vilket parti röstar du på? Sossarna? Vänstern? Hur får du det att gå ihop?

Jag menar, enligt Marx kommer ju revolutionen när arbetarklassens misär blir så brutal att dom ställer sig upp i revolution och störtar systemet. Allt socialistisk politik gör är därmed att fördröja revolutionen. Ju mer makt sossarna eller vänster har, desto längre dröjer kapitalismens avskaffande. En Marxist borde rimligtvis rösta på den mest extrema nyliberal man kan hitta, åtminstone i ett riksdagsparti.

Men det gör ni Marxister inte. Ni röstar inte på den som kommer att driva fram revolutionen, ni röstar efter er egen plånbok. Ni vill inte avskaffa kapitalismen, ni vill bara ha mer pengar över i slutet av månaden, precis som alla andra. Ni i vänstern är kortsiktiga egoister, precis som vilket kapitalist som helst, och ni tror inte på revolutionen, egentligen. Ni bara tror att ni tror. Ni inbillar er att ni tror på Marxismen därför att ni har fått för sig att det är det en God Människa gör.

Precis som kristna. Som egentligen inte tror på gud. Men lurar sig själva att dom tror på gud, därför att dom tror att det är det en God Människa gör.

Tror du verkligen på Marxismen så röstar du på alliansen i nästa val. Tror du verkligen på en allsmäktig, allvetande gud så slutar du ta mediciner och huvudvärkstabletter. Om du finner dig oförmögen att göra detta, så tror du inte. Du bara tror att du tror.

Så funkar det, Johnny!

Johnny ställer en bra fråga idag. Är det dumhet eller ondska som gör att han får kommentarer på sin artikel i Aftonbladet som helt ignorerar vad artikeln faktiskt säger, och målar upp honom som ett slags monster. Svaret är givetvis ”ingendera”. Det kan nämligen inte vara dumhet, för även intelligenta människor ignorerar vad som sagts och slåss med halmgubbar. Vissa av dom rätt ofta. Det kan knappast heller vara ondska, eftersom det förekommer i alla politiska och religiösa läger.

Men det är såklart vanligare i vissa politiska läger än andra. Och läger där det är synnerligen vanligt är i olika utkanter av politiken. Lite förenklat kan man till exempel säga att ju längre ut till vänster man är, desto mer halmgubbar bygger man och desto mindre sannolikt är det att man läser vad som skrivs. Och tittar vi till höger hittar vi snabbt exempel som Timbros Roland Poirier Martinsson, som har en tendens att uttrycka liberala ståndpunkter, samtidigt som han anklagar liberalismen för diverse fel som är rena påhitt från RPM’s sida. Och traskar man längre ut i den konservativa träsket hamnar man ju hos amerikaner som Ann Coulter, som har gjort karriärer av att slåss med sina hjärnspöken.

Är liberalismen försonad då? Nej, givetvis inte. I synnerhet är halmgubbifierandet vanligt hos libertarianer. Ju yngre och ju mer fanatiskt kära i Ayn Rand, desto värre. Och nu ser vi ju trenden. Halmgubbarna och vägran att läsa andras argument korrelerar helt och hållet med dogmatism. Människor som vägrar läsa andras argument och slåss med halmgubbar är människor som är religiöst övertygade om att dom har rätt, och att dom alltså inte behöver bry sig om motargument. Dom som argumenterar mot har ju automatiskt fel, per definition.

Är inte dogmatism en sorts dumhet då? Nej, jag skulle inte vilja säga det. Och här kommer vi in på avdelning politisk amatörpsykologi. Jag skall förklara hur människor fungerar. Och om du är en dogmatisk människa, så kommer du sannolikt inte gilla det jag säger nu. Så du kan sluta läsa här, och istället hoppa direkt till kommentarsraden och tala om hur korkad jag är, och vilket ont svin jag är som vill förstöra världen och äta barn.

Vi människor är inte så värst logiska som grundläge. Inte bara för att vi först och främst drivs av känslor, men också för att vi tenderar att inte använda medveten logik för att ta beslut. Huvudanledningen till det är helt enkelt att det tar för lång tid. Vi tänker för långsamt, och skulle vi ta beslut med logik skulle det ta oss en halvtimme att ta på sig en sko. Det finns för många variabler och möjligheter i varje situation. Inte heller har vi nån inbyggd flagga om vad som är viktiga beslut och vad som är oviktiga, vad vi behöver lägga logik på, och vad vi inte behöver lägga logik på. Och slutligen är helt enkelt många urusla på logik och kan inte ta logiska beslut ens om dom försökte.

Så vi tar ofta våra beslut på känn, utan att titta på argumenten. Även logiska människor gör så, och använder först logik när dom upptäcker att beslutet inte funkade så bra, eller att beslutet krockar med ett annat beslut. Så vi bestämmer oss först, och tittar på argument efteråt. Och eftersom vi redan har bestämt oss när vi väl tittar på argument, så tenderar vi att leta enbart efter argument som stödjer den ståndpunkt vi har tagit. För vi vill ju så klart hitta argument för att vi har rätt. För om vi hittar argument för att vi har fel, då känner vi ju oss korkade, och det är ju inte kul.

Dom som använder halmgubbar och vägrar lyssna på argument är alltså dom som hellre har fel än ändrar sig. Det i sin tur beror ofta på grupptryck. Om man har alla sina kompisar i Ung Vänster, och ändrar åsikt när man har fel, ja då kan man inte vara medlem så värst länge, och då tappar man sina kompisar.Så vägran att ändra sig kommer ofta från andra. Dom tillåter inte att man ändrar sig, så alltså håller man fast vid dogmerna. Dogmatiken grundar sig ofta i ett grupptryck, en grupptillhörighet. Alla politiska föreningar blir därför lätt sekt-liknande. Människor tenderar att vara kvar i den politiska grupp dom först gick med i som unga, en grupp dom sällan valde pga av deras åsikter, utan för att deras kompisar gick med.

Så om alla fungerar såhär, varför är inte all politisk debatt bara halmgubbar? Varför finns det vettigt folk också? Ja, till viss del är dom vettiga sådana som av ren tur har fått rätt åsikter från början. Man tenderar att få sina åsikter från föräldrar, syskon och kompisar. Så har man tur har man rätt från början. Och då behöver man inte hitta på halmgubbar, men dom som har fel givetvis måste ta till halmgubbar fortare, eftersom det finns färre hållbara argument för deras ståndpunkter. Och det andra är att vissa människor inte har svårt att erkänna att dom hade fel.

Och det här tror jag är nåt man kan lära sig. Främst under barndomen såklart men även när man är vuxen. Det kanske gör ont i hjärtat att ha fel, men det är inte farligt. Och när man har ändrat sig, så har man ju rätt igen. Så främst behöver man nog träning på att ha fel och ändra sig så man inser att det inte är farligt. För det effektivaste sättet att ha rätt, är ju att ändra sig så fort man stöter på argument som bevisar att man har fel.

P.S.: Jag kommer skicka ett mail till alla kommentarer jag anser korkade för att verifiera personens identitet innan jag godkänner det. Skall du skriva korkade saker så skall du inte göra det anonymt. Botemedlet mot idioti är skam. Du skall skämmas mer när du har fel än när du ändrar åsikt. D.S.

Liberati: Välbehövligt och befriande

Socialismens ekonomiska idéer har imploderat så många gånger att dom enda som tar den på allvar är konstnärer på statsbidrag och professorer vars enda verklighetskontakt är att det regnar när dom tar en promenad i parken. Libertarianismen ägnar sig samtidigt mest åt att gräva ett dogmatiskt hål åt sig själv. Ändå är det där debatterna går. Folk sitter antingen i vinbarer och kräver ett införande av ett ekonomisk system som leder till misär, eller på caféer och klagar gnälligt på att hela världen utom just dom tre vid just det cafébordet är socialister.

Ingen av grupperna har nån reell inverkan på reell politik, ingen av dom har egentligen nånting vettigt att komma med. Ändå lyckas dom helt styra debatten. Därför känns det jävligt skönt med en grupp som tar en idédebatt i avstamp från dagens verklighet, och inte gamla avdankade idéer från sjutton och artonhundratalet. Ja, givetvis talar jag om Liberati. Som är nånting, exakt vad är oklart, förutom att dom har ett bra namn och innehåller bra personer. Dom har presenterat fem utmärkta punkter som bryter med gamla korkade dogmatiska ståndpunkter och lägger fram nånting faktiskt värt att debattera.

Det här skall bli jävligt intressant att se fortsättningen på.


Andra bloggar om , , ,

Folk tror på konstiga saker för dom tror på sig själva, del 1

Del 1: Identitet och libertarianism
Del 2: Identitet och extremism

Debatterar man mycket på internet så märker man att folk tror på så konstiga saker. Ibland säger dom saker som är uppenbart felaktiga, och som rimligen måste vara uppenbart felaktiga även för den som säger dom. Dom ljuger alltså. Detta kan tyckas konstigt, varför ljuger man om saker på ett sätt att lögnen är uppenbar? Jag har dom senare åren sakta börjat förstå hur det här fungerar. Jag skall försöka förklara min syn på saken.

Grunden ligger i vår självbild. Alla anser sig naturligtvis vara goda människor. Ingen anser att han är ond eller elak. Det skulle inte gå, man kan inte leva med sig själv om man är ond. Människor som gör onda saker rationaliserar det med att dom måste, eller att det i det stora är för allas bästa. Om man gör något elakt så kommer man efteråt att förklara det med att man inte visste bättre, eller att det inte var meningen, eller att man blev lurad. Om man får sin självbild kullkastad, så är resultatet en personlig kris. Man måste bygga upp en ny självblid, vilket är jobbigt. Dom flesta försöker därför håll fast vid sin självbild så länge dom kan.

Så här fungerar alla. Det som gör att vissa tror på märkligheter medan andra ser igenom dom beror på vilken självbild vi har. När det gäller politik (och det är ju det jag oftast diskuterar) så är det ens politiska positionering och hur den hänger ihop med självbilden som är det viktiga. Låt oss ta ett exempel, nämligen en typisk frihetsfrontare. Han är 17, kille, kortklipp och han är libertarian. OCh då menar jag verkligen att han ÄR det. Det är en del av hans självbild. Vad som hände är att han, som alla andra tonåringar, letar efter en identitet, en grupp han kan identifiera sig med, så att han kan bli någon, en person separat från sina föräldrar. Och han träffar folk som är nyliberaler, dom lånar ut deras exemplar av Atlas Shrugged, och är trevlig mot honom, tar hans argument på allvar och behandlar honom som vuxen. Så han känner sig som en del av gruppen och blir libertarian. Libertarianismen blir en del av hans självidentifikation. Han kunde lika görna ha blivit synthare eller goth, och ofta är han det också. Det är allt en del av självidntifikationen.

Vad händer då när någon av hans libertarianska dogmer krockar med verkligheten och visar sig vara felaktig? Ändrar han sig? Nej, hur skulle han kunna göra det. Han kan inte ändra sig, för det innebär ju att han säger upp libertarianismen, åtminstonde delvis. Och därmed säger han upp en del av sig själv. För att erkänna att han hade fel, måste han genomgå en mindre självidentifikationskris, och ändra sin egen självbild. Nu är en av dom libertarianska dogmerna också dyrkan av rationalitet, så man dyrkar argumentation och fakta närmast religiöst. Det är svårt att göra det och ha fel samtidigt. Det går bara om man är rätt korkad och inte förstår logik, eller om man är oerhört intelligent och lyckas komma upp med krångliga logiska krumbukter för att slippa erkänna för sig själv att man har fel. Vilket är anledningen till att alla ettrigt tjatiga libertarianska frihetsfrontare har blivit ”bara liberala” när dom är 30. Visserligen läser dom fortfarande Ayn Rand ibland, men dom har insett att man allmän utbildning kanske inte är helt ondskefullt ändå, och att inte alla som tycker att skatt är världens mest onda uppfinning är kommunister. Dessutom har libertarianer rätt ibland. Önskan om individuell frihet är ju vettig, det är bara att dom tolkar det lite konstigt.

Men ifall den ideologiska självidentifikationen inte är rationalitetsdyrkande då? Och vad om ideologin är tvärfel nästan jämt? Det får bli nästa del.


Andra bloggar om: , , , ,

Marx och vetenskapen: 2. Ekonomiska teorier

Nu har jag från två debattörer fått höra påståendet att ekonomi inte är vetenskap. Det innebär alltså att ekonomiska teorier inte skulle uppfylla kraven på vetenskaplighet. Men som jag förklarade i förra inlägget så är en teori vetenskaplig innebär om den är empirisk och falsifierbar. Dvs den skall basera sig på observationer och förklara dom, att den skall vara falsifierbar, dvs att det skall vara möjligt att bevisa att den är falsk. Detta innebär som sagt var inte att teorin är korrekt. För att den skall vara det skall den stämma överens med det man känner till, även det som har framkommit efter teorin formulerades, och den skall vara konsekvent och inte säga emot sig själv, och den skall dessutom förklara mer eller förklara det bättre än alternativa teorier.

Uppfyller ekonomisk teori i allmänhet, och mer specifikt, Marxistisk eller modern ekonomi dessa krav? Javisst. Både Adam Smiths, Karl Marx och Milton Friedman formulerade sina teorier utifrån vad dom observerade omkring sig. Dom försökte också alla formulera teorier som var befriade från interna motsägelser (även om man naturligtvis kan diskutera om så är fallet). Deras teorier går också utmärkt att använda för att göra ekonomiska förutsägelser. Ekonomisk teori är alltså en vetenskap, precis som alla andra vetenskaper. Eftersom den handlar om människor, och alltså är en social vetenskap är det knepigt att göra förutsägelser, för människor är komplexa varelser, men det är gäller även saker som vädret, och ingen skulle hävda att metereologi inte är en vetenskap.

Så vi kan lugnt konstatera att ekonomi är vetenskap. Och vi också konstatera att Marx teorier uppfyller kraven på vetenskaplighet. Marx gör också många väldigt tydliga ekonomiska förutägelser baserat på sina ekonomiska teorier. Den viktigaste av dessa är det som är hela kärnpunkten för Marx ekonomiska teorier, det som är själva existensberättigandet för hela det stora verket, Das Kapital:

Därav följer, att i samma utsträckning som kapitalets ackumulation påskyndas, måste arbetarnas villkor ständigt försämras, antingen arbetslönen är hög eller låg. Den lag, som ständigt upprätthåller jämvikten mellan den relativa överbefolkningen eller industrins reservarmé och ackumulationens omfång och kraft, smider slutligen arbetaren fastare vid kapitalet, än Hefaistos förmådde smida fast Prometeus vid klippan. Den medför en ackumulation av elände, som motsvarar ackumulationen av kapital. Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s. för den klass, som gör kapital av sin egen produkt.

Arbetare skall alltså bli fattigare och fattigare och livet blir allt jävligare. Till slut skall det bli så jävligt och fattigt att kapitalisterna till sluta börjar utnyttjat (och tydligen slå ihjäl) varandra:

Denna expropriation fullbordas genom den kapitalistiska produktionens inre lagar, genom kapitalets centralisation. Varje segrande kapitalist slår ihjäl flera andra. Hand i hand med denna centralisation av kapitalet, eller de många kapitalisternas expropriation genom de få, utvecklas arbetsprocessens samarbetsform i ständigt växande skala. Vetenskapen får en mer och mer omfattande teknisk användning, jorden utnyttjas bättre och mera planmässigt, arbetsmedlen utformas för kollektiv användning, produktionsmedlen utnyttjas mera intensivt genom användning av nya metoder i en sammansatt arbetsprocess, olika folkslag kommer i ständigt intimare kontakter med varandra på världsmarknaden, och hela det kapitalistiska systemet internationaliseras i allt högre grad. Samtidigt med det sjunkande antalet kapitalmagnater, som har möjlighet att monopolisera och tillägna sig alla fördelarna av denna samhälleliga utveckling, ökar å andra sidan exploateringen av massorna, deras elände, slaveri och förnedring. Men även förbittringen ökar hos den ständigt växande arbetarklassen, som samtidigt skolas, sammansvetsas och organiseras genom det kapitalistiska produktionssättets egen mekanik. Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt, som har växt upp under dess eget herravälde. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade.

Med andra ord, till slut blir det revolution och kapitalismen krossas. Så, enligt Marx ekonomiska teorier så kommer vi att under en kapitalism se

  1. Ackumulationen av kapitalet koncentreras i all färre händer
  2. Arbetarklassen bli allt fattigare och eländigare

Det här är klart och tydligt, och det skiljer sig från andra ekonomiska teorier, som inte påstår att detta skall hända. Vi kan alltså tydligt och klart se om Marx ekonomiska teorier är bättre på att förklara dom fakta vi kan se. Om klyftorna ökar i världen så har Marx förklarat något som ingen annan kan förklara, och hans teori är alltså åtminstonde till viss del bättre än andras.

Så, ökar klyftorna mellan arbetarklass och överklass här i världen? Nej, i själva verket minskar dom. Kapitalet koncentreras inte, istället är allt fler kapitalägare genom att att fler sparar i fonder. Arbetarklassen blir inte varken fattigare, eländigare eller okunnigare. Tvärtom, faktiskt. Världens fattiga blir rikare, har bättre utbildning, och eländet minskar allmänt. Några siffror på hur ”brutal” arbetarklassen är har jag inte sett, och om dom blir allt mer moraliskt degraderade beror väl på om man är kristdemokrat eller inte. 😉

Den viktigaste av Marx förutsägelser och förklaringar om hur ekonomi fungerar har visat sig felaktig. Den ekonomiska utvecklingen går i själva verket åt det direkt motsatta hållet mot vad Marx teorier säger att det skall gå. Det är som om Newton hade gjort en teori som sa att solen snurrade runt jorden. Marx teorier klarar alltså inte av att förklara ekonomi bättre än alternativa teorier. Dom var inte bättre än dom alternativa teorierna ens 1867 när boken skrevs, och dom var dessutom mycket mer komplicerade, och alltså sämre på att förklara fakta. Och när andra och tredje bandet kom ut i slutet av 1800-talet hade redan marginalnytteteorin kommit, som klarar av att förklara allt det som arbetsvärdeteorin, även i Marx variant, hade svårt att förklara.

Marx teorier var vetenskapliga, men det var dålig vetenskap, och dom var överspelade redan innan dom var färdiga.

Marx hela syfte med sina ekonomiska teorier var att visa att arbetarna får det sämre i en kapitalism, och på det viset rationalisera en socialistisk revolution. Han ville visa att kapitalismen inte var bra. Och när man gör vetenskap med en förutfattad mening på det viset, så blir det sällan bra vetenskap. Marx var inget undantag. Hans ekonomiska teorier var fel.


Andra bloggar om: , , , , ,

Marx och vetenskapen: 1. Lite om vetenskap

Det är inte helt ovanligt i en debatt med Marxister att höra två påståenden. Dels att Marxismen är en vetenskap, dels att det inte finns rätt eller fel. Det har hänt att påståendet kommer från samma person, ibland till och med samtidigt: Att det inte finns rätt eller fel inom vetenskapen, utan att det bara finns olika sätt att beskriva samhället på, olika teorier. Det här påståendet är vanligare hos kreationister men det dyker också ibland upp hos kommunister (jag har redan tidigare tagit upp likheten mellan kreationister och kommunisters vetenskapssyn). Andra varianter av påståendet är att modern ekonomisk teori (eller evolution då) inte är fakta, utan bara en teori. Man implicerar då att när det är en teori så är det inte bevisat. Men vetenskap fungerar inte så. Jag skall försöka förklara. Jag vet att jag inte är så pedagogisk, men om jag misslyckas kan väl andra hjälpa mig i kommentarerna. 🙂

Ett faktapåstående är ett uttalande om hur nånting ligger till. Det är uttalanden av typen ”himlen är blå”, ”äpplen faller ner från träd”, ”månen är en ost”. Fakta är ett bevisligen korrekt faktapåstående. Att äpplen faller ner från träd är ett faktum. Att månen är en ost är inte ett faktum. Redan här ser vi hur påståendet att det inte finns rätt och fel inom vetenskapen ramlar sönder. Klart det finns. Det är faktiskt hela grunden för vetenskapen.

En teori är ett system av förklaringar för observerbara fakta. Exempel på dessa är Newtons gravitationsteori, Einsteins gravitationsteori, evolutionsteorin, kreationism, frenologi, neoklassisk ekonomisk teori och Marxistisk ekonomisk teori. En vetenskaplig teori är en teori som uppfyller vetenskapens krav på teorier, såsom falsifierbarhet och liknande. Kreationism är ett exempel på en ovetenskaplig teori, för den går inte att falsifiera. Påståendet att Gud skapade världen för 6000 år sedan, men skapade den så att den på alla sätt och vis tyckas vara miljarder år gammal, är inte möjligt att varken bevisa eller motbevisa. Det är alltså inte vetenskap alls.

Är en ovetenskaplig teori fel? Nej, den är bara ovetenskaplig. Dom flesta vetenskapsmän ser nog ovetenskapliga teorier som fel, men strikt sett kan dom inte vara fel. Eller rätt. Det är därför man ser dom som ovetenskapliga. Men vetenskapliga teorier, dom kan vara fel. Ett exempel på det är frenologi. Frenologin lyckades aldrig förklara några fakta, som exempel. Den är ofta nämnd som exempel på en felaktig teori.

Men det är inte alltid en fråga om helt fel. Newtons teori om gravitation förklarade massor med observerbara fakta, som varför planeterna snurrade runt solen, och varför äpplen faller nedåt, osv. Men för snart 100 år sedan kom Einstein med en teori om gravitationen. Den förklarade också dom fakta man kunde observera, men den förklarade fler fakta, och den har i efterhand visat sig vara mer korrekt när det gäller extrema fall. Newtons teori är fortfarande användbar och ger korrekta resultat när vi pratar om dom flesta saker, men inom kosmologin använder man Einsteins teorier när man räknar, för annars blir det fel.  Så det går att säga att Newton hade rätt, men Einstein hade mer rätt. Eller så kan man säga att Einstein hade fel, men Newton mer fel.

Rätt och fel finns inom vetenskap. Men det är ofta en fråga om mer rätt eller mindre rätt.

Så här ser vi kraven på en bra teori, och för att den skall vara accepterad som en korrekt och användbart teori:

  1. Den skall uppfylla vetenskapliga krav, på till exempel falsifierbarhet.
  2. Den skall förklara kända fakta.
  3. För att den skall ersätta en annan teori som också förklarar kända fakta måste den förklara fler fakta än den tidigare teorin, eller förklara dom på ett enklare sätt.

Så vad kommer Marx in i det här då? Jo, för Marx påstod att hans teorier var vetenskap. Och var dom det då? Jo, det måste man säga. Dom är falsifierbara, man kan alltså visa att dom är inkorrekta, dom anser sig förklara mer än tidigare teorier, och dom gör dessutom förutsägelser som vi kan försöka verifiera. Så Marx teorier är utmärkt vetenskapliga.

Men är dom rätt, eller fel? Och isåfall, hur mycket?  Missa inte den spännande fortsättningen. 🙂


Andra bloggar om: , , , ,

En libertariansk syn på upphovsrätt

(Snälla Libertarianer. Läs igenom hela inlägget innan ni blir förbannade eller svarar. OK?)

Min tidigare inlägg om upphovsrätt gav upphov till vissa svallvågor i den libertarianska bloggosfären. Frågan handlar i grunden om ifall upphovsrätt är äganderätt eller stöld. Men fungerar den libertarianska synen på äganderätt, egentligen?

Jo, libertarianer (och en hel del liberaler också, ja faktiskt även många socialister, det är närmast en förvånande enighet på det här området, faktiskt) menar att äganderätt kommer ur en rätt att kontrollera det man producerar. I libertarianens argumentation så har man äganderätt till det som man själv producerar, som en förlängning till äganderätten man har till sig själv. Men rimligen måste detta ju gälla allt man producerar, oavsett om det man producerar är immateriellt eller inte. Den libertarianska synen på äganderätt medför alltså att den som skapar information skall ha en äganderätt till informationen. Det är trots allt i sin anletes svett som informationen har skapats, i precis lika stor utsträckning som om det är något fysiskt. Det innebär att en skapare av en film eller en låt skall ha äganderätt till den låten, och även en uppfinnare skall ha äganderätt till uppfinningen och så vidare.

Ett möjligt motargument är Hayeks argument att äganderätten grundar sig i resursers ändlighet. Att man har äganderätt till en stol för att resurserna som behövs för att skapa stolen är ändliga, så man kan inte skaffa sig en ny stol utan arbete. Men Hayek missar skillnaden mellan att skapa informationen oh att sprida den. Att skapa en film är inte ett arbete som är resursfritt, eftersom arbetet som är nedlagt kräver resurser. Visserligen går det bra att kopiera informationen utan nån större arbetsinsats, och det är visserligen korrekt. Men det innebär bara att den som kopierar eller informationen inte skall ha nån äganderätt till kopian av informationen, utan det är den som skapar informationen från början som skall ha äganderätten. Vilket ju onekligen låter rätt likt dom upphovsrättslagar vi har.

Det andra libertarianska motargumentet mot upphovsrätt är att man inte alls kan äga information. Argumenten här är av typen att om man äger information så äger man en del av hjärnan hos dom som känner till informationen, men det argumentet ignorerar skillnaden mellan informationen och mediat. Personen som har upphovsrätten till musiken på mina CD-skivor äger inte skivorna. Det gör jag. Det är musiken han/hon äger, inte skivan. Och eftersom ägande är kontroll över utnyttjande så går det uppenbarligen utmärkt att äga information så länge man kan kontrollera dess utnyttjande och spridande. Att det i dagens läge har blivit omöjligt att stoppa fildelning betyder inte att det inte går att kontrollera alls. Det går fortfarande utmärkt att stoppa dom som säljer kopior av CD-skivor, och många artister idag tjänar massor av pengar på att sälja sin musik som reklammusik eller ringsignaler. Så det är uppenbarligen, än så länge, praktiskt möjligt att äga information.

Det tredje argumentet är att äganderätt av information är en inskränkning av äganderätten av skivan, eftersom jag inte får kopiera den eller på annat sätt sprida informationen. Men det är återigen att missa skillnaden på informationen och mediet, och det här argumentet har jag redan bemött i mitt förra inlägg.

Vad händer om man inte kan äga information?

Om staten upphör med sitt skydd av informationsägande, oavsett om det är för att man anser att det är teoretiskt omöjligt, praktiskt omöjligt eller inte önskvärt, så får detta mycket allvarliga effekter. Ingen kan längre hindras att sprida någon information. Inte bara försvinner upphovsrätten och patenten, men non-disclosure agreements blir omöjliga. Medias rätt att skydda sina källor blir svårt att försvara. Försvarshemligheter blir öppna, och en systemadministratör kan både sprida dina lösenord och dina personliga hemligheter hur dom vill. Posten får inte bara öppna dina brev, dom får kopiera dom och sprida dom. Staten behöver inte längre fråga om rätt för att läsa din e-post.

För allt detta är ju bara information, och du har inte längre någon rätt att hindra spridningen av information. För ingen får längre äga eller kontrollera information.

Libertarianer är ofta rabiat mot upphovsrätt, och blir mycket upprörda när man säger att upphovsrätt, som dom ogillar är en slags äganderätt, nåt dom gillar väldigt mycket. Det komplicerar deras överförenklade världsbild alldeles hemskt. Jag tror inte dom blir gladare av den här artikeln. Men det är nog i grunden så att även libertarianer måste erkänna att det går att äga information, och att upphovsrätten är just detta: En begränsad äganderätt för viss typ av information.

Det här betyder såklart inte att vi måste förbjuda fildelning eller viss informationsspridning. För det finns fler argument mot upphovsrätt, eller åtminstone mot vissa typer av upphovsrätt. Och det första av dom argumenten är att det är samhällsskadligt med upphovsrätt, eller samhällsnyttigt att begränsa den. Att ha patent som utsträcker sig i oändlig framtid skulle förmodligen vara mycket skadligt för den tekniska utvecklingen, till exempel. Men samhällsnytta är ett argument som libertarianer aldrig har accepterat. Att det är praktiskt omöjligt att hindra privat fildelning är ett annat argument för att dom restriktioner som nu införs i möjligheten till fildelning är ett annat argument mot vissa typer av upphovsrätt som jag också tror libertarianer har svårt och acceptera.

Och det är därför debatten blir så infekterad. Libertariansk ideologi är klar i frågan, man borde ha upphovsrätt, och massor av det. Detta kopplat med dogmatismen inom libertarianska kretsar innebär att man kämpar hårt för att hitta kryphål för att kunna försvara nåt dom alla redan sysslar med: Ladda ner musik och filmer från nätet.

Så, skall man ha upphovsrätt, och isåfall hurdan? Det får bli en annan post.


Andra bloggar om: , , ,

Du behöver inte bli lurad. Du KAN tänka själv.

Det händer när man debatterar att frågan kommer upp om vem man skall tro på. Senast idag. Skall man tro på Johan Norberg eller skall man tro på Christer Sanne i frågan om världens fattiga.

Ja, vem skall man tro på, tro på tro på när, tro på när allt är så här? Svaret är givetvis: Ingen alls! Tror gör man i kyrkan. Det här handlar om verklighet och fakta. Och då tror man inte, där tar man reda på.

Frågan ”Har den extrema fattigdomen minskat, ökat eller stått stilla under de senaste 25 åren” är inte en fråga om tro eller tycke eller smak. Det är en faktafråga. Det är ett uttalande om hur det faktiskt ligger till där ute i verkligheten. Det finns svar på den frågan som är korrekta, och svar som är inkorrekta. Det går att ta reda på om ett svar är korrekt eller inkorrekt.

Kort sagt: Du behöver inte välja vem du skall tro på. Du kan själv ta reda på hur det faktiskt ligger till. Du kan själv avgöra vem som har rätt eller fel. Du behöver inte dogmatiskt luta dig på överhögheter med risk för att bli ilurad dumheter. Du kan tänka själv.

Faktiskt. Det är inte lätt alla gånger, och det är naturligtvis mycket jobbigare att tänka själv än att bara svälja dogmer med hull och hår. Men det går. Och du kan också göra det. Skaffa dig ett högre medvetande, utan meditation eller magiska kristaller.


Andra bloggar om: ,