Jag ändrar mig: Sossarna kommer förlora valet

Det här skrev jag i Oktober 2008. Av någon outgrundlig anledning publicerade jag aldrig detta inlägget. Förrän nu då.

För två år sedan (alltså efter valet 2006 när Göran Persson avgick) påpekade jag att sossarna behövde reformeras, och hur dom skulle klara sig i nästa val beror på ifall dom valde en svag ledare som inte klarar av att göra den reformen, eller om dom valde en stark ledare, en svensk Tony Blair, som kan dra dom motsträviga rötterna åt höger. Och jag trodde dom skulle välja en svag ledare, förlora nästa val och sedan välja en ny stark ledare efter den förlusten.

Men så kom FRA-frågan, och jag tappade tron på alliansen. Men alliansen verkar ha lyckats få den frågan att blåsa över. Genom att lägga fram en hög med menlösa förändringar får man det att se ut som att kritikerna vann. Det gjorde dom inte. Jag trodde att frågan skulle hålla i sig, och vinnarna på det skulle vara sossarna och Sverigedemokraterna. Vi får väl se om FRA-frågan kommer upp i valet igen, men det verkar inte så just nu.

Och den senaste månaden har det hänt en hel del som påverkar valet ordentligt. USAs ekonomiska kris har spritt sig till Sverige. Vi ser ut att hantera krisen bättre än många andra länder, men den kommer ändå påverka oss. Och vi vet sedan tidigare att det svenska folket litar inte på sossarna i kristider. Det här hade eventuellt kunnat ändras om sossarna hade fått en stark ledare som hade kunnat föra S i stora kliv mot en vettig ekonomisk politik utan att vela omkring och utan att försöka låtsas som att socialdemokratiska regeringar nånsin har varit för socialism. Men S valde inte en stark ledare, S valde Mona Sahlin. Jag har inte gjort nån direkt hemlighet av att jag inte ser henne som en stark ledare, och dom senaste veckornas velanden visar precis hur svag Mona Sahlin är. Hon, och resten av sosseledningen, vet att S måste sluta låtsas att socialism fungerar, men hennes position inom S är inte sådan att hon kan sätta ner foten och peka med hela handen och säga ”dit går vi”. När hon gjorde det och pekade med ena handen och vinkade hejdå till vänstern med andra, så blev det ett ramaskri inom S, och hon blev tvungen att ta ett steg tillbaka.

Det här innebär att när nästa val kommer så kommer sossarna fortfarande ha en opålitlig, jobbfientlig politik. Om krisen håller i sig (och med allt tal om mer regleringar så verkar det som om den kommer den göra det) så kommer Alliansen ha dom bästa korten på sin hand. Som det ser ut nu, blir nästa regering en alliansregering. Största hotet mot detta är inte längre oppositionen, utan att SD blir vågmästare. Händer det, så finns det en annan möjlighet: En rent regering med S och M i allians. Det räcker förmodligen inte för att få egen majoritet, så jag skulle gissa på att FP och KD går med också vilket skulle samla alla dom konservativa partierna i en regering.

Det kanske inte är den bästa möjliga regeringen, men det är förmodligen bättre än en minoritetsregering med SD som vågmästare,

Annons

Valanalys 2010

Dagen efter valvakor känns alltid som Söndagar. För första gången i mitt liv är jag egenföretagare under ett val, och kan därför bestämma att idag är Söndag, egentligen, vilket ger mig tid att göra en rejäl analys av valet. Det känns bra.

Sverigedemokraterna

Störst och viktigast är såklart att SD kom in. Det var inte förvånande, men man hoppades ju att dom skulle falla på mållinjen. Så var inte fallet, istället har dom placerat sig i exakt samma storlek som alla andra småpartier. Den mest upprepade klyschan i går var att detta var ett val utan vinnare. Det är uppenbart skitsnack, SD är det här valets vinnare. Det är tråkigt att ett rasistiskt parti tar plats i Sveriges riksdag, men som många har påpekat har Sverige varit ovanligt i att inte ha den typen av parti i riksdagen, så det här är en normalisering, snarast. Att Sverige har varit befriat från detta skall vi tacka Bert och Ian för. När Sverige röstade in Ny Demokrati som en proteströst 1991 så hade dom flesta som röstade på dom inte en aning om att det fans en stark rasistisk strömning i partiet. Men det bevisade dom snabbt att dom hade, och Ny demokratis snabba och pinsamma kollaps vaccinerade Sverige mot rasistiska protestpartier. Men inte alla typer av vaccin har livslång effektivitet och det var klart redan i förra valet att det var dags att ta SD på allvar. Tyvärr gjorde man inte det.

Vägran att engagera Sverigedemokraterna i saklig debatt bygger på idén att man ger dom uppmärksamhet och framställer dom som seriösa om man tar dom på allvar, och att debattera med dom därför bara kommer ge dom mer röster. Det är såklart sant, upp till en viss nivå. Betydligt fler än 3% av svenska folket tog uppenbarligen SD på allvar i förra valet. För varje person som röstade på dom måste det ju ha funnits flera stycken som allvarligt funderade på att rösta på dom, men inte gjorde det. Med tanke på att många av dom 20% som inte röstade säkerligen också funderade på att proteströsta på SD skulle jag inte vara förvånad om mellan 10-30% av Sverige faktiskt tog SD på allvar redan i förra valet. Men politikerna bestämde sig ändå för att inte debattera med dom. Det var ett misstag. Man kan inte vägra ta ett parti på allvar när folket uppenbarligen tar dom på allvar.

Ännu värre, Socialdemokraterna bestämde sig för att försöka svärta ner alliansen med hjälp av SD, genom att gång på gång implicera att Alliansen skulle vara tvungna att samarbeta med SD. En ren lögn, som varje gång den upprepades gav röster åt SD. Röster som inte motverkades av saklig debatt. Och det, tror jag är anledningen till att SD inte bara kom in, utan fick 5.7%, och därmed är ett småparti som alla andra. Och det innebär att 2014 kommer SD sitta kvar, om dom inte gör några enorma misstag. Dom kommer inte åka ut bara på grund av besvikelsen i att dom inte fick nån makt eller åstadkom nåt.

Minoritetsregering

En annan ohederlig kommentar som upprepades massa gånger var tjat från S om att det blir så svårt att regera i minoritetsregering, och nu kan Sverige inte styras och allt blir kaos. Ursäkta mig? Dom borgerliga regeringarna 1976-1982 och 2006-2010 har varit dom enda majoritetsregeringarna i Sverige sedan enkammarsystemets införande. Skulle Sverige vara ostyrbart bara för att det har en minoritetsregering? Hur gjorde Sossarna under sina regeringar då? Det enda sättet Sverige blir ostyrbart är om S, V, MP och SD gör gemensam sak i att störta regeringen, medan dom samtidigt vägrar att bilda regering tillsammans. Det är knappast det ansvarstagande som SD utlovar, och det är knappast det ansvarstagande som S, V och MP kräver av regeringen.

Och sluta prata om SD som vågmästarparti. Alla oppositionspartier är vågmästarpartier, för dom har alla mer än dom tre mandat som behövs. Om MP inte vill samarbeta med regeringen (och det tror jag dom vill egentligen, dom spelar bara svårflörtade) så innebär det att man måste söka stöd hos olika partier för olika frågor. Det innebär mer kompromissande, och det innebär i sin tur en långsammare förbättring av Sverige, och det är synd. Men ingen katastrof. Sverige är inte dåligt. Det behöver rejäla förbättringar, men om dom tar 6 år istället för 4 år är inte nån större katastrof. Politiker gillar att överskatta sin vikt, och det här är inget undantag. I princip skulle man kunna ha en lamslagen riksdag i fyra år, en riksdag som inte tar en enda ny lag, och inget skulle gå åt pipan. Landet behöver en budget, och den kommer gå igenom om inte S, V, MP och SD samarbetar för att stoppa den. Resten är mest politiker som lägger sig i saker som inte borde, så det kan dom ju sluta med i fyra år, tycker man.

Och hur kan SD bli vågmästare? Den enda politik som dom har som inte redan finns bland andra partier är att minska invandringen. Det är inget annat parti berett att göra. SD vill förhandla. Med vadå? I en förhandling måste man kunna både ge och ta. SD har röster att ge, men ingen politik att ta. Dom kan enbart förlora på förhandling. Den enda utgången av en förhandling som alliansen är intresserad av är att Sverigedemokraterna röstar som alliansen utan att få något politiskt inflytande. Det är knappast SD intresserade av. Det blir inga förhandlingar med SD. SD kommer inte få nån makt dom närmaste fyra åren.

Socialdemokraterna

Sossarna har nu bara 0.9% mer än Moderaterna. Det är ett närmast perfekt resultat, för att döma av Mona Sahlins uttalanden så anser hon att S fortfarande är det Dominerande Partiet och verkar ha en automatisk Rätt Att Styra Sverige. Hon tänker minsann inte avgå. Hoppas hon sitter kvar länge till, för hon är en katastrof för S. Sverige politiska landskap består nu av två stora partier med samma politik men olika retorik, och sex småpartier som alla är ungefär lika stora. KD och V är minst med 5.6% och MP störst med 7.2%. Både M och S är i den situationen att dom behöver minst 3 andra partier för att nå majoritet. Dom enda som vill ingå i en regering med Socialdemokraterna är V, MP och SD. Socialdemokraterna har inte fattat detta ännu. När dom försökte skapa en koalition så försökte dom först bara ha med Miljöpartiet. Det berodde på att dom inte ville samarbeta med det odemokratiska Vänsterpartiet. Dom blev dock tvingade till det av en enorm gräsrotsprotest som ville ha med V i samarbetet. Men detta tyder på att S-ledningen inte har fattat att dom inte är ett 45 procents parti längre. För det fanns ingen möjlighet att S och MP skulle kunna få egen majoritet, eller ens komma upp i siffror som gav dom en rimlig chans till en minoritetsregering. Och S kommer inte förstå att dom behöver tre stödpartier i nästa val.

Mona Sahlin säger också att hon inte har planer på att avgå. Det innebär antingen att hon kommer att bli utkastad snabbt, vilket kommer ge interna maktstrider och många Mona-fans kommer bli sura, och sannolikt gå över till MP i nästa val. Eller så sitter hon kvar länge och kommer inte avgå förrän opinionsmätningarna tydligt säger att S kommer hamna långt under M i nästa val. Och det kommer ta ett tag. S kommer gå upp i opinionsmätningarna under mandatperioden. Och Mona kommer tro ”nu har vi vänt skutan”. Och så kommer dom sjunka i nästa valrörelse. Det är inte helt osannolikt att Mona sitter kvar fram till hösten 2011, när valdebatten börjar komma igång och S börjar sjunka i mätningarna. Vilket innebär att S får en ny partiledare precis innan valet. Om det leder till katastrof eller till nån slags Westerberg-effekt beror på vem det blir. Minst sannolikt, men bäst, är att Mona sitter kvar även under valet 2012, och avgår efter ännu ett katastrofval.

S verkar också skylla katastrofen på samarbetet. Och det är också bra, för det är också fel. OK, till viss del skrämdes väl folk bort av samarbetet med V, men det största problemet är och förblir att S använder en Marxistisk retorik som inte har nåt samband med verkligheten, samtidigt som deras politik i praktiken är att göra samma sak som M har argumenterat för de senaste 30 åren, fast med högre a-kassa. Det funkar inte. Dom har ingen trovärdighet. S måste släppa Marxismen och deras gamla klasskampsretorik och sätta både retoriken och politiken i verkligheten. Istället för att låtsas som om dom kommer krossa kapitalet i sin retorik måste dom börja formulera en politik som fungerar och diskutera sakfrågorna som faktiskt skiljer dom från M i praktiken. Vilket i dagens läge inte är något alls. Att ha två stora partier som båda har en pragmatisk politik och erkänner det, och som faktiskt diskuterar sakligt hur den politiken skall genomföras praktiskt skulle vara bra för Sverige.

Miljöpartiet

MP gick fram med nästan 3%. Det är en rejäl ökning, och dom är nu störst bland småpartierna. Det är inte alls konstigt, och helt väntat. Miljöpartiet brukade nämligen vara ett parti av vänstermuppar som gillade att plocka bär mer än dom gillade att bära fanor. Deras politik var fullständigt rubbad och verklighetsfrånvänd, oavsett om det gällde miljö eller något annat. Men dom senaste åren har det skett en förändring. Den började redan innan förra valet när MP erkände att friskolor var bra, och såna skulle vi ha mer av. Och under den här mandatperioden har dom fortsatt att gå mot mitten och bli ett äkta mittenparti, och inte bara ett parti som placeras i mitten för att ingen vet vad dom tycker egentligen. Och som resultat av detta har dom blivit det enda vettiga vänsteralternativet. När V fortsätter med sin kvasi-kommunism, och S fortsätter att inte ha nån politik så finns bara MP att rösta på om man känner sig vänster.

Det här är också det största hotet mot ett samarbete mellan alliansen och MP. Det är fullt tänkbart att MP tappar sin vänster-cred om dom ingår i en alliansregering, och att dom då tappar massa röster. Det är tänkbart att MP kommer vägra samarbeta av den anledningen. Å andra sidan är detta deras första reella chans att få inflytade. Och det finns en anledning till att dom går framåt: Dom får många unga röster. MP är coola. Det är inga andra partier, utom Piratpartiet. Det kan rädda dom. Dessutom är dom de enda partiet, återigen utom PP, som är trovärdiga i FRA-frågan. Det har också dragit ungdomar.

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet är glada. Ohly säger att han inte är glad, han är arg, men för V och Ohly är det samma sak. Nu har V äntligen en fiende som inte är inbillad! V kommer säkert ta debatten med SD, men inte genom att ta debatter med dom, utan genom att utmåla dom som högerspöken och att hävda att M och SD egentligen är samma sak. Detta kommer gynna SD. Möjligen kommer det gynna V också. Men ingen annan. Men glada är dom, för nu kan dom vara arga på riktiga saker och inte på hjärnspöken. Och det är ju kul för dom.

Alliansen

Alliansen sitter kvar, och har mer röster än förra gången. Det innebär att folk i allmänhet tycker att det är bättre nu än 2006. Det tycker dom nog rätt i. Förutom den katastrofala integritetspolitiken har alliansen måhända inte revolutionerat nåt, men gjort många små förbättringar. Och det är bra nog.

Folkpartiet fortsätter sjunka, för dom tror fortfarande att deras fantastiska resultat 2002 berodde på att man ställde krav åt höger och vänster. Det gjorde det inte. Det berodde på att Moderaterna klantade sig när SVT avslöjade rasister i deras led, samtidigt som FP presenterade en tydlig och klar frihetslinje, och tog en tydlig och klar ställning mot rasism och för mer invandring. Den linjen har man tappat bort under Björklund. Björklund är liberal enbart i ekonomiska frågor, i allt annat är han konservativ, och det märks. Under honom har blivit mer konservativa än KD.

Kristdemokraterna har nämligen blivit mer liberala. Men det är bara partiledningen som har blivit. Fotfolket är fortfarande samma blåsta kristna konservativa människor som fortfarande tycker att dom skall bestämma över människors privatliv. Den tag ni tar bort alla referenser till religion i ert partiprogram och byter namn skall jag lyssna på er.

Centerpartiet skall tacka Maud Olofsson och kanske lite Fredrik Federley. Det är uteslutande på grund av att dom personerna är centerpartister som partiet inte har åkt ur riskdagen. Och hade dom inte nästan mobbat ut Federley, utan istället låtit honom fälla FRA-lagen, så hade dom varit tredje största parti i det här valet. Hade dom borgerliga släppt FRA-frågan hade dom sannolikt haft egen majoritet. Marginalerna är så små, faktiskt. En halv procent som hade röstat på C istället för MP hade fixat problemet, och det hade man fått om man hade tillåtit dom unga och coola med Federley is spetsen krossa FRA-lagen och göra partiet till ett parti som gillar internet och är OK med fildelning. Så hade C kunnat bli alliansens coola ungdomsparti. Men det ville dom inte, och så gick det som det gick.