Liberati: Välbehövligt och befriande

Socialismens ekonomiska idéer har imploderat så många gånger att dom enda som tar den på allvar är konstnärer på statsbidrag och professorer vars enda verklighetskontakt är att det regnar när dom tar en promenad i parken. Libertarianismen ägnar sig samtidigt mest åt att gräva ett dogmatiskt hål åt sig själv. Ändå är det där debatterna går. Folk sitter antingen i vinbarer och kräver ett införande av ett ekonomisk system som leder till misär, eller på caféer och klagar gnälligt på att hela världen utom just dom tre vid just det cafébordet är socialister.

Ingen av grupperna har nån reell inverkan på reell politik, ingen av dom har egentligen nånting vettigt att komma med. Ändå lyckas dom helt styra debatten. Därför känns det jävligt skönt med en grupp som tar en idédebatt i avstamp från dagens verklighet, och inte gamla avdankade idéer från sjutton och artonhundratalet. Ja, givetvis talar jag om Liberati. Som är nånting, exakt vad är oklart, förutom att dom har ett bra namn och innehåller bra personer. Dom har presenterat fem utmärkta punkter som bryter med gamla korkade dogmatiska ståndpunkter och lägger fram nånting faktiskt värt att debattera.

Det här skall bli jävligt intressant att se fortsättningen på.


Andra bloggar om , , ,

Annons

liberalabloggar.se

Liberalabloggar.se är en sajt som sköts av Mikael Ståldal, där han har samlat ett antal utvalda svenska liberala bloggar. Dels kan man läsa direkt på hemsidan, men bara dom 20 senaste inläggen. Så den stora nyttan är en Atom-feed med alla bloggarna i som du kan stoppa in i din RSS-läsare, och få en hel hög av bra liberala bloggare med i ett slag!


Andra bloggar om: , ,

Med politiken vid ratten kör vi i diket.

Katrine Kielos hävdar att politiken måst sätta sig vid ratten. Det är fel av flera anledningar. Den minst allvarliga men mest symptomatiska är själva formuleringen. Hon säger att ”politiken” skall sätta sig vad ratten, men ”politiken” kan givetvis inte göra nånting. Varje gång hon säger ”politiken” så menar hon ju ”politikerna”. Och ”sätta sig vid ratten” är ju bara en omformulering av skaffa sig mer makt. Det hon alltså säger i artikeln är att politiker måste ta sig mer makt. Men hon formulerar det på ett mindre direkt sätt som är ägnat åt att få det att låta mindre dåligt än vad det är.

Och det är klart Katrine Kielos säger just det. För Katrine Kieolos är politiker. Och skaffa makt är vad politiker är bra på. Det är deras jobb, kan man säga. Det är en vanlig myt att politikers jobb är att styra och bestämma, och att dom politiker som kommer till makten är dom dom är bra på att bestämma. Men det är komplett fel. Dom politiker som kommer till makten är dom som är bra på att skaffa sig makt, inget annat. Politiker är inte ett dugg bättre på att bestämma än människor i allmänhet, för politiker är människor i allmänhet och är framvalda av människor i allmänhet.

Men det finns en stor skillnad: Politiker är sällan väldigt insatta i det dom bestämmer om. Det beror på att politiker måste bestämma om så många olika saker. Resultatet är att politiker oftast bestämmer det utredare och tjänstemän säger till dom att bestämma. Och vad det är bestäms lika ofta av interna politiska strider som av vad som faktiskt är bäst. Och resultatet av detta är något som förvånar många: Trots att politiker är lika smarta som folk i allmänhet, så tar dom oftare dåliga beslut än folk i allmänhet. Dessutom gäller politiska beslut för alla, vilket innebär att man måste ta samma beslut för alla. Något som sällan är sant i andra fall. Det här gör möjligheten till att man anpassar beslutet efter omständighererna mindre, vilket ytterligare gör det politiska beslutet lite sämre. Och den tredje anledningen till att politiska beslut är sämre är att dom aldrig kan vara baserade på lika bra information som privata beslut, eftersom politiker inte beslutar om sig själva, utan om andra som dom inte känner lika väl som man känner sig själv.

Slutsatsen av det här är oundviklig: Politiker skall bara besluta om sådana saker där besluten måste vara samma för alla. Alla andra beslut skall tas av dom som påverkas, inte av politiker, av den enkla anledingen att politikerna oftare kommer ta fel beslut.

Nej, varken politiken eller politiker skall sätta sig vid ratten. Katrine Kieolos tycker att hon skall bestämma för att hon likt dom flesta politiker inbillar sig att hon och andra politiker är bättre på det än andra. Det är hon inte. En liten hint om att hon har fel i frågan är att hon ju faktiskt inte är överens med alliansen i massa frågor. Hur kan hon inbilla sig att politiker bör bestämma när dom inte ens kan vara överens om vad man skall bestämma?

Politiker skall inte vara vid makten. DU skall va president. Över ditt liv.


Andra bloggar om: , , , , , ,

Socialliberal förvirring.

Det har diskuterats en hel del om socialliberalism senaste tiden. ”Att vara socialliberal är att vara sosse” hävdade Elise Claeson, och en debatt som vanligen hålls där unga liberaler möts hamnade på bloggar och tidningar. Det är bra och välkommet. Debatten handlar i grunden om ordet ”socialliberalism”, och något av debattens problem är att ord såklart kan betyda olika saker.

Bloggen Frihet och Sanning hävdar att det är sossar som är förebilder för dagens liberaler, vilket kan låta märkligt. Men det grundar sig såklart i ett missförstånd. Frihet och Sanning menar att dagens liberalism ”implicit bygger på en tämligen problematiskt frihetssyn där frihet inte längre betyder frånvaro av tvång, utan tillgång till andras resurser.” Men detta är inte helt sant. Det är sant att den inte bygger på synen att frihet enbart är frånvaro av tvång. Istället bygger den frihetssynen på att frihet innebär möjligheter. Har du ingen handlingsfrihet, så är du inte fri, även om ingen för tillfället håller på att slår dig eller hotar dig, så en frihetssyn där man betonar friheten, istället för att betona frånvaron av våld är naturlig för dom flesta liberaler. Påståendet att denna frihetssyn innebär tillgång till andras resurser är dock en halmgubbe som libertarianer brukar dra till med för att slippa diskutera frågan seriöst.

Skillnaden mellan den negativa frihetssynen, du är fri om ingen använder våld eller hot om våld, och den positiva frihetssynen, frihet är att ha handlingsmöjligheter, kan ses som en skillnad mellan socialliberalism och libertarianism. Det är av den anledningen jag brukar kalla mig socialliberal. För om det är någon frihetssyn som är problematisk så är det idén om att man är helt fri så länge man inte är utsatt för våld eller hot om våld. Det här jag tagit upp flera gånger både här på bloggen och på den site om liberalism jag gjorde för många år sedan.

Johan Ingerö tar upp en annan definition på socialliberalismen. Han menar att socialliberalismen är ett mer pragmatiskt förhållningssätt än den vanligen mycket dogmatiska libertarianismen. Den dogmatismen ser man inte bara i praktiskt politik, utan även i ideologin i sig. Libertarianer brukar sträva efter en sorts ideologisk perfektion och anammar därför den negativa frihetssynen. Med en sådan frihetssyn så kan alla vara totalt fria. Det enda som krävs är att folk slutar slå och hota varandra. På så sätt har man åstadkommit en teoretiskt perfektion med totalt frihet för alla, genom att urvattna frihetsbegreppet så mycket att det inte längre betyder något. Med negativ frihet kan man svälta ihjäl i full frihet. Är ett sådant frihetsbegrepp värt något? Att i det läget ha en mer realistisk syn på frihet, och inse att ett frihetsbegrepp som är värt sitt namn också innebär att människors frihet inte är konfliktfri känns mer attraktivt för mig. Jag är mer intresserad av att förbättra verkligheten än att hitta ett teoretiskt perfekt system. Så även med den synen på socialliberalismen är jag socialliberal.

Sist finns en tredje definition av socialliberal. Den definitionen ser man ekon av både i Elise Claesons artikel, i Frihet och Sannings blogginlägg ovan, och i Johan Ingerös kommentarer. Den definitionen är i huvudsak ekonomisk, och utgår ifrån att staten måste gå in och finputsa marknaden. Man måste kontrollera att marknaden fungerar väl, och styra och ställa lite. Det engelska ordet social-liberal används nästan uteslutande i den här betydelsen. Skall man i England tala om dom föregående betydelserna använder man bara ordet liberal, och i USA verkar man inte tala om det alls, tyvärr. Den här attityden utgår gärna från idén om att politiker och staten vet lite bättre än folk i allmänhet, en uppfattning som är mycket vanlig bland liberala politiker, och som är närmast allenarådande bland vänsterpolitiker och konservativa. Och det är såklart djupt felaktigt. Om man pratar om socialliberalism i den här meningen, så är jag inte alls socialliberal.

Jag misstänker att dom här olika betydelserna är en vanlig anledning till att så många envisas med att kalla sig ”bara liberal”. För dom håller inte med om alla definitionerna ovan. Jag håller mig nog till socialliberal ändå, av gammal vana, fast jag i ekonomiska frågor är nyliberal. Jo, det går bra att vara det. Socialliberalismen i dom två första betydelserna är fullständigt kompatibel med en nyliberal ekonomiskt politik. Den nyliberala ekonomiska politiken är nämligen både pragmatisk bra då den fungerar väl, och innebär större valmöjligheter för individerna. Så ja, jag är en nyliberal socialliberal. Och om man tänker på det så blir debatten om ordet socialliberalism en stor axelryckning. Det är ju trots allt bara ett ord. Det är väl politiken och idéerna som är det viktiga, eller?


Andra bloggar om: , , , ,

En libertariansk syn på upphovsrätt

(Snälla Libertarianer. Läs igenom hela inlägget innan ni blir förbannade eller svarar. OK?)

Min tidigare inlägg om upphovsrätt gav upphov till vissa svallvågor i den libertarianska bloggosfären. Frågan handlar i grunden om ifall upphovsrätt är äganderätt eller stöld. Men fungerar den libertarianska synen på äganderätt, egentligen?

Jo, libertarianer (och en hel del liberaler också, ja faktiskt även många socialister, det är närmast en förvånande enighet på det här området, faktiskt) menar att äganderätt kommer ur en rätt att kontrollera det man producerar. I libertarianens argumentation så har man äganderätt till det som man själv producerar, som en förlängning till äganderätten man har till sig själv. Men rimligen måste detta ju gälla allt man producerar, oavsett om det man producerar är immateriellt eller inte. Den libertarianska synen på äganderätt medför alltså att den som skapar information skall ha en äganderätt till informationen. Det är trots allt i sin anletes svett som informationen har skapats, i precis lika stor utsträckning som om det är något fysiskt. Det innebär att en skapare av en film eller en låt skall ha äganderätt till den låten, och även en uppfinnare skall ha äganderätt till uppfinningen och så vidare.

Ett möjligt motargument är Hayeks argument att äganderätten grundar sig i resursers ändlighet. Att man har äganderätt till en stol för att resurserna som behövs för att skapa stolen är ändliga, så man kan inte skaffa sig en ny stol utan arbete. Men Hayek missar skillnaden mellan att skapa informationen oh att sprida den. Att skapa en film är inte ett arbete som är resursfritt, eftersom arbetet som är nedlagt kräver resurser. Visserligen går det bra att kopiera informationen utan nån större arbetsinsats, och det är visserligen korrekt. Men det innebär bara att den som kopierar eller informationen inte skall ha nån äganderätt till kopian av informationen, utan det är den som skapar informationen från början som skall ha äganderätten. Vilket ju onekligen låter rätt likt dom upphovsrättslagar vi har.

Det andra libertarianska motargumentet mot upphovsrätt är att man inte alls kan äga information. Argumenten här är av typen att om man äger information så äger man en del av hjärnan hos dom som känner till informationen, men det argumentet ignorerar skillnaden mellan informationen och mediat. Personen som har upphovsrätten till musiken på mina CD-skivor äger inte skivorna. Det gör jag. Det är musiken han/hon äger, inte skivan. Och eftersom ägande är kontroll över utnyttjande så går det uppenbarligen utmärkt att äga information så länge man kan kontrollera dess utnyttjande och spridande. Att det i dagens läge har blivit omöjligt att stoppa fildelning betyder inte att det inte går att kontrollera alls. Det går fortfarande utmärkt att stoppa dom som säljer kopior av CD-skivor, och många artister idag tjänar massor av pengar på att sälja sin musik som reklammusik eller ringsignaler. Så det är uppenbarligen, än så länge, praktiskt möjligt att äga information.

Det tredje argumentet är att äganderätt av information är en inskränkning av äganderätten av skivan, eftersom jag inte får kopiera den eller på annat sätt sprida informationen. Men det är återigen att missa skillnaden på informationen och mediet, och det här argumentet har jag redan bemött i mitt förra inlägg.

Vad händer om man inte kan äga information?

Om staten upphör med sitt skydd av informationsägande, oavsett om det är för att man anser att det är teoretiskt omöjligt, praktiskt omöjligt eller inte önskvärt, så får detta mycket allvarliga effekter. Ingen kan längre hindras att sprida någon information. Inte bara försvinner upphovsrätten och patenten, men non-disclosure agreements blir omöjliga. Medias rätt att skydda sina källor blir svårt att försvara. Försvarshemligheter blir öppna, och en systemadministratör kan både sprida dina lösenord och dina personliga hemligheter hur dom vill. Posten får inte bara öppna dina brev, dom får kopiera dom och sprida dom. Staten behöver inte längre fråga om rätt för att läsa din e-post.

För allt detta är ju bara information, och du har inte längre någon rätt att hindra spridningen av information. För ingen får längre äga eller kontrollera information.

Libertarianer är ofta rabiat mot upphovsrätt, och blir mycket upprörda när man säger att upphovsrätt, som dom ogillar är en slags äganderätt, nåt dom gillar väldigt mycket. Det komplicerar deras överförenklade världsbild alldeles hemskt. Jag tror inte dom blir gladare av den här artikeln. Men det är nog i grunden så att även libertarianer måste erkänna att det går att äga information, och att upphovsrätten är just detta: En begränsad äganderätt för viss typ av information.

Det här betyder såklart inte att vi måste förbjuda fildelning eller viss informationsspridning. För det finns fler argument mot upphovsrätt, eller åtminstone mot vissa typer av upphovsrätt. Och det första av dom argumenten är att det är samhällsskadligt med upphovsrätt, eller samhällsnyttigt att begränsa den. Att ha patent som utsträcker sig i oändlig framtid skulle förmodligen vara mycket skadligt för den tekniska utvecklingen, till exempel. Men samhällsnytta är ett argument som libertarianer aldrig har accepterat. Att det är praktiskt omöjligt att hindra privat fildelning är ett annat argument för att dom restriktioner som nu införs i möjligheten till fildelning är ett annat argument mot vissa typer av upphovsrätt som jag också tror libertarianer har svårt och acceptera.

Och det är därför debatten blir så infekterad. Libertariansk ideologi är klar i frågan, man borde ha upphovsrätt, och massor av det. Detta kopplat med dogmatismen inom libertarianska kretsar innebär att man kämpar hårt för att hitta kryphål för att kunna försvara nåt dom alla redan sysslar med: Ladda ner musik och filmer från nätet.

Så, skall man ha upphovsrätt, och isåfall hurdan? Det får bli en annan post.


Andra bloggar om: , , ,

Tre frågor från Dennis: 3. Liberalism och expertstyre

Efter fråga ett och fråga två kommer här den tredje och sista av Dennis frågor. Det är både den viktigaste frågan och den med det kortaste svaret. Jag hoppas svaren är av nytta för både Dennis och andra.

3. Jag vet att en liberal är väldigt mån om sin frihet. Hur frihet sedan definieras är en helt annan femma, men i definitionen ingår det i alla fall att frihet är att få välja själva. Låt mig göra ett påstående: Experter med mycket kunskap och erfarenhet inom ett visst område vet bättre och mer än individen. Håller du med? Så varför inte låta experter göra en del av ens beslut åt en. Mer kunskap = bättre lösning. Detta bidrar automatiskt till en bättre lösning än om individen tar beslutet.

Tyvärr faller min tes direkt då jag inte har ett exempel på detta. Jag tror säkert du kan hitta hål och ologiska förklaringar på denna tes. Men det kan inte jag och därför ger jag dig chansen. I många frågor som jag tar ställning till kommer det upp i min tanke att ”experter vet mer än individen” och då indirekt bejakar jag den socialistiska lösningen.

Den enda som är expert på dig är du själv. Därför är det du själv som skall bestämma över ditt eget liv. Och du har rätt i att många politiker, även dom som vill kalla sig liberaler, faller i den tankefällan du beskriver. Naturligtvis har jag inget emot att man har experter som bestämmer över saker. Statens ekonomi skall givetvis skötas av experter på ekonomi. Men det betyder inte att dom skall sköta din ekonomi, för dom vet inget om dig, ditt liv eller din ekonomi. Och inte heller skall statens experter lägga sig i hur företagen sköts, eller vad dom gör eller hur mycket dom skall ta betalt. Att man är expert på ekonomi betyder inte att man är expert på din ekonomi, lika lite som en bilexpert kan bestämma vilken bil du skall ha.

Det faktum att det är du som är expert på dig själv är grunden i all liberal politik, från demokrati till skolpeng.

Givetvis får du om du vill lägga över besluten till en expert. Men det är upp till dig, inte till politiker eller staten. Politiker eller staten får aldrig säga att dom vet bättre än dig hur du skall sköta ditt liv.


Andra bloggar om: , , ,