En syn på politikens karta

Det är alltid kul när man säger något som är rätt okontroversiellt, och det skapar stora kontroverser. Det innebär att man har satt fingret på något ömt ställe. Jag gjorde i fredags en liten politisk karta. Det kommer sig i grunden av att vänster-högerskalan är meningslös, den lägger åsikter som är lika rätt långt i från varandra ute på kanterna, och den lägger partier som är rätt långt i från varandra ganska nära. Det beror på att vad som är vänster och höger har bestämts av vänstern, så egentligen är det bara en karta på hur illa en kommunist tycker om nåt. Ju argare dom blir, desto längre till höger. Därför hamnar libertarianer nära rasister, trots att dom inte har några åsikter gemensamt, men nazister hamnar långt från kommunister, trots att dom har massa gemensamt.

Det finns massor av försök att åtgärda detta, mer eller mindre bra. En vanlig är den ”politiska kompassen”, populär bland libertarianer, som har två skalor. Det hade varit dubbelt så bra som höger-vänsterskalan, om det inte hade varit för ett problem: Båda skalorna mäter en slags frihet. I den ena änden har du ekonomisk frihet, i den andra en moralisk/social frihet. Det finns inga som är för en total ekonomisk frihet men helt mot social frihet. Att dom på webbsidan sedan hävdar att George W Bush är starkt för ekonomisk frihet visar dessutom att dom är mer intresserade av amerikansk politik än att faktiskt analysera ordentligt. Vad dom har försökt att göra är att ta vänster-högerskalan, som dom kallar ekonomisk, och lägga till en andra skala till den, trots att vänster-högerskalan inte alls är ekonomisk. Och även om man fixar detta så är två dimensioner rätt begränsande.

I mina försök att göra en karta hamnade mina funderingar mer på vilka fel som begicks än vilka åtgärder man föreslår. För åtgärderna är ofta slumpmässiga. I Sverige betraktas friskolor som liberalt, i USA hatar liberalerna friskolor. Varför? Jo, för att i USA föreslogs idén först av konservativa, och blocken i USA är liberaler mot konservativa, så då måste liberalerna vara emot friskolor. I Sverige är blocken sossar mot resten, så här måste S vara mot friskolor, men liberaler och konservativa måste hålla ihop. Om det är bra eller dåligt har inte med saken att göra, det är blockpolitiken som tvingar fram ställningstagandena. Men attityder, tankefel och grundläggande syn på världen är mindre slumpmässigt. Så baserat på böcker som Erich Fromm’s ”The fear of freedom”, Harold Lasswell’s ”Psychopathology and Politics” och framförallt Eric Hoffer’s ”The True Believer”, så tyckte jag mig kunna se tre vanliga och grundläggande ”fel” i hur man tänker politiskt. Fel inom citationstecken, eftersom det är fel från en liberal synpunkt. Någon som begår felen anser givetvis att det är rätt.

Dom ”felen” är tre, och dom är:

1. Att man ser makt som något som ger rätt. Jag kallar detta ”maktdyrkan”, för det vanligare ordet ”Auktoritär” ger associationer med diktaturer och liknande. Men det behöver inte ha något med diktaturer att göra alls. Många demokrater kan fortfarande vara ”maktdyrkare” och söka sig till ett parti därför att partiet har makten. Man kan se detta hos socialdemokraterna, där många sossar ser det som om S har någon slags gudagiven rätt att sitta i regeringen, för det har dom ju alltid gjort. Dom vet att demokrati är bra, och dom är demokrater men söker sig till S inte för att dom håller med, utan för att dom vill ha makt. Så dom anpassar sina åsikter till dom som har makten, istället för att försöka ge makten till dom som delar deras åsikter. Maktdyrkare tenderar att analysera världen helt och hållet utifrån ett maktperspektiv (där makt är bra om man har det själv och dåligt annars). Motsatsen är dom som inser att makt korrumperar och att det inte spelar någon roll vilket parti det är, efter 40 år vid makten kommer partiet att ha övergett sina idéer och bara jobba för att hålla sig kvar vid makten, och skita i väljarna (bland annat just för att dom lockar till sig maktdyrkare).
2. Frihetsfobi. Många är rädda för frihet, bland annat för att med frihet följer ansvar, och ansvar är jobbigt. Den attityden leder ofta till att man vill att staten skall bestämma. Andra är mot frihet därför att dom är oroliga för att dom har valt fel livsväg. Dom bestämmer sig därför att den väg dom har valt är den enda rätta ur moralisk synpunkt och att alla som har valt annorlunda har valt fel. Det leder till konservatism och homofobi. Andra är bara rädda för det okända, och med stor frihet får man ett väldigt heterogent samhälle, med massa olika människor som gör olika saker. Är man rädd för dom som är annorlunda blir man ofta rasist. Här ser vi tre olika politiska ståndpunkter, alla baserat på en rädsla för frihet. Motsatsen är såklart frihetsälskare; Liberaler av alla det slag som tycker att mångfald är kul och som tycker att dom styr sina liv bättre än staten.
3. Fanatism är när man låter idéer eller personer gå före verkligheten. När man inte vill lyssna på andra, och avfärdar alla åsikter som inte passar in i ens världsbild eller teori antingen med skratt eller med hat, så blir man fanatisk. Detta gör att man sakta tappar verklighetskontakten, och ens politiska åsikter glider allt längre mot det orimliga. Det spelar ingen roll hur vettig man var från början, om man reagerar på all kritik med att slå bakut. Ett bra exempel på detta är Stuart Christie. Hans självbiografi ”Granny made me an Anarchist” visar hur han börjar sin politiska medvetenhet i tidiga tonår som Labour, för det var ju det hans familj var. Men när han inser att Labour också är fulla av hycklare går han allt längre vänsterut, och för varje steg vänsterut hittar han bara fler människor som antingen är egoister, eller fegisar som inte faktiskt gör nåt. Det slutar med att han i frustration smugglar sprängämnen till Spanien (detta är under Franco) och hamnar i fängelse. Allt för att han inte någonstans på vägen från Socialdemokrat till Anarkist ställer sig frågan ”Har JAG fel?”. Det är alltid nån annan som har fel, inte han. Detta inser han givetvis aldrig själv, inte heller i sin självbiografi, men det felet begår han, och därför blev han fanatisk. Motsatsen till fanatism är att ha en evidensbaserad världsbild, där man accepterar att saker inte ser ut som man tror om man blir överbevisad. När friare ekonomi bevisligen minskar fattigdomen så kommer en fanatiker fortsätta att hävda att liberalism orsakar fattigdom, men med en evidensbaserad världbild ändrar man åsikt.

Det här innebär att jag har tre dimensioner. Men att göra en grafik där man har tre dimensioner är svårt, för grafik är två-dimensionellt. Det skulle bli plottrigt och obegripligt. Det går inte att se var i kuben en punkt befinner sig, om man inte drar linjer ut till axlarna, och då kan man inte göra det för mer än en sak i taget utan att det blir rörigt.

Så man får förenkla. Och jag ritade massa olika grafer, tills jag kom fram till en som var begriplig och användbar. Och den ser ut så här:

Som ni ser har jag istället för dimensioner gjort ”areor”, där jag har placerat in ideologierna beroende på vad för fel dom gör. Om dom gör felet bara ibland hamnar dom närmare mitten. Dom som gör två fel hamnar i trianglarna. Gör man alla tre fel så hamnar man i en separat klutt på sidan om. Det var enda sättet att göra det begripligt. Islamism är en slags fanatisk religiös dogmatism, rasism och fascism är maktdyrkande konservatism. Kommunism och Nazism har stora skillnader, men dom gör alla tre felen, och som resultat har försök att införa både kommunism och fascism resulterat i blodbad.

Men när ni ser den här kartan gör nu inget så korkat som att tro att alla som är i den blågröna hörnet är islamister. Så är det inte. Det där är en positionering av islamism, inte en markering av vad det blågröna hörnet betyder. Detta borde vara uppenbart då kommunism och nazism är i samma område, och libertarianer, anarkister och miljötomtar samsas i samma område, men från responserna på den här grafen är det klart att inte alla har insett detta. Att du är frihetsfobiker och fanatiker gör dig alltså inte till islamist. Däremot är islamister båda.

Och traditionella socialdemokrater hamnar närmare fanatismen för dom vägrar inse att planekonomi inte fungerar, men modernare socialdemokrater hamnar närmare konservatismen. Och ingen av positionerna är perfekta, för i den tvådimensionella grafen tappar man massa information från den tredimensionella modellen. Sånt är livet bara. Grafen är till för att åskådliggöra, inte vara en perfekt modell av en imperfekt verklighet, för sånt är både omöjligt och fanatiskt, så det överlåter jag åt dom verklighetsfrämmande libertarianerna i KLP. 😉

Och Sverige då?

Nästa steg blir såklart att placera in politiska partier på kartan. Men Sverige är politisk sett rätt homogent, vi har ju anarkister, men inga som faktiskt försöker spränga riksdagen, socialdemokraterna har inte på allvar försökt införa socialism, osv. Så alla skulle hamna i mitten, och  en sådan karta är ju inte så givande. Så alltså gör vi en ny karta, där vi vi göra samma transformation från en kub till en platt cirkel, men vi tar bara den biten av kuben som innehåller svenska partier. Och då får man nånting sådant här:

Värt att notera här är alltså att detta INTE innebär att Fi är islamister (se ovan) eller att Pirapartiet tänker bomba riksdagen. Det innebär att felet alliansen gör är att dom är rädda för frihet. Dom försöker hindra folk från att göra det  dom vill eftersom det, hemska tanke, kunde innebära att dom inte gör det Alliansen vill. Och då kan det ju gå precis hur som helst!  Sossarna är fortfarande allt för övertygade om att dom har en gudagiven rätt att styra Sverige, oavsett att deras politik är precis samma som moderaternas, Fi är rädda för frihet och vägrar lyssna på vett och sans, med resultat att dom hatar män. V är inte bara rädda för frihet och så fanatiska att dom tror att planekonomi är en bra idé, dom är dessutom maktdyrkande och tenderar att stödja alla diktatorer dom kan hitta.  SD är sossar som är rädda för folk som är annorlunda. Deras rasism och homofobi innebär att dom hamnar i det bruna hörnet, medans sossarnas invandringsfientliga politik inte beror på rasism, utan är ett resultat av att dom är beroende av LO för att få makten.

Moderaterna och Sossarna är väldigt stora på den här grafen. Det beror inte direkt på på partiernas storlek, utan det skall reflektera att åsikts-spridningen i partierna är stor, vilket såklart delvis beror på att partierna är stora. Sossarnas splittring visas genom att dom får två logos. Egentligen skall det väl vara ett band av sosse-logos mellan dom, men det skulle ju se helskumt ut. Moderaterna har både maktdyrkande medlemmar, konservativa och liberaler, så dom får gränsa på alla tre. Det gör att dom hamnar nära det bruna fältet, men att dom inte är i det bruna fältet är mycket avsiktligt, för visserligen har Moderaterna haft rasister i leden ibland, men dom har kastat ut dom. Så det ser ut som om dom ligger nära rasismen, men egentligen gör dom inte det, det blir en effekt av att göra 3D-modellen 2D som inte går att göra så mycket åt.

Och ja, Piratpartiet är inte ett enda dugg frihetsrädda eller maktdyrkande. Så PP skall vara så långt borta från det gröna och röda som möjligt. Däremot har man ofta tagit rätt extrema åsikter, och min erfarenhet av PP’s forum indikerar iaf för mig att flesta medlemmarna är helt ointresserade av att lyssna på andra, inklusive andra medlemmar. Och den negativa reaktionen på kritik från andra är inte heller förtroendeingivande. Så här i efterhand får jag väl erkänna att partiet är orättvist lång nere i det blå fältet och snarare skulle ha legat på gränsen, men, men. Jag tror inte det skulle ha gjort nån skillnad på den mindre ”twitter-storm” grafiken orsakade när Alexander Bard lade upp den på Liberaldemokraternas hemsida.

Men kom ihåg att PP hamnar där tillsammans med libertarianer och miljönissar. Så fanatiska är PP alltså. Ja, det är ju hemskt. Vilken förolämpning. Eller inte. 🙂 Jag är ju trots allt piratpartist… Som enfrågeparti så skulle PP egentligen täcka över hela nederdelen av grafiken, det finns både frihetsfobiker och maktdyrkare inom leden. Men det går ju inte att låta ett parti som knappt får några röster att dominera hela grafen, så dom får hamna där ett genomsnitt av dom aktiva hamnar, och enligt min åsikt och erfarenhet av partiet så är huvudproblemet att man inte lyssnar och inte tål kritik. Så då hamnar dom i den blåa fältet. Eller iaf på gränsen.

Liberaldemokraterna hamnar givetvis i mitten, eftersom jag anser att liberaldemokraterna inte gör något av dessa felen. Ännu, iaf. Och gör man inte något av felen så innebär det att man som icke-fanatiker är beredd att ta sig till en fakta-baserad världsbild, och inte får anfall om nån säger att man har fel.

Annons