Får jag presentera: Socialkapitalismen!

Socialismen är en rolig ideologi så tillvida att socialister som har fått makt demokratiskt sällan har försökt att faktiskt praktiskt genomföra den. Socialismens grundtanke är ju det gemensamma ägandet. Hur det skall se ut är olika, det sträcker sig från arbetarägda företag till det totala förstatligandet av allt, inklusive barnen. Men om vi tar Sverige som exempel, så har ingen socialdemokratisk regering på allvar försökt att införa nåt av detta. Branting kan väl vara förlåten, hans majoritet var inte så stor och det var mellankrigstid och allt. Per Albin Hansson satt också under krigs och kristider, så vi kanske kan bortförklara honom också. Men under Erlander ledde socialdemokraterna Sverige säkert och med god marginal. Då, om något, borde man ha försökt införa socialismen. Men icke.

Varför är det så? Jo, det är enkelt. Socialism fungerar inte, och när socialister kommer till makten så märker dom dels att folket inte är intresserat av ideologiskt mumbo jumbo, dom är intresserade av att få en bättre livskvalitet. Så Per Albin Hansson och Tage Erlander, dom gav folket det. Hur? Ja, genom att sätta sig i samma båt som kapitalet, som det ju heter. Socialdemokratiska regeringar har alltid använt sig av socialistisk retorik och kapitalistisk praktik. Några typiska indikationer på detta är att socialdemokraterna först omfamnade marknadsekonomin, och inte har pratat om gemensamt ägande av produktionsmedlen sedan 70-talet.

Nu får man istället när man debatterar med socialdemokrater ofta veta att socialdemokrater är för marknadsekonomi och privat ägande. Men socialism är, enligt alla definitioner, gemensamt ägande av produktionsmedlen, något som i praktiken innebär planekonomi. Har socialdemokratin ändrats?

Ja, det tror jag den har. Socialismen har förlorat kampen om ekonomi mot kapitalismen. Det har visat sig att kapitalism är bättre på att göra allt det socialisterna ville än vad socialismen är. Så sakta har man helt enkelt släppt själva socialismen. Men har man blivit liberala då? Nej, det har man inte. Man är fortfarande mycket fokuserade på att styra över folks liv och bestämma vad som är bra för dom. Och orättvisor skall fortfarande enligt socialdemokratin utrotas genom att man straffar den lycklige, inte genom att hjälpa den olycklige.

Men jag tycker det är olyckligt att man fortfarande kallar detta ”socialdemokrati”. Det orsakar förvirring. Vilken socialdemokrati menar man? Den gamla, demokratiska socialismen? Det Erlanderska folkhemmet? Den moderna kapitalistiska socialdemokratin?

Nej, vi behöver ett nytt namn för den här nya ideologin. ”Socialliberalism” är upptaget, ”maktkonservativa” är visserligen en bra beskrivning av dom flesta socialdemokratiska partier, men är inte en bra beskrivning av den mer principfasta högerfalangen inom sossarna som undviker gamla socialistiska slogans om klasskamp. Så jag föreslår: Socialkapitalism!

Ordet kan förstås på flera olika sätt, både som ”före detta socialdemokrater som har omfamnat kapitalismen” eller med hänvisning till etymologin, ”gemensam kapitalism”. Det har använts tidigare, dels om blandekonomier, dels om det som annars vanligen kallas ”statskapitalism”, och om ett samhälle grundat på Keynes ekonomiska idéer. I den sista varianten är det närmast en synonym med det användandet jag nu föreslår.

Så, vad säger ni? Jag tänker i alla fall börja dela upp sossarna i socialdemokrater och socialkapitalister, för att minska förvirringen.

---

Andra bloggar om: politik, ideologi, socialism, socialkapitalism

Det är alltid effektivt att spela dum

Mårten Ström skriver att alliansen i norrbotten vill sälja ut sjukhusen i länet. Sedan säger han ”Detta skall ske utan att de på en enda punkt kan redovisa villka ekonomiska konsekvenser det får och framför allt förmår de inte klargöra vad som skulle bli så mycket bättre för de människor som nyttjar sjukvården i Norrbotten.” Ja, det är sant, om man har stoppat fingrarna i öronen och ignorerat 50 år av ekonomisk debatt. Planekonomi fungerar inte. Visste inte Mårten Ström det? Jo, det är klart han vet. Han bara spelar dum.

Här finns mer bloggar av mig om sjukvård, som förklarar saken lite djupare:

I Sverige har man ett sjukvårdssystem.
Det nya klassamhället, del 1: Sjukvården.
Varför exporterar vi inte vår sjukvård?
Svårigheten i att bedöma sjukvård.

Det finns två sätt att ”sälja ut” offentligt sjukvård på. Det ena är på entreprenad, det andra är med ett ”pengsystem” av skolpengsmodell. Att lägga ut sjukvården på entreprenad har fungerat hyfsat i Stockholm, men det har ibland också medfört absolut ingen förbättring alls, förutom att det blir lite billigare. Ett pengsystem, som man har i Frankrike, kommer förmodligen inte bli speciellt mycket billigare, men kommer att förbättra vården enormt.

Låt oss hoppas att alliansen i Norrbotten väljer det senare. Om dom gör det, och om dom vinner, såklart, kommer Norrbotten få Sveriges, ja kanske världens bästa sjukvård.

---

Kanske intressanta bloggar om: politik, sjukvård

Ideologiernas skuld

(Återpost från i Söndags, eftersom Blogspot är puckat)

Man säger ofta att ideologier inte kan mörda, enbart individer kan det. Och det är principiellt korrekt, så klart. Samma slags argument är att säga att man inte har en kollektiv skuld. Bara för att vissa kommunister mördade, så är inte alla kommunister skyldiga till mord. Man är inte automatiskt skyldig bara för att man tillhör ett visst kollektiv. Skulden är alltid individuell. Men det betyder inte att man inte kan prata om en kommunistisk eller nazistisk eller liberal skuld.

Individernas skuld

Först och främst måste man ju inse och erkänna att människor inte är perfekta. Det finns massor av människor som tillskriver sig en ideologi utan att följa den i praktiken. Hinder kan vara allt från realpolitik till girighet, eller att man tillskriver sig ideologin enbart för att skaffa sig en legitimitet man inte har. Att en individ som gör fel därför inte automatiskt kastar en skuld över alla andra som tillskriver sig samma ideologi är ju därför uppenbart. En skugga faller enbart över andra om dom accepterar eller stöder det felaktiga beteendet. Ett exempel kan vara om ledningen för ett socialdemokratiskt parti för en rasistisk politik. Medlemmarna i partiet som accepterar detta har då givetvis en skuld att tampas med i att dom inte hindrade att detta skedde. En minoritet av medlemmarna kan vara skuldfria genom att dom protesterade, men man kan i längden inte vara medlem i ett parti som för en rasistisk politik utan att drabbas av den skulden heller, för även som protesterande medlem så accepterar man ju ändå att partiet inte ändrar sig om man är kvar som medlem.

Sprids den här skulden utanför partiet, till resten av dom som är del av ideologin? Nej. Om detta socialdemokratiska och rasistiska parti (låt oss låtsas att det är ett hypotetiskt parti vid pratar om) är med i en socialdemokratisk international, så sprids kanske en viss skam över dom andra partierna, som inte sparkar ut rasisterna, men utanför den organisationen faller givetvis ingen skuld på andra socialdemokrater.

Så, skulden hos personer ligger i ett sådant fall enbart hos dom som genomförde, stödde eller tyst tillät det felaktiga.

Ideologins skuld

Så att individer kan ha skuld är enkelt konstaterat. Att den skulden inte automatiskt sprids till andra ideologer är också självklart. Men kan det finnas någon slags skuld som sprids över ideologin självt, och alla som tillhör en ideologi? Ja, om ideologin i sig innehåller element som är eller leder till nåt felaktigt, så är alla som tillskriver sig ideologin delaktiga i att förespråka det dåliga. Uppenbara exempel är nazism, vars ideologi innehåller ett i sig dåligt judehat, och som leder till förföljelser av människor baserat på etnicitet, sexuell läggning eller politiska åsikter. Nazismen är alltså i sig ondskefull, och alla nazister har del i nazismens skuld, då dom förespråkar en omoralisk politik.

Mindre uppenbart blir det om resultatet av ideologins genomförande inte är det som ideologin påstår sig eftersträva. Låt oss ta anarko-kapitalism som exempel. Det är ett bra exempel då ingen har försökt genomföra den än, så anarko-kapitalismen kan inte sägas ha nån skuld eftersom ingen någonsin har dött av den. Anarko-kapitalismen är en utopisk variant av liberalism, som vill avskaffa alla monopolet på lag och ordning. Man vill alltså ha flera konkurrerande lagsystem och polisstyrkor. För dom flesta är det rätt uppenbart att det inte fungerar på det sätt anarko-kapitalister tänker sig. För dom som tror på anarko-kapitalismen har jag tidigare skrivit en längre artikel i frågan. Kort sagt menar anarko-kapitalister att man med konkurrens inte kommer få ineffektiva lagsystem och övergrepp, för om ett rättsväsende uppför sig illa så kommer folk gå över till ett annat. Men istället kommer rättsystemen så klart snart hamna i mindre krig med varandra, och samhället kommer bli ett laglöst maffiasamhälle. Inte bara skulle massor av människor dö i skärmytslingarna, ekonomin skulle gå sämre, och många skulle hamna i fattigdom. Anarko-kapitalister vill ju också avskaffa alla sociala skyddsnät och offentlig skola och sjukvård, med det resultatet att samhället snabbt skulle bli ett mycket orättvist klassamhälle.

Så ja, jag måste säga att ideologier kan ha skuld, när det är idéerna som leder till dödandet. Det är i det läget farligt att säga att det bara är dom individer som genomförde det som har skuld, för det tillåter andra med samma ideologi att göra samma sak igen.

Ideologers skuld

Så individer kan ha skuld, och en ideologi som förespråkar en politik som leder till människors död har också en skuld. Men har då människor som förespråkar en viss ideologi en skuld?

I exemplet med anarko-kapitalism ovan, så är det som jag absolut tror kommer hända precis tvärtom mot vad anarko-kapitalister faktiskt avser skall hända, och vad dom tror skall hända. Eftersom ingen har försökt införa anarko-kapitalism så finns det en teoretisk möjlighet att jag har fel, även om det faktum att få människor är anarko-kapitalister efter att dom har fyllt tjugo tycks indikera att även anarko-kapitalister brukar komma fram till att det inte fungerar efter ett tag. Men så länge man inte har försökt genomföra en ideologi så är ju både ideologin och därmed ideologerna rimligen att se som skuldfria.

Efter att man har försökt genomföra den, och resultatet har varit mångas död, då har ideologin en skuld, och dom personer som försökte genomföra den har också skulden, då dom borde ha insett att det inte fungerade och stoppade experimentet innan det gick åt helvete.

Men har dom anhängare av ideologin som inte var inblandade i försöket en skuld? Inte alltid. I fallet Nazism är det klart att så är fallet, då man direkt förespråkar en mordisk politik. Men i dom fall där ideologins effekter inte är den avsiktliga, så behöver det inte vara så. Man kan anse att människor som vill införa en ideologi som är bevisbart mordisk för onda, okunniga eller blåögda, men i grund och botten blir det nog en åsiktsfråga om dom har en skuld eller inte. Kanske har dom en liten, liten skuld i att andra länder sedan försöker införa samma ideologi igen. Men det viktiga här är att när man säger att en ideologi har skuld så betyder inte det att alla som är anhängare av ideologin är automatiskt medskyldiga.

---

Kanske intressanta bloggar om: politik, ideologi, skuld

Stjälp dig själv med sanningsmodifikationer

(Återpost från igår, eftersom blogspot är puckat).

I vårt sökande efter effektiva sätt att slippa ta motståndarens argument på allvar, så har vi nu kommit till sanningsmodifikation. Det går ut på att man tar en massa sanningar och använder tveksam logik eller rena missförstånd, gärna genom att ignorera kontext, för att komma fram till nåt som är komplett fel, vilket man sedan hävdar med stort patos.

Ett av det vanligaste och tydligaste exemplen på detta är det faktum att liberaler är mördare. Det vet ju alla att det är så, och här får du reda på hur du genom stegvis sanningsmodifikation bevisar att så är fallet.

1. Pinochets ekonomiska politik var mindre socialistisk än Allendes. Detta är otvetydiga fakta. Även liberaler håller med om detta.
2. Socialism är bra, så alltså var Pinochets politik dålig.
3. Nyliberalism är dåligt. Alltså var Pinochets politik nyliberal.
4. Eftersom Pinochets politik var nyliberal så måste Pinochet vara nyliberal.
5. Alla liberaler är del av en internationell konspiration för att förtrycka arbetare.
6. Alltså samarbetar alla liberaler, inklusive Folkpartiet och Pinochet.
7. Folkpartiet stödjer alltså Pinochet.
8. Alltså är liberaler mördare.

Det här exemplet sysslar mest med kass logik. Mer subtil sanningsmodifikation är om man har påståenden som alla är korrekta inom en viss kontext, men man byter kontext på vägen.

Såhär:

1. Dom personer som är bosatta i områden ockuperade av Israel, har inte samma rättigheter som dom som är Israeliska medborgare.Om
2. Om man anser ockupationen som legitim så är denna skillnad i rättigheter orättvis.
3. an man kalla det för apartheid. Det är lite överdrivet, men får fram poängen bra.
4. Apartheid betyder strikt sett att man behandlar medborgare olika beroende på etnicitet.
5. Eftersom Israel sysslar med apartheid enligt punkt 3, så måste alltså Israel behandla sine medborgare olika.

Du kan alltså lugnt hävda att icke-judiska medborgare har sämre rättigheter än judiska medborgare i Israel. Om nån påpekar att det inte alls är så, så kan du med hänvisning till ovanstående logik bevisa att det MÅSTE vara så, och att om det inte är så så är det verkligheten som har fel.

---

Intressant om: retorik, stjälpdigsjälv

Esbati och Larsson hyllar Castro. Är nån förvånad?

Angående Esbatis hyllning till Castro frågar Kalle Larsson om liberala hjärnor klarar en analys av Castro som har mer än en dimension. Javisst klarar vi det. De flesta liberalers analys av Castro brukar vara mångdimentionella. Frågan är om Esbatis analys är det. Och svaret måste vara att den är mångdimensionell enbart med stor ovilja. Artikeln är i själva verket är nästan helt ohämmad hyllning till Castro.

”Fidel Castro kommer att hyllas runtom i världen. Hans oerhörda popularitet i världens alla hörn beror knappast på att han ledde det kubanska kommunistpartiet – för övrigt bildat först sju år efter revolutionen. Det han som få andra lyckats personifiera för många, är hoppet om värdighet, om befrielse från imperialismens ok, möjligheten att bygga en egen framtid.”

Sådär låter större delen av artikeln. Det är en närmast ohämmad Castro-dyrkan som rinner ur Esbatis fingrar dom ett ystert och kärleksfullt vattenfall. Men den är bara nästan ohämmad. För ingen människa med vett och sans kan ju hävda att Cuba är en demokrati. Så Esbati ser sig tvungen att erkänna att Castro är en diktator:

”Castro har varit en diktator. Han har dikterat det politiska livet på Kuba. Han har varit lagen och konstitutionen. Han har lett en enpartistat med inskränkt yttrande- och organisationsfrihet. Han har varit den yttersta ansvariga för att människor fängslats och trakasserats på grund av sina politiska åsikter. Han och hans skäggiga kamrater avskaffade inte demokratiska fri- och rättigheter.” (Jag misstänker att Esbati menar att säga att dom inte införde demokratiska fri-och rättigheter).

Men detta är all kritik som framförs. Och det kan knappt en kallas kritik, utan är bara ett konstaterande av ofrånkomliga fakta. Fakta han måste nämna för att inte för all framtid avfärdas som en knäppgök. Men efter att han har klarat av detta, så är det bara lovord. I den vidare analysen menar Esbati att disktaturen inte var Castros fel utan berodde på ”brist på demokratiska traditioner och det kalla krigets logik”. Vi får reda på att det är farligare att vara oppositionell i Columbia än i Kuba, som om detta på nåt vis gör det okej att förtrycka oppositionen. Och enligt Esbati så ”har de sociala framstegen på Kuba gett människor ett större inflytande över samhällsutvecklingen än i många andra formella demokratier i den fattiga världen”. Det är säkert sant. Både Kuba och Nordkorea är ju formellt demokratier.

Att Kuba är mindre förtryckande än andra diktaturer är bara en variant av den gamla vanliga diktatorundanflykten. ”Jo, visst han fängslar och dödar folk, men tågen går ju i tid/han fick ju ekonomin på fötter/sjukhusen är bra.” Det håller inte. Man kan inte förtrycka folk med undanflykten att dom har det bättre så, för det är inte upp till dig att bestämma. Det är upp till folket att bestämma, och det kan dom bara göra i en demokrati. Det är detta som Esbati, Larsson och resten av diktaturkramarna i vänstern inte har förstått.

Så Esbatis artikel är inte ”mångdimensionell” i nån rimlig mening. Det är inte ett försök att göra en oberoende, opartisk analys av Castros gärning. Den är en endimensionell dyrkan av Castro som fantastisk superhjälte, som gör en snabb gir för att slippa krocka med verkligheten, men lika snabbt är tillbaka på sin motorväg, i 140 knyck i fel riktning.

Intressant om ali esbati, kalle larsson, vänsterpartiet, castro, cuba, politik