Avdelning: ”Vad var det jag sa?”

För fem till tio år sedan var vänsterns stöd för Venezuela och Chavéz massivt. Väldigt få inom något som ens var avlägset vänster yttrade nån slags kritik. 2007 skrev Miljöpartisten Zaida Catalán en artikel om Chavez Venezuela som var negativ och den svenska vänstern blev som galna. Jag har några gamla noteringar om reaktioner, inte alla inlägg finns kvar online, jag länkar till dom jag hittar.

Loke hävdade att Catalán “fummlar” och “sväljer extrema högeroppositionens retorik”. Ali Esbati hävdade nåt liknande och menar att hon skrev artikeln “för att vara välkommen hos mysborgerligheten”, Anders Svensson hävdade att hon hade “Fått spel”,  och Frasse callade Catalán “Förvirrad”. Hanna Löfqvist viftade undan kritiken mot Chavez med en hänvisning till att vi inte kommer få rösta om EUs nya grundlag. Men hon var åtminstonde inte direkt otrevlig, även om hon försökte implicera att Catalán “och hennes gelikar” inte är intresserade av demokrati på hemmaplan, bara i Venezuela.

Flera bloggar som inte längre verkar finnas klagade också.

Den Onödiga Samtiden kallade kritiken “fullständigt absurd”, nån som hette Petter anklagade Catalán för att vara karriärist, Erik Svensson klagade på att hon skrev en debattartikel, och tyckte att hon borde ha enbart bloggat istället, och viftar undan kritiken med att hon är “proffspolitiker”, Christoffer Andersson sa att Catalán försöker plocka poäng genom att sätta likhetstecken mellan nyliberalism och demokrati, Per Hjalmarsson sa att det var “djupt beklämmande” att Catalán kritiserar Chavez maktkoncentration och Hankins kallade henne för en åsna.

De senaste åren har vi sett Venezuelas regering ens sluta låtsas vara demokratiska, och Venezuela har nu hyperinflation och ekonomin är i fritt fall. Och ingen i vänstern pratar längre om Venezuela. Knäpptyst är det.

Är det dags för ”Vad var det vi sa?” kanske? Hur vore det om dom  som dyrkade Chavez och Venezuela vore hederliga nog att erkänna att dom hade fel, och vi andra, inklusive Zaida Catalán, hade rätt?

Annonser

Hela riksdagen ljuger

Alliansen kritiserade socialdemokraternas diverse integritetskränkande förslag. Men när dom fick makten införde dom genast dom själva.

Socialdemokraterna sa att om dom vann skulle dom bryta upp FRA-lagen. Nu medverkar dom till att istället förstärka den.

Alla ljuger. Vi måste rösta på andra politiker. Det är den enda chansen vi har, tror jag. Vissa hoppas på Centerpartiet, nu när Stureplans-centern har fått makten där. Själv tvivlar jag. Jag har inte hört ett pip från Centern om den här nya lagen.

Socialdemokraternas brunvandring: Reepalu flörtar med främlingsfientliga

Ilmar Reepalu har plockat upp ett förslag från Sverigedemokraterna: Temporära medborgarskap. Det här förslaget är baserat ur en rent populistisk önskan om att slänga ut invandrare. Det är inte medborgarskapet som är viktigt, utan etniciteten. Född svensk och man är bra, men född utlänning och man är suspekt och kanske kriminell. Gör man brott som invandrad svensk skall man slängas ut, men som äkta svensk får man stanna.

Det här är naturligtvis ett hemskt förslag, det är inte längre medborgarskapet som skall avgöra hur man behandlas av staten, utan etniciteten. Visst är det rimligt med en period där man får vänta på att få bli ”helsvensk”, men en sådan har vi ju redan. Man måste bo i Sverige i åratal innan man får bli medborgare. Det finns alltså ingen anledning att införa en slags andra-klassens medborgarskap ur den anledningen. Enda anledningen är populism och att man stryker invandrarfientliga medhårs.

Dessutom har det en hel del andra problem med förslaget. I många länder tappar man sitt medborgarskap när man får ett annat. Det innebär att man med det här förslaget riskerar att ställa människor i en situation där dom inte har något medborgarskap alls. Därmed undrar jag om det ens är förenligt med internationell lag.

Så förslaget är ogenomtänkt och invandrarfientligt. Ett typiskt SD förslag, alltså, som nu har plockats upp av en ledande socialdemokrat. Det är inte förvånande, S och SD har i grunden samma politik, med skillnaden att SD pratar om invandring hela tiden, medans S inte gör det.

Tror du på det du säger? Eller tror du bara att du tror?

Är du kristen? Tar du huvudvärkstabletter? Hur får du det att gå ihop?

Jag menar, den kristna guden är ju allsmäktig, och allvetande. Alltså vet han att du har huvudvärk, och han kan göra nåt åt det, men han gör inget. Alltså *vill* guden att du skall ha huvudvärk när du har det. Ändå tar alla kristna en Treo när dom har ont i huvudet. Varför det? Det är ju rimligen blasfemi?

Är du Marxist? Vilket parti röstar du på? Sossarna? Vänstern? Hur får du det att gå ihop?

Jag menar, enligt Marx kommer ju revolutionen när arbetarklassens misär blir så brutal att dom ställer sig upp i revolution och störtar systemet. Allt socialistisk politik gör är därmed att fördröja revolutionen. Ju mer makt sossarna eller vänster har, desto längre dröjer kapitalismens avskaffande. En Marxist borde rimligtvis rösta på den mest extrema nyliberal man kan hitta, åtminstone i ett riksdagsparti.

Men det gör ni Marxister inte. Ni röstar inte på den som kommer att driva fram revolutionen, ni röstar efter er egen plånbok. Ni vill inte avskaffa kapitalismen, ni vill bara ha mer pengar över i slutet av månaden, precis som alla andra. Ni i vänstern är kortsiktiga egoister, precis som vilket kapitalist som helst, och ni tror inte på revolutionen, egentligen. Ni bara tror att ni tror. Ni inbillar er att ni tror på Marxismen därför att ni har fått för sig att det är det en God Människa gör.

Precis som kristna. Som egentligen inte tror på gud. Men lurar sig själva att dom tror på gud, därför att dom tror att det är det en God Människa gör.

Tror du verkligen på Marxismen så röstar du på alliansen i nästa val. Tror du verkligen på en allsmäktig, allvetande gud så slutar du ta mediciner och huvudvärkstabletter. Om du finner dig oförmögen att göra detta, så tror du inte. Du bara tror att du tror.

Jag ändrar mig: Sossarna kommer förlora valet

Det här skrev jag i Oktober 2008. Av någon outgrundlig anledning publicerade jag aldrig detta inlägget. Förrän nu då.

För två år sedan (alltså efter valet 2006 när Göran Persson avgick) påpekade jag att sossarna behövde reformeras, och hur dom skulle klara sig i nästa val beror på ifall dom valde en svag ledare som inte klarar av att göra den reformen, eller om dom valde en stark ledare, en svensk Tony Blair, som kan dra dom motsträviga rötterna åt höger. Och jag trodde dom skulle välja en svag ledare, förlora nästa val och sedan välja en ny stark ledare efter den förlusten.

Men så kom FRA-frågan, och jag tappade tron på alliansen. Men alliansen verkar ha lyckats få den frågan att blåsa över. Genom att lägga fram en hög med menlösa förändringar får man det att se ut som att kritikerna vann. Det gjorde dom inte. Jag trodde att frågan skulle hålla i sig, och vinnarna på det skulle vara sossarna och Sverigedemokraterna. Vi får väl se om FRA-frågan kommer upp i valet igen, men det verkar inte så just nu.

Och den senaste månaden har det hänt en hel del som påverkar valet ordentligt. USAs ekonomiska kris har spritt sig till Sverige. Vi ser ut att hantera krisen bättre än många andra länder, men den kommer ändå påverka oss. Och vi vet sedan tidigare att det svenska folket litar inte på sossarna i kristider. Det här hade eventuellt kunnat ändras om sossarna hade fått en stark ledare som hade kunnat föra S i stora kliv mot en vettig ekonomisk politik utan att vela omkring och utan att försöka låtsas som att socialdemokratiska regeringar nånsin har varit för socialism. Men S valde inte en stark ledare, S valde Mona Sahlin. Jag har inte gjort nån direkt hemlighet av att jag inte ser henne som en stark ledare, och dom senaste veckornas velanden visar precis hur svag Mona Sahlin är. Hon, och resten av sosseledningen, vet att S måste sluta låtsas att socialism fungerar, men hennes position inom S är inte sådan att hon kan sätta ner foten och peka med hela handen och säga ”dit går vi”. När hon gjorde det och pekade med ena handen och vinkade hejdå till vänstern med andra, så blev det ett ramaskri inom S, och hon blev tvungen att ta ett steg tillbaka.

Det här innebär att när nästa val kommer så kommer sossarna fortfarande ha en opålitlig, jobbfientlig politik. Om krisen håller i sig (och med allt tal om mer regleringar så verkar det som om den kommer den göra det) så kommer Alliansen ha dom bästa korten på sin hand. Som det ser ut nu, blir nästa regering en alliansregering. Största hotet mot detta är inte längre oppositionen, utan att SD blir vågmästare. Händer det, så finns det en annan möjlighet: En rent regering med S och M i allians. Det räcker förmodligen inte för att få egen majoritet, så jag skulle gissa på att FP och KD går med också vilket skulle samla alla dom konservativa partierna i en regering.

Det kanske inte är den bästa möjliga regeringen, men det är förmodligen bättre än en minoritetsregering med SD som vågmästare,