En syn på politikens karta

Det är alltid kul när man säger något som är rätt okontroversiellt, och det skapar stora kontroverser. Det innebär att man har satt fingret på något ömt ställe. Jag gjorde i fredags en liten politisk karta. Det kommer sig i grunden av att vänster-högerskalan är meningslös, den lägger åsikter som är lika rätt långt i från varandra ute på kanterna, och den lägger partier som är rätt långt i från varandra ganska nära. Det beror på att vad som är vänster och höger har bestämts av vänstern, så egentligen är det bara en karta på hur illa en kommunist tycker om nåt. Ju argare dom blir, desto längre till höger. Därför hamnar libertarianer nära rasister, trots att dom inte har några åsikter gemensamt, men nazister hamnar långt från kommunister, trots att dom har massa gemensamt.

Det finns massor av försök att åtgärda detta, mer eller mindre bra. En vanlig är den ”politiska kompassen”, populär bland libertarianer, som har två skalor. Det hade varit dubbelt så bra som höger-vänsterskalan, om det inte hade varit för ett problem: Båda skalorna mäter en slags frihet. I den ena änden har du ekonomisk frihet, i den andra en moralisk/social frihet. Det finns inga som är för en total ekonomisk frihet men helt mot social frihet. Att dom på webbsidan sedan hävdar att George W Bush är starkt för ekonomisk frihet visar dessutom att dom är mer intresserade av amerikansk politik än att faktiskt analysera ordentligt. Vad dom har försökt att göra är att ta vänster-högerskalan, som dom kallar ekonomisk, och lägga till en andra skala till den, trots att vänster-högerskalan inte alls är ekonomisk. Och även om man fixar detta så är två dimensioner rätt begränsande.

I mina försök att göra en karta hamnade mina funderingar mer på vilka fel som begicks än vilka åtgärder man föreslår. För åtgärderna är ofta slumpmässiga. I Sverige betraktas friskolor som liberalt, i USA hatar liberalerna friskolor. Varför? Jo, för att i USA föreslogs idén först av konservativa, och blocken i USA är liberaler mot konservativa, så då måste liberalerna vara emot friskolor. I Sverige är blocken sossar mot resten, så här måste S vara mot friskolor, men liberaler och konservativa måste hålla ihop. Om det är bra eller dåligt har inte med saken att göra, det är blockpolitiken som tvingar fram ställningstagandena. Men attityder, tankefel och grundläggande syn på världen är mindre slumpmässigt. Så baserat på böcker som Erich Fromm’s ”The fear of freedom”, Harold Lasswell’s ”Psychopathology and Politics” och framförallt Eric Hoffer’s ”The True Believer”, så tyckte jag mig kunna se tre vanliga och grundläggande ”fel” i hur man tänker politiskt. Fel inom citationstecken, eftersom det är fel från en liberal synpunkt. Någon som begår felen anser givetvis att det är rätt.

Dom ”felen” är tre, och dom är:

  1. Att man ser makt som något som ger rätt. Jag kallar detta ”maktdyrkan”, för det vanligare ordet ”Auktoritär” ger associationer med diktaturer och liknande. Men det behöver inte ha något med diktaturer att göra alls. Många demokrater kan fortfarande vara ”maktdyrkare” och söka sig till ett parti därför att partiet har makten. Man kan se detta hos socialdemokraterna, där många sossar ser det som om S har någon slags gudagiven rätt att sitta i regeringen, för det har dom ju alltid gjort. Dom vet att demokrati är bra, och dom är demokrater men söker sig till S inte för att dom håller med, utan för att dom vill ha makt. Så dom anpassar sina åsikter till dom som har makten, istället för att försöka ge makten till dom som delar deras åsikter. Maktdyrkare tenderar att analysera världen helt och hållet utifrån ett maktperspektiv (där makt är bra om man har det själv och dåligt annars). Motsatsen är dom som inser att makt korrumperar och att det inte spelar någon roll vilket parti det är, efter 40 år vid makten kommer partiet att ha övergett sina idéer och bara jobba för att hålla sig kvar vid makten, och skita i väljarna (bland annat just för att dom lockar till sig maktdyrkare).
  2. Frihetsfobi. Många är rädda för frihet, bland annat för att med frihet följer ansvar, och ansvar är jobbigt. Den attityden leder ofta till att man vill att staten skall bestämma. Andra är mot frihet därför att dom är oroliga för att dom har valt fel livsväg. Dom bestämmer sig därför att den väg dom har valt är den enda rätta ur moralisk synpunkt och att alla som har valt annorlunda har valt fel. Det leder till konservatism och homofobi. Andra är bara rädda för det okända, och med stor frihet får man ett väldigt heterogent samhälle, med massa olika människor som gör olika saker. Är man rädd för dom som är annorlunda blir man ofta rasist. Här ser vi tre olika politiska ståndpunkter, alla baserat på en rädsla för frihet. Motsatsen är såklart frihetsälskare; Liberaler av alla det slag som tycker att mångfald är kul och som tycker att dom styr sina liv bättre än staten.
  3. Fanatism är när man låter idéer eller personer gå före verkligheten. När man inte vill lyssna på andra, och avfärdar alla åsikter som inte passar in i ens världsbild eller teori antingen med skratt eller med hat, så blir man fanatisk. Detta gör att man sakta tappar verklighetskontakten, och ens politiska åsikter glider allt längre mot det orimliga. Det spelar ingen roll hur vettig man var från början, om man reagerar på all kritik med att slå bakut. Ett bra exempel på detta är Stuart Christie. Hans självbiografi ”Granny made me an Anarchist” visar hur han börjar sin politiska medvetenhet i tidiga tonår som Labour, för det var ju det hans familj var. Men när han inser att Labour också är fulla av hycklare går han allt längre vänsterut, och för varje steg vänsterut hittar han bara fler människor som antingen är egoister, eller fegisar som inte faktiskt gör nåt. Det slutar med att han i frustration smugglar sprängämnen till Spanien (detta är under Franco) och hamnar i fängelse. Allt för att han inte någonstans på vägen från Socialdemokrat till Anarkist ställer sig frågan ”Har JAG fel?”. Det är alltid nån annan som har fel, inte han. Detta inser han givetvis aldrig själv, inte heller i sin självbiografi, men det felet begår han, och därför blev han fanatisk. Motsatsen till fanatism är att ha en evidensbaserad världsbild, där man accepterar att saker inte ser ut som man tror om man blir överbevisad. När friare ekonomi bevisligen minskar fattigdomen så kommer en fanatiker fortsätta att hävda att liberalism orsakar fattigdom, men med en evidensbaserad världbild ändrar man åsikt.

Det här innebär att jag har tre dimensioner. Men att göra en grafik där man har tre dimensioner är svårt, för grafik är två-dimensionellt. Det skulle bli plottrigt och obegripligt. Det går inte att se var i kuben en punkt befinner sig, om man inte drar linjer ut till axlarna, och då kan man inte göra det för mer än en sak i taget utan att det blir rörigt.

Så man får förenkla. Och jag ritade massa olika grafer, tills jag kom fram till en som var begriplig och användbar. Och den ser ut så här:

Som ni ser har jag istället för dimensioner gjort ”areor”, där jag har placerat in ideologierna beroende på vad för fel dom gör. Om dom gör felet bara ibland hamnar dom närmare mitten. Dom som gör två fel hamnar i trianglarna. Gör man alla tre fel så hamnar man i en separat klutt på sidan om. Det var enda sättet att göra det begripligt. Islamism är en slags fanatisk religiös dogmatism, rasism och fascism är maktdyrkande konservatism. Kommunism och Nazism har stora skillnader, men dom gör alla tre felen, och som resultat har försök att införa både kommunism och fascism resulterat i blodbad.

Men när ni ser den här kartan gör nu inget så korkat som att tro att alla som är i den blågröna hörnet är islamister. Så är det inte. Det där är en positionering av islamism, inte en markering av vad det blågröna hörnet betyder. Detta borde vara uppenbart då kommunism och nazism är i samma område, och libertarianer, anarkister och miljötomtar samsas i samma område, men från responserna på den här grafen är det klart att inte alla har insett detta. Att du är frihetsfobiker och fanatiker gör dig alltså inte till islamist. Däremot är islamister båda.

Och traditionella socialdemokrater hamnar närmare fanatismen för dom vägrar inse att planekonomi inte fungerar, men modernare socialdemokrater hamnar närmare konservatismen. Och ingen av positionerna är perfekta, för i den tvådimensionella grafen tappar man massa information från den tredimensionella modellen. Sånt är livet bara. Grafen är till för att åskådliggöra, inte vara en perfekt modell av en imperfekt verklighet, för sånt är både omöjligt och fanatiskt, så det överlåter jag åt dom verklighetsfrämmande libertarianerna i KLP. 😉

Och Sverige då?

Nästa steg blir såklart att placera in politiska partier på kartan. Men Sverige är politisk sett rätt homogent, vi har ju anarkister, men inga som faktiskt försöker spränga riksdagen, socialdemokraterna har inte på allvar försökt införa socialism, osv. Så alla skulle hamna i mitten, och  en sådan karta är ju inte så givande. Så alltså gör vi en ny karta, där vi vi göra samma transformation från en kub till en platt cirkel, men vi tar bara den biten av kuben som innehåller svenska partier. Och då får man nånting sådant här:

Värt att notera här är alltså att detta INTE innebär att Fi är islamister (se ovan) eller att Pirapartiet tänker bomba riksdagen. Det innebär att felet alliansen gör är att dom är rädda för frihet. Dom försöker hindra folk från att göra det  dom vill eftersom det, hemska tanke, kunde innebära att dom inte gör det Alliansen vill. Och då kan det ju gå precis hur som helst!  Sossarna är fortfarande allt för övertygade om att dom har en gudagiven rätt att styra Sverige, oavsett att deras politik är precis samma som moderaternas, Fi är rädda för frihet och vägrar lyssna på vett och sans, med resultat att dom hatar män. V är inte bara rädda för frihet och så fanatiska att dom tror att planekonomi är en bra idé, dom är dessutom maktdyrkande och tenderar att stödja alla diktatorer dom kan hitta.  SD är sossar som är rädda för folk som är annorlunda. Deras rasism och homofobi innebär att dom hamnar i det bruna hörnet, medans sossarnas invandringsfientliga politik inte beror på rasism, utan är ett resultat av att dom är beroende av LO för att få makten.

Moderaterna och Sossarna är väldigt stora på den här grafen. Det beror inte direkt på på partiernas storlek, utan det skall reflektera att åsikts-spridningen i partierna är stor, vilket såklart delvis beror på att partierna är stora. Sossarnas splittring visas genom att dom får två logos. Egentligen skall det väl vara ett band av sosse-logos mellan dom, men det skulle ju se helskumt ut. Moderaterna har både maktdyrkande medlemmar, konservativa och liberaler, så dom får gränsa på alla tre. Det gör att dom hamnar nära det bruna fältet, men att dom inte är i det bruna fältet är mycket avsiktligt, för visserligen har Moderaterna haft rasister i leden ibland, men dom har kastat ut dom. Så det ser ut som om dom ligger nära rasismen, men egentligen gör dom inte det, det blir en effekt av att göra 3D-modellen 2D som inte går att göra så mycket åt.

Och ja, Piratpartiet är inte ett enda dugg frihetsrädda eller maktdyrkande. Så PP skall vara så långt borta från det gröna och röda som möjligt. Däremot har man ofta tagit rätt extrema åsikter, och min erfarenhet av PP’s forum indikerar iaf för mig att flesta medlemmarna är helt ointresserade av att lyssna på andra, inklusive andra medlemmar. Och den negativa reaktionen på kritik från andra är inte heller förtroendeingivande. Så här i efterhand får jag väl erkänna att partiet är orättvist lång nere i det blå fältet och snarare skulle ha legat på gränsen, men, men. Jag tror inte det skulle ha gjort nån skillnad på den mindre ”twitter-storm” grafiken orsakade när Alexander Bard lade upp den på Liberaldemokraternas hemsida.

Men kom ihåg att PP hamnar där tillsammans med libertarianer och miljönissar. Så fanatiska är PP alltså. Ja, det är ju hemskt. Vilken förolämpning. Eller inte. 🙂 Jag är ju trots allt piratpartist… Som enfrågeparti så skulle PP egentligen täcka över hela nederdelen av grafiken, det finns både frihetsfobiker och maktdyrkare inom leden. Men det går ju inte att låta ett parti som knappt får några röster att dominera hela grafen, så dom får hamna där ett genomsnitt av dom aktiva hamnar, och enligt min åsikt och erfarenhet av partiet så är huvudproblemet att man inte lyssnar och inte tål kritik. Så då hamnar dom i den blåa fältet. Eller iaf på gränsen.

Liberaldemokraterna hamnar givetvis i mitten, eftersom jag anser att liberaldemokraterna inte gör något av dessa felen. Ännu, iaf. Och gör man inte något av felen så innebär det att man som icke-fanatiker är beredd att ta sig till en fakta-baserad världsbild, och inte får anfall om nån säger att man har fel.

Så funkar det, Johnny!

Johnny ställer en bra fråga idag. Är det dumhet eller ondska som gör att han får kommentarer på sin artikel i Aftonbladet som helt ignorerar vad artikeln faktiskt säger, och målar upp honom som ett slags monster. Svaret är givetvis ”ingendera”. Det kan nämligen inte vara dumhet, för även intelligenta människor ignorerar vad som sagts och slåss med halmgubbar. Vissa av dom rätt ofta. Det kan knappast heller vara ondska, eftersom det förekommer i alla politiska och religiösa läger.

Men det är såklart vanligare i vissa politiska läger än andra. Och läger där det är synnerligen vanligt är i olika utkanter av politiken. Lite förenklat kan man till exempel säga att ju längre ut till vänster man är, desto mer halmgubbar bygger man och desto mindre sannolikt är det att man läser vad som skrivs. Och tittar vi till höger hittar vi snabbt exempel som Timbros Roland Poirier Martinsson, som har en tendens att uttrycka liberala ståndpunkter, samtidigt som han anklagar liberalismen för diverse fel som är rena påhitt från RPM’s sida. Och traskar man längre ut i den konservativa träsket hamnar man ju hos amerikaner som Ann Coulter, som har gjort karriärer av att slåss med sina hjärnspöken.

Är liberalismen försonad då? Nej, givetvis inte. I synnerhet är halmgubbifierandet vanligt hos libertarianer. Ju yngre och ju mer fanatiskt kära i Ayn Rand, desto värre. Och nu ser vi ju trenden. Halmgubbarna och vägran att läsa andras argument korrelerar helt och hållet med dogmatism. Människor som vägrar läsa andras argument och slåss med halmgubbar är människor som är religiöst övertygade om att dom har rätt, och att dom alltså inte behöver bry sig om motargument. Dom som argumenterar mot har ju automatiskt fel, per definition.

Är inte dogmatism en sorts dumhet då? Nej, jag skulle inte vilja säga det. Och här kommer vi in på avdelning politisk amatörpsykologi. Jag skall förklara hur människor fungerar. Och om du är en dogmatisk människa, så kommer du sannolikt inte gilla det jag säger nu. Så du kan sluta läsa här, och istället hoppa direkt till kommentarsraden och tala om hur korkad jag är, och vilket ont svin jag är som vill förstöra världen och äta barn.

Vi människor är inte så värst logiska som grundläge. Inte bara för att vi först och främst drivs av känslor, men också för att vi tenderar att inte använda medveten logik för att ta beslut. Huvudanledningen till det är helt enkelt att det tar för lång tid. Vi tänker för långsamt, och skulle vi ta beslut med logik skulle det ta oss en halvtimme att ta på sig en sko. Det finns för många variabler och möjligheter i varje situation. Inte heller har vi nån inbyggd flagga om vad som är viktiga beslut och vad som är oviktiga, vad vi behöver lägga logik på, och vad vi inte behöver lägga logik på. Och slutligen är helt enkelt många urusla på logik och kan inte ta logiska beslut ens om dom försökte.

Så vi tar ofta våra beslut på känn, utan att titta på argumenten. Även logiska människor gör så, och använder först logik när dom upptäcker att beslutet inte funkade så bra, eller att beslutet krockar med ett annat beslut. Så vi bestämmer oss först, och tittar på argument efteråt. Och eftersom vi redan har bestämt oss när vi väl tittar på argument, så tenderar vi att leta enbart efter argument som stödjer den ståndpunkt vi har tagit. För vi vill ju så klart hitta argument för att vi har rätt. För om vi hittar argument för att vi har fel, då känner vi ju oss korkade, och det är ju inte kul.

Dom som använder halmgubbar och vägrar lyssna på argument är alltså dom som hellre har fel än ändrar sig. Det i sin tur beror ofta på grupptryck. Om man har alla sina kompisar i Ung Vänster, och ändrar åsikt när man har fel, ja då kan man inte vara medlem så värst länge, och då tappar man sina kompisar.Så vägran att ändra sig kommer ofta från andra. Dom tillåter inte att man ändrar sig, så alltså håller man fast vid dogmerna. Dogmatiken grundar sig ofta i ett grupptryck, en grupptillhörighet. Alla politiska föreningar blir därför lätt sekt-liknande. Människor tenderar att vara kvar i den politiska grupp dom först gick med i som unga, en grupp dom sällan valde pga av deras åsikter, utan för att deras kompisar gick med.

Så om alla fungerar såhär, varför är inte all politisk debatt bara halmgubbar? Varför finns det vettigt folk också? Ja, till viss del är dom vettiga sådana som av ren tur har fått rätt åsikter från början. Man tenderar att få sina åsikter från föräldrar, syskon och kompisar. Så har man tur har man rätt från början. Och då behöver man inte hitta på halmgubbar, men dom som har fel givetvis måste ta till halmgubbar fortare, eftersom det finns färre hållbara argument för deras ståndpunkter. Och det andra är att vissa människor inte har svårt att erkänna att dom hade fel.

Och det här tror jag är nåt man kan lära sig. Främst under barndomen såklart men även när man är vuxen. Det kanske gör ont i hjärtat att ha fel, men det är inte farligt. Och när man har ändrat sig, så har man ju rätt igen. Så främst behöver man nog träning på att ha fel och ändra sig så man inser att det inte är farligt. För det effektivaste sättet att ha rätt, är ju att ändra sig så fort man stöter på argument som bevisar att man har fel.

P.S.: Jag kommer skicka ett mail till alla kommentarer jag anser korkade för att verifiera personens identitet innan jag godkänner det. Skall du skriva korkade saker så skall du inte göra det anonymt. Botemedlet mot idioti är skam. Du skall skämmas mer när du har fel än när du ändrar åsikt. D.S.

Den antidemokratiska fegvänstern

Huvudanledningen till att jag inte bloggar så mycket nu är att det blir mest upprepningar. En blogg kommer ju inte skapa revolution, direkt. Och även om dom här åren av bloggande har sett en av käpphästarna så sakteliga börja införas, nämligen en vårdtagarstyrd vård i form av så kallat ”VårdVal” så har det inte hänt så mycket på dom andra fronterna.

Framförallt har ju stora delar av Vänstern fortfarande problem med demokratisynen. Antalet politiskt engagerade personer vänster om Centerpartiet som faktiskt tar ett rejält och tydligt avstånd från diktatur även när det är en vänsterdiktatur är fortfarande försvinnande litet. Det sitter fortfarande flera Castroiter i vänsterpartiets partiledning. Och vänsterfolk reagerar fortfarande likadant när man påpekar detta. Reaktionen är nästan alltid exakt samme:

1. Man börjar med att förneka det. Nej. vänsterpartiet är visst demokrater, man har rensat ur skeletten ur garderoben, etc.

2. När man inte kan förneka att Eva Björklund m fl sitter i V’s partistyrelse (för det gör dom ju) så hävdar man att borgerligheten är ännu värre antidemokrater, trots att detta både är faktamässigt fel, och inte någon undanflykt. Två fel gör inte ett rätt.

3. När man sedan krävs på bevis och argument för detta så hävdar man sedan att en socialistisk diktatur är mer demokratisk är en demokrati, eftersom politiker bestämmer mer i en socialistisk diktatur.

4. När man påpekar att denna definition av demokrati bekräftar att dom har en grumlig demokratisyn så lägger dom ner debatten för att dom som argumenterar för demokrati är ”idioter” eller ”rätthaverister” eller ”otrevliga” eller har någon slags dålig debattstil, vilket tydligen är vänsterns kodord för ”dom har ju argument”.

Några exempel på detta är här och här.

Skulle nån vilja diskutera frågorna seriöst går det bra här. Några relevanta inlägg:

Alla dessa inlägg har orsakat högljudda skrik och gnällande i vänstern, men en total avsaknad av sakliga argument.

Den här omgången debatt, som startade med Munkhammar m fl’s debattartikel är inget undantag. Så ursäkta mig om jag är lite trött på alla ohederliga, hycklande medlöpare i Vänstern och deras diktaturkramande. Ni är faktiskt inte demokrater i vänstern, med några få undantag.

Liberati: Välbehövligt och befriande

Socialismens ekonomiska idéer har imploderat så många gånger att dom enda som tar den på allvar är konstnärer på statsbidrag och professorer vars enda verklighetskontakt är att det regnar när dom tar en promenad i parken. Libertarianismen ägnar sig samtidigt mest åt att gräva ett dogmatiskt hål åt sig själv. Ändå är det där debatterna går. Folk sitter antingen i vinbarer och kräver ett införande av ett ekonomisk system som leder till misär, eller på caféer och klagar gnälligt på att hela världen utom just dom tre vid just det cafébordet är socialister.

Ingen av grupperna har nån reell inverkan på reell politik, ingen av dom har egentligen nånting vettigt att komma med. Ändå lyckas dom helt styra debatten. Därför känns det jävligt skönt med en grupp som tar en idédebatt i avstamp från dagens verklighet, och inte gamla avdankade idéer från sjutton och artonhundratalet. Ja, givetvis talar jag om Liberati. Som är nånting, exakt vad är oklart, förutom att dom har ett bra namn och innehåller bra personer. Dom har presenterat fem utmärkta punkter som bryter med gamla korkade dogmatiska ståndpunkter och lägger fram nånting faktiskt värt att debattera.

Det här skall bli jävligt intressant att se fortsättningen på.


Andra bloggar om , , ,

Raderade kommentarer 6: Dagens Konflikt. Igen. Och igen. Och igen. Och…

Dagens konflikt har satt i system att radera sakliga kommentarer man inte kan svara på. Jag råkade som sagt ut för det när jag visade att Jesper Nilsson hade fel om vad Marx sa om arbetarnas lönerutveckling. Ni kan se det  raderade svaret, som givetvis är helt sakligt och inte det minsta otrevligt. Petter Nilsson anser sig uppenbarligen smartare och kunnigare än Jesper, och försökte sig dock på ett svar, i en otrevlig och överlägsen ton. Tyvärr hade han också fel. Tre fel faktiskt. Men mitt svar blev naturligtvis också raderat. Här är svaret i sin helhet:

Petter menar att Marx bara pratar om den industriella reservarmén här. Men för det första spelar det ingen roll, eftersom inte lägstalönerna har sjunkit heller. Dom har också ökat. Så även med den tolkningen har Marx fel.

För det andra säger Marx klart och tydligt:
“Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s. för den klass, som gör kapital av sin egen produkt.”

Den klass, som gör kapital av sin egen produkt. Det är arbetarklassen det.

För det tredje: Som stöd för sitt påstående citerar Petter Marx. I citate säger Marx “a minority of the working classes got their real wages somewhat advanced”. En minoritet, alltså. Vidare säger han “Everywhere the great mass of the working classes were sinking down to a lower depth”. Med andra ord är det inte alls bara den “industriella reservarmén”, utan det stora massan av arbetare som skall se sina reallöner sjunka.

Så 1: Även med Petters tolkning har Marx fel. 2: Petters tolkning stämmer inte. 3: Det citat Petter tar upp som stöd för sin tolkning motsäger hans tolkning.

Jag har fortfarande inte fått nåt svar på detta, inte ens i överlägsen och otrevlig ton. Det kan bara betyda att dom inte har nåt svar. Jag har givetvis skrivit lite andra svar också, till vad andra skriver, men det blir också raderat, så länge jag är trevlig och saklig. Jag prövade om dom skulle släppa igenom dumheter, och svarade på Petters påståenden om att jag är ett troll med att jag inte alls är det, utan att jag är en dvärg. Det har inte blivit raderat.

Och om ni tillhändelsevis skulle tro att det här inlägget är det enda exemplet så har ni fel. Petter har skrivit ett inlägg om ekonomi. Jag skrev några svar där, och fick svar av Petter. Men två gånger har jag svarat det som nu står sist, och två gånger har svaret blivit raderat. Jag skrev lite olika dom olika gångerna, och sparade det inte. Så här kommer ett tredje svar:

Men som sagt, kriserna är inget problem om man har ett bra skyddsnät, och det har vi ju. I synnerhet inte när dom flesta kriser orsakas av korkade regleringar, och fler regleringar bara kommer leda till fler kriser.

Och visst är det tråkigt med kriser, och visst är det en del av kapitalismen. Men socialism leder ju till en permanent kris och en permanent fattigdom. Så frågan måste ju ändå vara varför du föredrar stor fattigdom i en permanent kris mot tillfälliga kriser utan egentlig fattigdom, tack vare skyddsnäten.

Kapitalismen har kriser. Det innebär inte en kris för kapitalismen.

Jag har postat det hos Dagens Konflikt också. Räkna inte med att det dyker upp.


Andra bloggar om: , , , ,

Raderade kommentarer 5: Dagens konflikt

Att radera kommentarer som visar att man har fel är standard på vänsterbloggar. Den här gången är det bloggen Dagens Konflikt som sysslar med det. Jesper ”rättar” mig när jag i kommentarerna säger att Marx hävdade att lönerna skulle sjunka under kapitalismen. Han påstår istället att Marx ”skrev att lönerna skulle sjunka i relation till profiten”. Men se. han sa faktiskt att reallönerna skulle sjunka. Jag citerade relevant bit ur Kapitalet:

Därav följer, att i samma utsträckning som kapitalets ackumulation påskyndas, måste arbetarnas villkor ständigt försämras, antingen arbetslönen är hög eller låg. Den lag, som ständigt upprätthåller jämvikten mellan den relativa överbefolkningen eller industrins reservarmé och ackumulationens omfång och kraft, smider slutligen arbetaren fastare vid kapitalet, än Hefaistos förmådde smida fast Prometeus vid klippan. Den medför en ackumulation av elände, som motsvarar ackumulationen av kapital. Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s. för den klass, som gör kapital av sin egen produkt.

Inget snack om relativitet här inte. Livet skall för arbetarklassen bli sämre och sämre under kapitalismen. Istället har det blivit bättre och bättre. Karl Marx hade här, precis som i alla andra viktiga slutsatser han drog, fullständigt fel.

Men se, detta citat gillar inte Dagens Konflikt, utan raderar. Även förfrågningar om varför dom raderar detta citat om Marx raderas. Som vanligt inom vänstern: All kritik skall tystas.


Andra bloggar om: , , , , ,

Inget svar på tal

Jag får ofta höra att jag inte lyssnar på motargument. Jag menar att det inte finns motargument att lyssna på. Vem har rätt? Tja, låt oss se.

1. Jag frågade varför Chavez är bra. Motargumenten känner vi ju alla till, men vilka är argumenten för Chavez? Ja, det kan man fortsätta att fråga sig, ety det kom inte ett enda argument för Chavez.

Och om ni tillnärmelsevis skulle misstänka att avsaknaden av argument beror på att inga Chavez-vännet har sett länken, så är det så att den här posten var högt på intressant.se, så många har sett den där, jag har till dags dator haft 249 sidvisningar (ej inräknat mina egna besök), och jag har bett fem Chavez-vänliga bloggare antingen via kommentarer eller email, att svara på frågan.

Den enda respons jag har fått är Jah Hollis ”du överdriver” och ”Dagens Chavez” som i sitt svar via mail förklarade att ”Tror man på en rättvisare värld är Chavez bra. Tror man på marknadens diktatur så SKA man ogilla Chavez.”

Ingen har hittills ens FÖRSÖKT tala om vad det är han har gjort som är bra. Slutsatsen måste vara att Chavez inte har gjort nåt bra!

2. Jag frågade hur en vettig vänsterpolitik ser ut. Den sidan har fått 234 sidvisningar. Jag har inte fått nåt direkt svar, men bloggaren Anders Svensson skrev en serie med poster om En möjlig socialism (den första redan innan mitt inlägg), där han försöker svara på frågan när det gäller den ekonomiska biten.

Jag frågade i den fjärde och sista postens kommentarer vad i hans möjliga socialism som inte är liberalt. Jag har fortfarande inte fått nåt svar. Han skyller på tidsbrist. Man kan tycka att det inte tar så lång tid att tala om vad som inte är liberalt, jämfört med alla dom långa bloggposter han skriver, men vad vet jag… 😉

Nåt svar har jag i alla fall inte fått. Slutsatsen man måste dra är att det inte finns en möjlig socialistisk politik. Det närmaste en möjlig socialism man kommer är <dramatisk paus> liberalism!

3. Jag har i upprepade debatter, i flera år, frågat efter något Marx kom på som är korrekt. Det enda svar jag fick var citatet ”Religion är opium för folket”. Någon påpekade att han hade fått det från nån annan, så det räknades inte.

Ja, det är den totala summan av svar jag har fått på den frågan. Inte ens Marxister kan tala om vad Marx hade rätt i. Slutsats: Han hade inte rätt. Om någonting.

Jag får ofta höra att jag inte lyssnar på motargument. Jag menar att det inte finns motargument att lyssna på.


Andra bloggar om: , , , , ,

Men sluta ha fel då!

Maria Schottenius sa till radioprogrammet Medierna ungefär: ”Varenda gång Johan Norberg nämns så bloggar han om det och hans kompisar ringer och mailar”. Ja?

Om du inte vill att de skall ske, så kan du väl sluta publicera personangrepp mot honom då! Och sluta låta fascister skriva artiklar i DN Kultur. Och sluta ha så jävla fel hela tiden! Publicera istället artiklar som diskuterar intressanta saker, som kommer med saklig kritik och hållbara argument. Skall det vara så svårt?

Schottenius känner inte heller igen sig i Johan Norbergs beskrivning, vilket är märkligt, Menar hon att hon inte vet vad som skrivs på sina egna kultursidor? Vet hon inte vilka som skriver artiklarna? Är hon omedveten om vad Andreas Malm och Stefan Johansson skriver?

Det är uppenbart att Maria Schottenius är totalt inkompetent. Vilken klant som helst skulle sköta hennes jobb bättre än henne, och hon har ingen som helst journalistisk integritet. Och det innebär att DN inte heller har det så länge hon är kvar.

Schottenius bör sparkas, och en person som faktiskt har integritet och moral bör anställas istället.


Andra bloggar om: , , , ,

Jo, det var det där med inställningen till fakta…

Norberg och Benulic sågade ju The Shock Doctrine i måndagskväll. Jag har lyssnat på presentationerna, och även om Benulic svävar ut en del i psykologiskerande och paralleller är det sammantaget två timmar av uppradanden av faktafel i Kleins påståenden. Dom flesta som var där har rapporterat positivt. Inte alla dock. John Swedenmark, kulturredaktör på LO-tidningen, har kritiserat tillställningen.

Inga priser för att gissa att det inte finns mycket sakargument i Swedenmarks artikel. Norberg har en ”religiös underton”, påstås det. Liberalism är ”kortsiktigt hokus pokus”. Och Swedenmark säger att det inte behövs några konspirationsteoreier, och framför sedan en alldeles egen som går ut på att kommunalråd säljer ut offentligheten till ”skumma aktörer” för att dom är ”medlemmar av samma rotaryklubb”.

Sist försöker han på sig lite saklig kritik. Det går inget bra. Han hävdar att Norberg har ”fått sin skolning” på Cato institute. Enligt Norbergs CV fick han dock den på Stockholms universitet. Man får väl förmoda att Swedenmark helt enkelt inte vet vad Senior Fellow betyder. Det är det Norberg är på Cato Institute, nämligen. Sedan förstår han inte att en graf som jämför politisk frihet med ekonomisk frihet gör detta. Inte förstår han heller varför folk skrattar när Norberg citerar Klein när hon kallar Cato institute för ”ett näste för konservativ högerideologi”. Nej, det kan inte vara lätt att förstå om man inte vet att Cato Institute är libertarianer.

Men man tycker ju att John Swedenmark åtminstonde hade kunnat kolla upp det innan han skrev artikeln. Och han hade väl kunnat kolla upp vad Senior Fellow betyder också? Och kanske kollat Norbergs CV innan han skrev artikeln? Men det är väl som Peter Klein (tydligen en kusin) skrev om Shock Doctrine: ”When one is a ‘cultural critic,‘ however, facts and reason are not too important.”

Det kanske är dags att låta folk som faktiskt kan nåt om politik skriva om politik, och låta kulturredaktörerna göra det dom är bra på: Gå på teater. Eller?


Andra bloggar om: , , , ,