Esbati och Larsson hyllar Castro. Är nån förvånad?

Angående Esbatis hyllning till Castro frågar Kalle Larsson om liberala hjärnor klarar en analys av Castro som har mer än en dimension. Javisst klarar vi det. De flesta liberalers analys av Castro brukar vara mångdimentionella. Frågan är om Esbatis analys är det. Och svaret måste vara att den är mångdimensionell enbart med stor ovilja. Artikeln är i själva verket är nästan helt ohämmad hyllning till Castro.

”Fidel Castro kommer att hyllas runtom i världen. Hans oerhörda popularitet i världens alla hörn beror knappast på att han ledde det kubanska kommunistpartiet – för övrigt bildat först sju år efter revolutionen. Det han som få andra lyckats personifiera för många, är hoppet om värdighet, om befrielse från imperialismens ok, möjligheten att bygga en egen framtid.”

Sådär låter större delen av artikeln. Det är en närmast ohämmad Castro-dyrkan som rinner ur Esbatis fingrar dom ett ystert och kärleksfullt vattenfall. Men den är bara nästan ohämmad. För ingen människa med vett och sans kan ju hävda att Cuba är en demokrati. Så Esbati ser sig tvungen att erkänna att Castro är en diktator:

Castro har varit en diktator. Han har dikterat det politiska livet på Kuba. Han har varit lagen och konstitutionen. Han har lett en enpartistat med inskränkt yttrande- och organisationsfrihet. Han har varit den yttersta ansvariga för att människor fängslats och trakasserats på grund av sina politiska åsikter. Han och hans skäggiga kamrater avskaffade inte demokratiska fri- och rättigheter.” (Jag misstänker att Esbati menar att säga att dom inte införde demokratiska fri-och rättigheter).

Men detta är all kritik som framförs. Och det kan knappt en kallas kritik, utan är bara ett konstaterande av ofrånkomliga fakta. Fakta han måste nämna för att inte för all framtid avfärdas som en knäppgök. Men efter att han har klarat av detta, så är det bara lovord. I den vidare analysen menar Esbati att disktaturen inte var Castros fel utan berodde på brist på demokratiska traditioner och det kalla krigets logik”. Vi får reda på att det är farligare att vara oppositionell i Columbia än i Kuba, som om detta på nåt vis gör det okej att förtrycka oppositionen. Och enligt Esbati så har de sociala framstegen på Kuba gett människor ett större inflytande över samhällsutvecklingen än i många andra formella demokratier i den fattiga världen”. Det är säkert sant. Både Kuba och Nordkorea är ju formellt demokratier.

Att Kuba är mindre förtryckande än andra diktaturer är bara en variant av den gamla vanliga diktatorundanflykten. ”Jo, visst han fängslar och dödar folk, men tågen går ju i tid/han fick ju ekonomin på fötter/sjukhusen är bra.” Det håller inte. Man kan inte förtrycka folk med undanflykten att dom har det bättre så, för det är inte upp till dig att bestämma. Det är upp till folket att bestämma, och det kan dom bara göra i en demokrati. Det är detta som Esbati, Larsson och resten av diktaturkramarna i vänstern inte har förstått.

Så Esbatis artikel är inte ”mångdimensionell” i nån rimlig mening. Det är inte ett försök att göra en oberoende, opartisk analys av Castros gärning. Den är en endimensionell dyrkan av Castro som fantastisk superhjälte, som gör en snabb gir för att slippa krocka med verkligheten, men lika snabbt är tillbaka på sin motorväg, i 140 knyck i fel riktning.

Intressant om , , , , ,

Annonser
%d bloggare gillar detta: