Del 1: Identitet och libertarianism
Del 2: Identitet och extremism
Debatterar man mycket på internet så märker man att folk tror på så konstiga saker. Ibland säger dom saker som är uppenbart felaktiga, och som rimligen måste vara uppenbart felaktiga även för den som säger dom. Dom ljuger alltså. Detta kan tyckas konstigt, varför ljuger man om saker på ett sätt att lögnen är uppenbar? Jag har dom senare åren sakta börjat förstå hur det här fungerar. Jag skall försöka förklara min syn på saken.
Grunden ligger i vår självbild. Alla anser sig naturligtvis vara goda människor. Ingen anser att han är ond eller elak. Det skulle inte gå, man kan inte leva med sig själv om man är ond. Människor som gör onda saker rationaliserar det med att dom måste, eller att det i det stora är för allas bästa. Om man gör något elakt så kommer man efteråt att förklara det med att man inte visste bättre, eller att det inte var meningen, eller att man blev lurad. Om man får sin självbild kullkastad, så är resultatet en personlig kris. Man måste bygga upp en ny självblid, vilket är jobbigt. Dom flesta försöker därför håll fast vid sin självbild så länge dom kan.
Så här fungerar alla. Det som gör att vissa tror på märkligheter medan andra ser igenom dom beror på vilken självbild vi har. När det gäller politik (och det är ju det jag oftast diskuterar) så är det ens politiska positionering och hur den hänger ihop med självbilden som är det viktiga. Låt oss ta ett exempel, nämligen en typisk frihetsfrontare. Han är 17, kille, kortklipp och han är libertarian. OCh då menar jag verkligen att han ÄR det. Det är en del av hans självbild. Vad som hände är att han, som alla andra tonåringar, letar efter en identitet, en grupp han kan identifiera sig med, så att han kan bli någon, en person separat från sina föräldrar. Och han träffar folk som är nyliberaler, dom lånar ut deras exemplar av Atlas Shrugged, och är trevlig mot honom, tar hans argument på allvar och behandlar honom som vuxen. Så han känner sig som en del av gruppen och blir libertarian. Libertarianismen blir en del av hans självidentifikation. Han kunde lika görna ha blivit synthare eller goth, och ofta är han det också. Det är allt en del av självidntifikationen.
Vad händer då när någon av hans libertarianska dogmer krockar med verkligheten och visar sig vara felaktig? Ändrar han sig? Nej, hur skulle han kunna göra det. Han kan inte ändra sig, för det innebär ju att han säger upp libertarianismen, åtminstonde delvis. Och därmed säger han upp en del av sig själv. För att erkänna att han hade fel, måste han genomgå en mindre självidentifikationskris, och ändra sin egen självbild. Nu är en av dom libertarianska dogmerna också dyrkan av rationalitet, så man dyrkar argumentation och fakta närmast religiöst. Det är svårt att göra det och ha fel samtidigt. Det går bara om man är rätt korkad och inte förstår logik, eller om man är oerhört intelligent och lyckas komma upp med krångliga logiska krumbukter för att slippa erkänna för sig själv att man har fel. Vilket är anledningen till att alla ettrigt tjatiga libertarianska frihetsfrontare har blivit ”bara liberala” när dom är 30. Visserligen läser dom fortfarande Ayn Rand ibland, men dom har insett att man allmän utbildning kanske inte är helt ondskefullt ändå, och att inte alla som tycker att skatt är världens mest onda uppfinning är kommunister. Dessutom har libertarianer rätt ibland. Önskan om individuell frihet är ju vettig, det är bara att dom tolkar det lite konstigt.
Men ifall den ideologiska självidentifikationen inte är rationalitetsdyrkande då? Och vad om ideologin är tvärfel nästan jämt? Det får bli nästa del.
Andra bloggar om: politik, identitet, ideologi, filosofi, libertarianism
Lennart Regebro: Politik utifrån 