Finns det ett alternativ till kapitalism?

Det är ofta när man diskuterar med socialister som diskussionen handlar om att dom vill ha ett alternativ till kapitalism, medan jag som liberal påpekar att socialism inte fungerar. Det är dags för att utveckla de tankegångarna lite. Först bör vi definiera vad kapitalism är, eftersom den genomsnittlige vänsterdebattörens definition av kapitalism är ”det system som ligger bakom allt ont som händer från nageltrång till svält”. Kapitalism är när privat ägande av produktionsmedel är tillåtet. En del vill inbegripa marknadsekonomi i definitionen på kapitalismen, men jag menar att det inte är nödvändigt, eftersom det i längden inte är möjligt att ha kapitalism och planekonomi, precis som det i längden inte är möjligt att ha socialism och marknadsekonomi.

Vad är socialism?

Socialismen vill avskaffa ett system som dom menar delar upp folk i klasser definierade av ägarförhållanden. Det betyder att om man äger produktionsmedel så är man kapitalist, annars är man arbetare. Produktionsmedel betyder i praktiken företag. En del socialister menar bara storföretag, men vad som är ”stort” är ju diffust.

Socialismen vill avskaffa klasserna genom att flytta ut ägandet till folket. Man vill att alla skall äga allt tillsammans, kan man säga. Det är det här som är själva essensen av socialism: Gemensamt ägande av produktionsmedlen. Det går egentligen inte att vara socialist och inte tycka det här. Ni kanske protesterar och hävdar att socialdemokrater inte vill socialisera produktionsmedlen, och det är sant. Det beror på att dom flesta socialdemokratiska partier har insett att det inte fungerar, och övergett socialismen annat än till retorik. SAP har till exempel sedan början på 80-talet varit ett rent maktkonservativt parti. Dom gör alltså det som måste göras för att dom skall få sitta kvar vid makten, och dom gör även det enbart under protest.

Nåja, tillbaka till ämnet. Det finns tre varianter av gemensamt ägande. I brist på bättre ord kallar jag dom tvångsföretagande, kapitalförbud och statssocialism.

Tvångsföretagande

Tvångsföretagande förespråkas av anarkister och syndikalister, och innebär egentligen att man förbjuder anställning. Alla som jobbar på en firma skall också vara delägare. Då uppstår det andra problem. Om jag skall bli tionde anställd i ett företag som har en miljon i kapital, skall jag du punga upp med 100.000 för att bli anställd? Skall jag få 100.000 när jag slutar? Vad händer om företaget går i konkurs? Då får jag inget alls. Och hur skall jag göra när jag går från ett företag som har lite kapital per anställd till ett som har mycket kapital? Då måste jag hitta dom pengarna nån annanstans. Och första anställningen, hur skall det gå, om man måste ha kapital för att bli anställd?

Nej, det fungerar inte. Om du inte har pengar för att bli delägare måste du ju rimligtvis ha rätt att jobba och få lön utan att vara delägare. Men har man det så har man ju dagens kapitalism, med ägare och anställda, och så är det inte socialism längre.

Dessutom tar delägare stora risker. Om företaget går dåligt har man ingen inkomst. Alla vill inte ta den risken. Jag tycker det är bra om nån annan tar den risken åt mig, och istället ger mig en stadig inkomst varje månad. Så får man inte göra enligt syndikalister.

Kapitalförbud

Den andra varianten är då att ingen får komma åt företagets kapital. Man betalar inte i nåt när man blir anställd, och man får inte ut nåt när man slutar. Ingen är ägare och alla anställda egentligen. Alltså får man inte ut nåt av att öka företagets kapital, för det är pengar slängda i sjön om man slutar på företaget. Ingen äger kapitalet eller företaget. Företag kommer då inte investera. Det verkar ju dumt. Och om ingen äger kapitalet, vem ställer upp med kapitalet när man startar företaget? Ingen, givetvis. Om jag satsar pengar i ett företag så kan jag ju isåfall aldrig få tillbaka dom. Då kommer jag givetvis inte satsa nåt. Vilket innebär att man inte startar mycket nya företag, och ekonomin kollapsar. Ingen bra idé.

Statssocialism

Ett tredje alternativ innebär att staten skall äga alla företag. På det viset äger ju alla lika mycket. Notera hur detta går stick i stäv med avskaffandet av staten (vilket är varför dom delar av vänstern som förespråkar tvångsföretagande eller kapitalförbud ofta i stället kallar det statskapitalism). Men statssocialism har prövats på många ställen, och det fungerar dåligt. Det beror på att företagen inte längre drivs för att vara effektiva. Med privatägda företag är ägarna och ledningen intresserade av att företaget går bra, för dom tjänar på det. Med statliga företag tjänar dom som bestämmer inte på att företaget går bra, för vinst går bara direkt till statskassan, och därför bryr sig ingen längre om att få företaget att gå bra. Istället blir intresset för företagsledningen (för en ledning måste man fortfarande ha av rent organisatoriska skäl) bara att öka sin egen makt, och möjligen att försöka lura företaget på pengar. Det är inte bra för nån, utom ledningen såklart.

Väljarna i sin tur, som skall styra upp det här, sitter allt för långt borta från informationen för att kunna att vettiga beslut. Helt plötsligt skall du bestämma vem som skall bestämma vem som skall bestämma vem som skall bestämma vem som skall bestämma vilka pennor man skall köpa in på Telia. Varför skall du bestämma det? Vad är det för nytta? Om det här sköts ineffektivt, till exempel genom att inköparen köper pennor från sin svåger till överpris, då är det DU som på nåt vis först skall få reda på det här, och sedan se till att ändra på det. Hur skall det gå till? Skall du rösta på ett nytt parti i riksdagen för att Svenne på Telia köper pennor av sin svåger? Centraliseringen är löjligt ineffektiv.

Statssocialismens planekonomi

Med tvångsföretagande och kapitalförbud kan man fortfarande i teorin ha marknadsekonomi, alltså att priserna sätts av tillgång och efterfrågan. Men det innebär också att ett företag som inte drivs bra kommer gå i konkurs för att dom inte går med vinst. Företagen bestämmer i dom här fallen fortfarande själva vem som skall anställas och vem som skall sparkas. Det kommer finnas arbetslöshet precis som idag. Dom som jobbar på ett företag som går bra kommer tjäna massa pengar och dom andra lite. Har man då egentligen åstadkommit den ekonomiska likhet som man efterfrågar? Nej. Tvångsföretagande och kapitalförbud är jämlikhet enbart på papperet, baserat på det felaktiga antagandet att ojämlikhet sitter i vad man äger.

Dom som förespråkar statssocialism menar att statssocialismen och den medföljande planekonomin är en lösning på detta. Där sätts priser av staten, och staten bestämmer vem som skall sparkas, dvs ingen alls. Resultatet är återigen en grov ineffektivitet, den här gången gjord värre av att staten bestämmer vad som skall tillverkas och till vilket pris det skall säljas, helt oberoende av hur mycket folk vill betala och hur många som behövs. Istället för en effektiv privat marknad där varje aktör själv tar beslut efter tillgänglig information så blir priser och tillverkning satt politiskt, med otillräcklig information, och ofta med svågerpolitik och liknande.

Sammanfattning

Som vi ser fungerar helt enkelt avskaffandet av kapitalismen dåligt. Den enda ens avlägset praktiska möjligheten att avskaffa kapitalismen är statssocialismen med sin planekonomi, och då får vi betala med en kraftig ineffektivitet och fattigdom som följd. Både Sovjet, Kina och Nordkorea har genomlidit massvält som ett resultat av försök med statssocialism.

Anti-kapitalister blir arga när man säger detta, för dom inbillar sig att det innebär att vi då är dömda att leva kvar i ett klassamhälle. Men så är det såklart inte. Grundproblemet här är socialismens fokusering på en i grunden ganska ointressant sak, nämligen om man äger en del av företaget man jobbar på eller inte. På 1800-talet, när Marx utvecklade sina teorier, så var det stora skillnader i liv mellan företagsägarna och anställda. För att bli företagare och bli rik, krävdes det utbildning, och för att få utbildning krävdes det att man var rik. Samhället hade klasser och klassklyftor som det var i det närmaste omöjligt att ta sig över.

Men så är det inte längre. Idag har vi gratis utbildning upp till och med gymnasienivå, och studielån för högskolan. Vi har (nästan) gratis sjukvård för alla. Jag känner några företagare som har lyckats bra, och som lever ett gott liv. Men dom allra flesta företagare jag känner har inte ett dugg mer pengar än nån arbetare, och oftast betydligt mindre. Det finns inte längre några tydliga klasser, istället är alla ihopsmetade i en stor medelklass. Vi har helt enkelt infört det klasslösa samhället. Detta helt utan att avskaffa kapitalismen.

Klasserna är baserade inte i ägande, utan i rättigheter, utbildning och möjligheter. Det är dom vi skall fördela lika till alla, inte pengar.

Andra bloggar om: ekonomi, ideologi, kapitalism, nationalekonomi, politik, socialism