ekonomi

av

Marx och vetenskapen: 2. Ekonomiska teorier

Nu har jag från två debattörer fått höra påståendet att ekonomi inte är vetenskap. Det innebär alltså att ekonomiska teorier inte skulle uppfylla kraven på vetenskaplighet. Men som jag förklarade i förra inlägget så är en teori vetenskaplig innebär om den är empirisk och falsifierbar. Dvs den skall basera sig på observationer och förklara dom, att den skall vara falsifierbar, dvs att det skall vara möjligt att bevisa att den är falsk. Detta innebär som sagt var inte att teorin är korrekt. För att den skall vara det skall den stämma överens med det man känner till, även det som har framkommit efter teorin formulerades, och den skall vara konsekvent och inte säga emot sig själv, och den skall dessutom förklara mer eller förklara det bättre än alternativa teorier.

Uppfyller ekonomisk teori i allmänhet, och mer specifikt, Marxistisk eller modern ekonomi dessa krav? Javisst. Både Adam Smiths, Karl Marx och Milton Friedman formulerade sina teorier utifrån vad dom observerade omkring sig. Dom försökte också alla formulera teorier som var befriade från interna motsägelser (även om man naturligtvis kan diskutera om så är fallet). Deras teorier går också utmärkt att använda för att göra ekonomiska förutsägelser. Ekonomisk teori är alltså en vetenskap, precis som alla andra vetenskaper. Eftersom den handlar om människor, och alltså är en social vetenskap är det knepigt att göra förutsägelser, för människor är komplexa varelser, men det är gäller även saker som vädret, och ingen skulle hävda att metereologi inte är en vetenskap.

Så vi kan lugnt konstatera att ekonomi är vetenskap. Och vi också konstatera att Marx teorier uppfyller kraven på vetenskaplighet. Marx gör också många väldigt tydliga ekonomiska förutägelser baserat på sina ekonomiska teorier. Den viktigaste av dessa är det som är hela kärnpunkten för Marx ekonomiska teorier, det som är själva existensberättigandet för hela det stora verket, Das Kapital:

Därav följer, att i samma utsträckning som kapitalets ackumulation påskyndas, måste arbetarnas villkor ständigt försämras, antingen arbetslönen är hög eller låg. Den lag, som ständigt upprätthåller jämvikten mellan den relativa överbefolkningen eller industrins reservarmé och ackumulationens omfång och kraft, smider slutligen arbetaren fastare vid kapitalet, än Hefaistos förmådde smida fast Prometeus vid klippan. Den medför en ackumulation av elände, som motsvarar ackumulationen av kapital. Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s. för den klass, som gör kapital av sin egen produkt.

Arbetare skall alltså bli fattigare och fattigare och livet blir allt jävligare. Till slut skall det bli så jävligt och fattigt att kapitalisterna till sluta börjar utnyttjat (och tydligen slå ihjäl) varandra:

Denna expropriation fullbordas genom den kapitalistiska produktionens inre lagar, genom kapitalets centralisation. Varje segrande kapitalist slår ihjäl flera andra. Hand i hand med denna centralisation av kapitalet, eller de många kapitalisternas expropriation genom de få, utvecklas arbetsprocessens samarbetsform i ständigt växande skala. Vetenskapen får en mer och mer omfattande teknisk användning, jorden utnyttjas bättre och mera planmässigt, arbetsmedlen utformas för kollektiv användning, produktionsmedlen utnyttjas mera intensivt genom användning av nya metoder i en sammansatt arbetsprocess, olika folkslag kommer i ständigt intimare kontakter med varandra på världsmarknaden, och hela det kapitalistiska systemet internationaliseras i allt högre grad. Samtidigt med det sjunkande antalet kapitalmagnater, som har möjlighet att monopolisera och tillägna sig alla fördelarna av denna samhälleliga utveckling, ökar å andra sidan exploateringen av massorna, deras elände, slaveri och förnedring. Men även förbittringen ökar hos den ständigt växande arbetarklassen, som samtidigt skolas, sammansvetsas och organiseras genom det kapitalistiska produktionssättets egen mekanik. Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt, som har växt upp under dess eget herravälde. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade.

Med andra ord, till slut blir det revolution och kapitalismen krossas. Så, enligt Marx ekonomiska teorier så kommer vi att under en kapitalism se

  1. Ackumulationen av kapitalet koncentreras i all färre händer
  2. Arbetarklassen bli allt fattigare och eländigare

Det här är klart och tydligt, och det skiljer sig från andra ekonomiska teorier, som inte påstår att detta skall hända. Vi kan alltså tydligt och klart se om Marx ekonomiska teorier är bättre på att förklara dom fakta vi kan se. Om klyftorna ökar i världen så har Marx förklarat något som ingen annan kan förklara, och hans teori är alltså åtminstonde till viss del bättre än andras.

Så, ökar klyftorna mellan arbetarklass och överklass här i världen? Nej, i själva verket minskar dom. Kapitalet koncentreras inte, istället är allt fler kapitalägare genom att att fler sparar i fonder. Arbetarklassen blir inte varken fattigare, eländigare eller okunnigare. Tvärtom, faktiskt. Världens fattiga blir rikare, har bättre utbildning, och eländet minskar allmänt. Några siffror på hur ”brutal” arbetarklassen är har jag inte sett, och om dom blir allt mer moraliskt degraderade beror väl på om man är kristdemokrat eller inte. 😉

Den viktigaste av Marx förutsägelser och förklaringar om hur ekonomi fungerar har visat sig felaktig. Den ekonomiska utvecklingen går i själva verket åt det direkt motsatta hållet mot vad Marx teorier säger att det skall gå. Det är som om Newton hade gjort en teori som sa att solen snurrade runt jorden. Marx teorier klarar alltså inte av att förklara ekonomi bättre än alternativa teorier. Dom var inte bättre än dom alternativa teorierna ens 1867 när boken skrevs, och dom var dessutom mycket mer komplicerade, och alltså sämre på att förklara fakta. Och när andra och tredje bandet kom ut i slutet av 1800-talet hade redan marginalnytteteorin kommit, som klarar av att förklara allt det som arbetsvärdeteorin, även i Marx variant, hade svårt att förklara.

Marx teorier var vetenskapliga, men det var dålig vetenskap, och dom var överspelade redan innan dom var färdiga.

Marx hela syfte med sina ekonomiska teorier var att visa att arbetarna får det sämre i en kapitalism, och på det viset rationalisera en socialistisk revolution. Han ville visa att kapitalismen inte var bra. Och när man gör vetenskap med en förutfattad mening på det viset, så blir det sällan bra vetenskap. Marx var inget undantag. Hans ekonomiska teorier var fel.

Andra bloggar om: , , , , ,

Annons
av

Naomi Klein, Kriser och Liberalisering

I ”Chockdoktrinen” hävdar Naomi Klein att liberaler använder kriser för att genomdriva impopulär liberal politik. Hon har såklart fel. Däremot är det så att kriser ofta medför liberalisering. Det beror inte på att liberaler är onda och taskiga och ”utnyttjar” kriserna för att göra dåliga saker, utan det beror på att om man har en ekonomisk kris, så måste man fixa den. Och det enda sättet att fixa den är att föra en bra ekonomisk politik. Och det har en tendens till att vara samma sak som att liberalisera den, för ofta (men kanske inte alltid) är det ekonomiska problemet för mycket regleringar. Så krisen medför liberalisering. Inte för att liberalerna utnyttjar tillfället, utan för att liberalisering är det som fungerar. Se bara på resultatet av dom svenska kriserna under 70-talet. Effekten av dom har varit en liberalisering, startad av, och mestadels genomförd av socialdemokraterna. Är sossarna elaka liberaler som utnyttjar en kris? Inte då.

Och via Ekonomistas ser jag ett annat exempel. Det verkar som om torka och dom medföljande ekonomiska kriserna har medfört en annan sorts liberalisering i Afrika: Demokrati.

För visserligen är det mest irriterande med Klein hennes lögner och kassa argumentation, men det som i grunden ändå är det allra dummaste med Kleins bok är nåt helt annat: Hennes antagande att liberalisering är nåt dåligt. Det är det ju inte. Liberalisering är bra. Mindre fattigdom, mer demokrati, mer frihet.

Så Klein har lite rätt, av misstag. Och inte på det sättet hon tänkte sig. Och om man läser boken med detta i bakhuvudet så lär Kleins ståndpunkt te sig som ganska absurd.

Andra bloggar om: , , , ,

av

S och M på samma planhalva

Det talas om reformer och systemskifte en hel del nu för tiden. Och det är inte så konstigt, för det håller på att ske ett systemskifte i Sverige. Vi håller på att gå från ett samhälle där staten lägger sig i mycket av ekonomin, många stora företag är statliga, lönerna hålls uppe genom att man håller folk utanför arbetsmarknaden och vård och skola drivs av stat och kommun. Och det samhälle vi går mot är ett där ekonomin är avreglerad, staten inte driver företag, lönerna hålls uppe genom hög produktivitet och vård och skola drivs av privata företag.

”Ja, jävla borgerliga!” hör man sossarna skrika. Men är det verkligen dom borgerligas fel? När började det här systemskiftet egentligen? Under den borgerliga regeringen 1991? Men genomför sossarna några reformer? Låt oss titta på följande radda av reformer i systemskiftet (ref Andreas Bergh: Den kapitalistiska välfärdsstaten).

  • En skattereform som kraftigt sänker skatten för höginkomsttagare.
  • Televerket myndighetsfunktioner skiljs ut till Telestyrelsen i förberedelse för privatisering.
  • SJs hantering av infrastrukturen skiljs ut i Banverket, i förberedelse för privatisering, och vissa tåglinjer börjar drivas av privata bolag.
  • Inrikesflyget avregleras och privata flygbolag tillåts.
  • En skattereform till, som sänker skatten för både privatpersoner och företag.
  • Taxinäringen avregleras.
  • Vi lämnar in ansökan om att gå med i EG.
  • Nordbanken, Telia, Pharmacia och många andra statliga företag säljs.
  • Privatisering av elmarknaden.

Dessa saker är alla klara delar av systemskiftet. Men vilka införde dessa? Jo, socialdemokraterna. Ibland i samarbete med Centern och Folkpartiet. För systemskiftet började lite försiktigt under den borgerliga regeringen 1978 med att man tillsätter en utredningar om hur ATP-systemet och kreditpolitiken som har förts fram till dess har fungerat. Utredningarna blir klara under sossarnas regeringstid, och slutsatsen är i båda fallen ”inte bra”, och rekommenderar reformer. Som genomförs. Av sossarna, under Palme.

Visst, reformtakten har varit högre under dom borgerliga regeringarna. Men har socialdemokraterna när dom har kommit till makten ändrat tillbaka reformerna? Nej. Carl Bildts regering privatiserade många företag, inklusive Vattenfall, gjorde privat arbetsförmedling tillåtet, inför reklamfinansierad radio och TV, avvecklar löntagarfonderna, inför konkurrens på tele marknaden och inför skolpeng, och inte en enda av dessa har återställts. Och varför inte? Jo, för Socialdemokraternas ledning är inte dumma i huvudet, dom är fullt medvetna om hur ekonomi fungerar och hur samhället måste skötas. Dom vet att reformerna är nödvändiga. Och om alliansen förlorar 2010 som Björn tror, kommer nån av dom reformer som har genomförts sedan 2006 att ändras tillbaka? Nej. Kanske nån liten, irrelevant symbolisk förändring. Man kommer ändra lite nivåer och procentsatser här och där så det ser ut som man gör nåt, men man kommer inte ändra tillbaka en ända strukturell reform. Socialdemokraterna och alliansen är rörande överens om den svenska politiken. Den enda vägens politik är här sedan länge.

I själva verket är partierna så överens att det inte går att peka ut nåt parti som skyldigt för krisen i början på 90-talet. Visst, den kom ur dåligt genomförda reformer. Man avreglerade kreditmarknaden utan att ta hänsyn till att det riskerade resultera i en överhettning. Och det var S som genomförde det. Men dom borgerliga sa inte emot, och gav inga förslag på hur man skulle göra istället. Och när krisen kom 1991 så var både S och borgerligheten överens om att man inte skulle upprepa 70-talets misstag med devalveringarna. Så man satte igång kronförsvaret, men blocköverskridande stöd, som såklart bara gjorde krisen värre. Hand i hand går S och M, oavsett om man gör rätt eller fel.

Och det är såklart just därför politiken sedan valet har handlat om personfrågor, och ministrar, eller tjafs om procentnivåer. Om en ersättning ligger på 75% eller 80% gör faktiskt inte den enorma katastrofal skillnad som sossarna vill få det till. Socialdemokraterna fokuserar på dessa frågor därför att dom inte har nåt annat att fokusera på. Man håller ju med om systemskiftet, och man är själva med och genomför det, så dom frågorna fungerar ju inte i den politiska debatten.

Och det är också därför sossarna inte kommer att ingå en koalition med v och mp inför nästa val. Därför att v kan inte sitta i en regering som privatiserar utan att förlora ansiktet. Och det är därför man fortsätter att stödja s utan att få ministerposter. För man vill inte ha dom. Om v måste ta ansvar för den förda politiken kommer dom att förlora dom som röstar på dom, och ramla ur riksdagen.

Så Svenska folk, rösta ni ut Alliansen 2010 om ni vill. Men tro inte att det gör nån skillnad. Systemskiftet kommer att fortsätta. Inte för att politiker är elaka lögnare, utan för att det måste göra det. Socialism, statlig kontroll och centralisering fungerar inte. Inte i Sverige. Inte i omvärlden. Inte 1970, inte 1990 och inte 2020 heller. Dom svenska regeringarna kommer fortsätta att avreglera och privatisera, för det är det som fungerar bäst.

Sossarna borde sluta hyckla och sluta gnälla på det systemskifte som dom själva är med och genomför, och istället börja diskutera sakfrågorna, och hur detta systemskifte skall se ut i sina detaljer.

Andra bloggar om: , , ,

av

Årets julklappstips till politisk intresserade

En riktigt bra bok om politik skall få läsaren att utbrista ”Ja, jävlar, har inte tänkt på det” eller ”Åfan, det hade jag ingen aning om!”. Och därför blir årets julklappstips Andreas Berghs bok ”Den kapitalistiska välfärdsstaten”, för jag har utbrist båda dessa saker redan innan sidan 20.

”Åfan det hade jag ingen aning om” fick jag utbrista när Andreas förklarar att den politik som föreslogs av LO på 50-talet, det som senare kom att kallas Rehn-Meidner modellen, gick ut på att ha låga offentliga utgifter och hög omsättning på arbetsmarknaden. LO på 50 och 60-talet argumenterade alltså för en politik som i dag skulle avfärdas som radikalt nyliberal. Det är onekligen så man hickar till.

”Ja, jävlar, har inte tänkt på det” fick jag säga när han påpekar att det som kallas ”en solidarisk lönepolitik”, dvs att lönerna sätts centralt, resulterar i att olönsamma bolag läggs ner fortare, och att lönsamma företags vinster blir högre. Med andra ord, denna lönepolitik, som avser att minska inkomsskillnaderna (och tycks göra just det ) bidrar till nedläggningen av många företag på småorter, och gör dom lyckade företagen rikare.

(Jag gissar att detta har en del att göra med att VD-lönerna skjuter i topp. För vissa företag har höga vinster, och normalt hade dom anställda kunna kräva att få del i den vinsten, men med en solidarisk lönepolitik, där alla skall ha samma lön för samma jobb på alla företag i hela Sverige, så går inte det. Och det är höga skatter på vinster och på att investera i andra företag. Så företagen har en tendens att bara sitta på pengarna. Är det konstigt att en bolagsstyrelse i det läget tycker att företaget ju sitter på så mycket pengar att det gott kan höja styrelsens löner? Företaget har ju råd.)

Andra höjpunkter i början är när han påpekar att samma lönepolitik drev på urbaniseringen, och därmed bostadsbristen i städerna, vilket gjorde hyresregleringen än mer problematisk, vilket krävde mer regleringar och ledde till miljonprogrammen och dess betongförorter.

Boken kostar 121 spänn på AdLibris, och bli inte förvånad om det kommer mer blogginlägg om den här boken. Jag har bara läst första kapitlet än, och bara det var värt priset.

Har du en kompis som är intresserad av politik? En släkting? Diskuterar ni politik över julbordet i familjen? Ge dom då den här boken i julklapp.

Andra bloggar om: , , , ,

av

Finns det ett alternativ till kapitalism?

Det är ofta när man diskuterar med socialister som diskussionen handlar om att dom vill ha ett alternativ till kapitalism, medan jag som liberal påpekar att socialism inte fungerar. Det är dags för att utveckla de tankegångarna lite. Först bör vi definiera vad kapitalism är, eftersom den genomsnittlige vänsterdebattörens definition av kapitalism är ”det system som ligger bakom allt ont som händer från nageltrång till svält”. Kapitalism är när privat ägande av produktionsmedel är tillåtet. En del vill inbegripa marknadsekonomi i definitionen på kapitalismen, men jag menar att det inte är nödvändigt, eftersom det i längden inte är möjligt att ha kapitalism och planekonomi, precis som det i längden inte är möjligt att ha socialism och marknadsekonomi.

Vad är socialism?

Socialismen vill avskaffa ett system som dom menar delar upp folk i klasser definierade av ägarförhållanden. Det betyder att om man äger produktionsmedel så är man kapitalist, annars är man arbetare. Produktionsmedel betyder i praktiken företag. En del socialister menar bara storföretag, men vad som är ”stort” är ju diffust.

Socialismen vill avskaffa klasserna genom att flytta ut ägandet till folket. Man vill att alla skall äga allt tillsammans, kan man säga. Det är det här som är själva essensen av socialism: Gemensamt ägande av produktionsmedlen. Det går egentligen inte att vara socialist och inte tycka det här. Ni kanske protesterar och hävdar att socialdemokrater inte vill socialisera produktionsmedlen, och det är sant. Det beror på att dom flesta socialdemokratiska partier har insett att det inte fungerar, och övergett socialismen annat än till retorik. SAP har till exempel sedan början på 80-talet varit ett rent maktkonservativt parti. Dom gör alltså det som måste göras för att dom skall få sitta kvar vid makten, och dom gör även det enbart under protest.

Nåja, tillbaka till ämnet. Det finns tre varianter av gemensamt ägande. I brist på bättre ord kallar jag dom tvångsföretagande, kapitalförbud och statssocialism.

Tvångsföretagande

Tvångsföretagande förespråkas av anarkister och syndikalister, och innebär egentligen att man förbjuder anställning. Alla som jobbar på en firma skall också vara delägare. Då uppstår det andra problem. Om jag skall bli tionde anställd i ett företag som har en miljon i kapital, skall jag du punga upp med 100.000 för att bli anställd? Skall jag få 100.000 när jag slutar? Vad händer om företaget går i konkurs? Då får jag inget alls. Och hur skall jag göra när jag går från ett företag som har lite kapital per anställd till ett som har mycket kapital? Då måste jag hitta dom pengarna nån annanstans. Och första anställningen, hur skall det gå, om man måste ha kapital för att bli anställd?

Nej, det fungerar inte. Om du inte har pengar för att bli delägare måste du ju rimligtvis ha rätt att jobba och få lön utan att vara delägare. Men har man det så har man ju dagens kapitalism, med ägare och anställda, och så är det inte socialism längre.

Dessutom tar delägare stora risker. Om företaget går dåligt har man ingen inkomst. Alla vill inte ta den risken. Jag tycker det är bra om nån annan tar den risken åt mig, och istället ger mig en stadig inkomst varje månad. Så får man inte göra enligt syndikalister.

Kapitalförbud

Den andra varianten är då att ingen får komma åt företagets kapital. Man betalar inte i nåt när man blir anställd, och man får inte ut nåt när man slutar. Ingen är ägare och alla anställda egentligen. Alltså får man inte ut nåt av att öka företagets kapital, för det är pengar slängda i sjön om man slutar på företaget. Ingen äger kapitalet eller företaget. Företag kommer då inte investera. Det verkar ju dumt. Och om ingen äger kapitalet, vem ställer upp med kapitalet när man startar företaget? Ingen, givetvis. Om jag satsar pengar i ett företag så kan jag ju isåfall aldrig få tillbaka dom. Då kommer jag givetvis inte satsa nåt. Vilket innebär att man inte startar mycket nya företag, och ekonomin kollapsar. Ingen bra idé.

Statssocialism

Ett tredje alternativ innebär att staten skall äga alla företag. På det viset äger ju alla lika mycket. Notera hur detta går stick i stäv med avskaffandet av staten (vilket är varför dom delar av vänstern som förespråkar tvångsföretagande eller kapitalförbud ofta i stället kallar det statskapitalism). Men statssocialism har prövats på många ställen, och det fungerar dåligt. Det beror på att företagen inte längre drivs för att vara effektiva. Med privatägda företag är ägarna och ledningen intresserade av att företaget går bra, för dom tjänar på det. Med statliga företag tjänar dom som bestämmer inte på att företaget går bra, för vinst går bara direkt till statskassan, och därför bryr sig ingen längre om att få företaget att gå bra. Istället blir intresset för företagsledningen (för en ledning måste man fortfarande ha av rent organisatoriska skäl) bara att öka sin egen makt, och möjligen att försöka lura företaget på pengar. Det är inte bra för nån, utom ledningen såklart.

Väljarna i sin tur, som skall styra upp det här, sitter allt för långt borta från informationen för att kunna att vettiga beslut. Helt plötsligt skall du bestämma vem som skall bestämma vem som skall bestämma vem som skall bestämma vem som skall bestämma vilka pennor man skall köpa in på Telia. Varför skall du bestämma det? Vad är det för nytta? Om det här sköts ineffektivt, till exempel genom att inköparen köper pennor från sin svåger till överpris, då är det DU som på nåt vis först skall få reda på det här, och sedan se till att ändra på det. Hur skall det gå till? Skall du rösta på ett nytt parti i riksdagen för att Svenne på Telia köper pennor av sin svåger? Centraliseringen är löjligt ineffektiv.

Statssocialismens planekonomi

Med tvångsföretagande och kapitalförbud kan man fortfarande i teorin ha marknadsekonomi, alltså att priserna sätts av tillgång och efterfrågan. Men det innebär också att ett företag som inte drivs bra kommer gå i konkurs för att dom inte går med vinst. Företagen bestämmer i dom här fallen fortfarande själva vem som skall anställas och vem som skall sparkas. Det kommer finnas arbetslöshet precis som idag. Dom som jobbar på ett företag som går bra kommer tjäna massa pengar och dom andra lite. Har man då egentligen åstadkommit den ekonomiska likhet som man efterfrågar? Nej. Tvångsföretagande och kapitalförbud är jämlikhet enbart på papperet, baserat på det felaktiga antagandet att ojämlikhet sitter i vad man äger.

Dom som förespråkar statssocialism menar att statssocialismen och den medföljande planekonomin är en lösning på detta. Där sätts priser av staten, och staten bestämmer vem som skall sparkas, dvs ingen alls. Resultatet är återigen en grov ineffektivitet, den här gången gjord värre av att staten bestämmer vad som skall tillverkas och till vilket pris det skall säljas, helt oberoende av hur mycket folk vill betala och hur många som behövs. Istället för en effektiv privat marknad där varje aktör själv tar beslut efter tillgänglig information så blir priser och tillverkning satt politiskt, med otillräcklig information, och ofta med svågerpolitik och liknande.

Sammanfattning

Som vi ser fungerar helt enkelt avskaffandet av kapitalismen dåligt. Den enda ens avlägset praktiska möjligheten att avskaffa kapitalismen är statssocialismen med sin planekonomi, och då får vi betala med en kraftig ineffektivitet och fattigdom som följd. Både Sovjet, Kina och Nordkorea har genomlidit massvält som ett resultat av försök med statssocialism.

Anti-kapitalister blir arga när man säger detta, för dom inbillar sig att det innebär att vi då är dömda att leva kvar i ett klassamhälle. Men så är det såklart inte. Grundproblemet här är socialismens fokusering på en i grunden ganska ointressant sak, nämligen om man äger en del av företaget man jobbar på eller inte. På 1800-talet, när Marx utvecklade sina teorier, så var det stora skillnader i liv mellan företagsägarna och anställda. För att bli företagare och bli rik, krävdes det utbildning, och för att få utbildning krävdes det att man var rik. Samhället hade klasser och klassklyftor som det var i det närmaste omöjligt att ta sig över.

Men så är det inte längre. Idag har vi gratis utbildning upp till och med gymnasienivå, och studielån för högskolan. Vi har (nästan) gratis sjukvård för alla. Jag känner några företagare som har lyckats bra, och som lever ett gott liv. Men dom allra flesta företagare jag känner har inte ett dugg mer pengar än nån arbetare, och oftast betydligt mindre. Det finns inte längre några tydliga klasser, istället är alla ihopsmetade i en stor medelklass. Vi har helt enkelt infört det klasslösa samhället. Detta helt utan att avskaffa kapitalismen.

Klasserna är baserade inte i ägande, utan i rättigheter, utbildning och möjligheter. Det är dom vi skall fördela lika till alla, inte pengar.

Andra bloggar om: , , , , ,