Så funkar det, Johnny!

Johnny ställer en bra fråga idag. Är det dumhet eller ondska som gör att han får kommentarer på sin artikel i Aftonbladet som helt ignorerar vad artikeln faktiskt säger, och målar upp honom som ett slags monster. Svaret är givetvis ”ingendera”. Det kan nämligen inte vara dumhet, för även intelligenta människor ignorerar vad som sagts och slåss med halmgubbar. Vissa av dom rätt ofta. Det kan knappast heller vara ondska, eftersom det förekommer i alla politiska och religiösa läger.

Men det är såklart vanligare i vissa politiska läger än andra. Och läger där det är synnerligen vanligt är i olika utkanter av politiken. Lite förenklat kan man till exempel säga att ju längre ut till vänster man är, desto mer halmgubbar bygger man och desto mindre sannolikt är det att man läser vad som skrivs. Och tittar vi till höger hittar vi snabbt exempel som Timbros Roland Poirier Martinsson, som har en tendens att uttrycka liberala ståndpunkter, samtidigt som han anklagar liberalismen för diverse fel som är rena påhitt från RPM’s sida. Och traskar man längre ut i den konservativa träsket hamnar man ju hos amerikaner som Ann Coulter, som har gjort karriärer av att slåss med sina hjärnspöken.

Är liberalismen försonad då? Nej, givetvis inte. I synnerhet är halmgubbifierandet vanligt hos libertarianer. Ju yngre och ju mer fanatiskt kära i Ayn Rand, desto värre. Och nu ser vi ju trenden. Halmgubbarna och vägran att läsa andras argument korrelerar helt och hållet med dogmatism. Människor som vägrar läsa andras argument och slåss med halmgubbar är människor som är religiöst övertygade om att dom har rätt, och att dom alltså inte behöver bry sig om motargument. Dom som argumenterar mot har ju automatiskt fel, per definition.

Är inte dogmatism en sorts dumhet då? Nej, jag skulle inte vilja säga det. Och här kommer vi in på avdelning politisk amatörpsykologi. Jag skall förklara hur människor fungerar. Och om du är en dogmatisk människa, så kommer du sannolikt inte gilla det jag säger nu. Så du kan sluta läsa här, och istället hoppa direkt till kommentarsraden och tala om hur korkad jag är, och vilket ont svin jag är som vill förstöra världen och äta barn.

Vi människor är inte så värst logiska som grundläge. Inte bara för att vi först och främst drivs av känslor, men också för att vi tenderar att inte använda medveten logik för att ta beslut. Huvudanledningen till det är helt enkelt att det tar för lång tid. Vi tänker för långsamt, och skulle vi ta beslut med logik skulle det ta oss en halvtimme att ta på sig en sko. Det finns för många variabler och möjligheter i varje situation. Inte heller har vi nån inbyggd flagga om vad som är viktiga beslut och vad som är oviktiga, vad vi behöver lägga logik på, och vad vi inte behöver lägga logik på. Och slutligen är helt enkelt många urusla på logik och kan inte ta logiska beslut ens om dom försökte.

Så vi tar ofta våra beslut på känn, utan att titta på argumenten. Även logiska människor gör så, och använder först logik när dom upptäcker att beslutet inte funkade så bra, eller att beslutet krockar med ett annat beslut. Så vi bestämmer oss först, och tittar på argument efteråt. Och eftersom vi redan har bestämt oss när vi väl tittar på argument, så tenderar vi att leta enbart efter argument som stödjer den ståndpunkt vi har tagit. För vi vill ju så klart hitta argument för att vi har rätt. För om vi hittar argument för att vi har fel, då känner vi ju oss korkade, och det är ju inte kul.

Dom som använder halmgubbar och vägrar lyssna på argument är alltså dom som hellre har fel än ändrar sig. Det i sin tur beror ofta på grupptryck. Om man har alla sina kompisar i Ung Vänster, och ändrar åsikt när man har fel, ja då kan man inte vara medlem så värst länge, och då tappar man sina kompisar.Så vägran att ändra sig kommer ofta från andra. Dom tillåter inte att man ändrar sig, så alltså håller man fast vid dogmerna. Dogmatiken grundar sig ofta i ett grupptryck, en grupptillhörighet. Alla politiska föreningar blir därför lätt sekt-liknande. Människor tenderar att vara kvar i den politiska grupp dom först gick med i som unga, en grupp dom sällan valde pga av deras åsikter, utan för att deras kompisar gick med.

Så om alla fungerar såhär, varför är inte all politisk debatt bara halmgubbar? Varför finns det vettigt folk också? Ja, till viss del är dom vettiga sådana som av ren tur har fått rätt åsikter från början. Man tenderar att få sina åsikter från föräldrar, syskon och kompisar. Så har man tur har man rätt från början. Och då behöver man inte hitta på halmgubbar, men dom som har fel givetvis måste ta till halmgubbar fortare, eftersom det finns färre hållbara argument för deras ståndpunkter. Och det andra är att vissa människor inte har svårt att erkänna att dom hade fel.

Och det här tror jag är nåt man kan lära sig. Främst under barndomen såklart men även när man är vuxen. Det kanske gör ont i hjärtat att ha fel, men det är inte farligt. Och när man har ändrat sig, så har man ju rätt igen. Så främst behöver man nog träning på att ha fel och ändra sig så man inser att det inte är farligt. För det effektivaste sättet att ha rätt, är ju att ändra sig så fort man stöter på argument som bevisar att man har fel.

P.S.: Jag kommer skicka ett mail till alla kommentarer jag anser korkade för att verifiera personens identitet innan jag godkänner det. Skall du skriva korkade saker så skall du inte göra det anonymt. Botemedlet mot idioti är skam. Du skall skämmas mer när du har fel än när du ändrar åsikt. D.S.

Folk tror på konstiga saker för dom tror på sig själva, del 2

Del 1: Identitet och libertarianism
Del 2: Identitet och extremism

OK, så igår förklarade min syn på varför så många människor är svåra att övertyga: Kort sagt, deras politiska åsikter är en del av deras identitet, så dom måste tro på dogmerna, oavsett hur korkade dom är, för om dom inte gör det så hotas deras självbild, och det skulle leda till en livskris. Mitt exempel var den genomsnittliga 17-åriga frihetsfrontaren, som blir förbannad och skriker ”socialistvin” åt alla som visar att dom har fel. Men, som jag påpekade igår, libertarianismen är också rationalistetsdyrkande, så även om det är svårt och tar tid så går det att övertyga dom flesta libertarianer med sakliga argument. Och dessutom har ju libertarianer ofta rätt.

Så vad händer då om en person har en självidentifikation med en ideologi som inte är rationalitetsdyrkande, och oftast har fel? Låt oss ta nynazister som exempel. Den unga tonåringen letar efter en identitet, en grupp att vara en del av, något att peka på och säga ”det här är jag”. Och har han tur stöter han på en hög frihetsfrontare, har han otur blir han kompis med några nynazister, och hamnar i deras subkultur, och blir nynazist. Nynazismen har oftast fel. Deras världsbild inkluderar saker att Judar är onda och styr världen och att det längsta man kan komma ideologiskt från kommunism är nazism. Detta är fel, och det går att logiskt bevisa att det är fel. Men nynazismen, till skillnad från libertarianismen, har inte en kultur av att se rationella argument som något eftersträvansvärt, så argument biter inte så bra. Logiska argument är i allmänhet i samhället sett om positivt, men eftersom nynazister inte är rationalitetsdyrkande så kan dom vifta undan argument med att man ljuger, eller inte förstår logik, eller att man helt enkelt är med i den onda sionistiska världskonspirationen, och det är därför man säger sådana saker.

Nazismen är också är djupt ondskefull ideologi. Den anser att vissa människor är bättre än andra, och skyller alla problem på en viss grupp, judar. Det här ledde i Tyskland till den skruvat logiska slutpunkten att man borde avrätta alla judar. Men att behandla människor som djur och fösa in dom i miljontals i massavrättningsfabriker är uppenbart ondskefullt även för en nazist. Och här kommer varje individs behov av att se sig själv som en god människa in. Det går inte att vara nazist och samtidigt erkänna att nazismen avrättade flera miljoner människor utan anledning, eftersom man då erkänner att man är ond. Lösningen är enkel och kommer i två varianter. Antingen förnekar man helt att förintelsen har förekommit. Det är, menar man, en myt påhittad av den onda sionistiska världskonspirationen. Eller, om det inte fungerar (till exempel för dom Nazister som själva var med under kriget och såg dom här sakerna hända), så bestämmer man sig för att Judar inte är människor, utan bara en slags råttor som bäst hanteras genom att dödas. Det är enklare att på detta viset blunda för eller rationalisera bort sin egen ondska, än att erkänna att man är ond.

Och så här fungerar all extremism. Det spelar ingen roll om man är libertariansk objektivist, islamistisk terrorist, nynazist eller kommunist. Alla dom här ideologierna har en tendens att anammas av folk som letar efter en identitet, och tar ideologin som sin identitet. Det gör att det är svårt för dom att byta åsikt, eftersom det leder till en livskris. Att libertarianismen inte har lett till massdöd beror främst på att libertarianismen råkar ha hyfsat rätt, jämfört med nazism och kommunism, och som en del av detta förespråkar libertarianismen demokrati, och en demokratisk stat mördar inte folk. Dom andra ideologierna är totalitära, och förklarar att det är OK att döda i ideologin namn. Det är också, som tidigare nämnt, svårare att vara libertarian än t.ex. kommunist, eftersom den libertarianska ideologin också inbegriper rationalitetsdyrkande, och därmed öppnar sig för motargument på ett sätt andra fanatiska ideologier inte gör.

Och om ni trodde jag var klar nu, så trodde ni fel. Det blir fler delar i den här serien. 🙂


Andra bloggar om: , , , , , , ,