Valanalys 2010

Dagen efter valvakor känns alltid som Söndagar. För första gången i mitt liv är jag egenföretagare under ett val, och kan därför bestämma att idag är Söndag, egentligen, vilket ger mig tid att göra en rejäl analys av valet. Det känns bra.

Sverigedemokraterna

Störst och viktigast är såklart att SD kom in. Det var inte förvånande, men man hoppades ju att dom skulle falla på mållinjen. Så var inte fallet, istället har dom placerat sig i exakt samma storlek som alla andra småpartier. Den mest upprepade klyschan i går var att detta var ett val utan vinnare. Det är uppenbart skitsnack, SD är det här valets vinnare. Det är tråkigt att ett rasistiskt parti tar plats i Sveriges riksdag, men som många har påpekat har Sverige varit ovanligt i att inte ha den typen av parti i riksdagen, så det här är en normalisering, snarast. Att Sverige har varit befriat från detta skall vi tacka Bert och Ian för. När Sverige röstade in Ny Demokrati som en proteströst 1991 så hade dom flesta som röstade på dom inte en aning om att det fans en stark rasistisk strömning i partiet. Men det bevisade dom snabbt att dom hade, och Ny demokratis snabba och pinsamma kollaps vaccinerade Sverige mot rasistiska protestpartier. Men inte alla typer av vaccin har livslång effektivitet och det var klart redan i förra valet att det var dags att ta SD på allvar. Tyvärr gjorde man inte det.

Vägran att engagera Sverigedemokraterna i saklig debatt bygger på idén att man ger dom uppmärksamhet och framställer dom som seriösa om man tar dom på allvar, och att debattera med dom därför bara kommer ge dom mer röster. Det är såklart sant, upp till en viss nivå. Betydligt fler än 3% av svenska folket tog uppenbarligen SD på allvar i förra valet. För varje person som röstade på dom måste det ju ha funnits flera stycken som allvarligt funderade på att rösta på dom, men inte gjorde det. Med tanke på att många av dom 20% som inte röstade säkerligen också funderade på att proteströsta på SD skulle jag inte vara förvånad om mellan 10-30% av Sverige faktiskt tog SD på allvar redan i förra valet. Men politikerna bestämde sig ändå för att inte debattera med dom. Det var ett misstag. Man kan inte vägra ta ett parti på allvar när folket uppenbarligen tar dom på allvar.

Ännu värre, Socialdemokraterna bestämde sig för att försöka svärta ner alliansen med hjälp av SD, genom att gång på gång implicera att Alliansen skulle vara tvungna att samarbeta med SD. En ren lögn, som varje gång den upprepades gav röster åt SD. Röster som inte motverkades av saklig debatt. Och det, tror jag är anledningen till att SD inte bara kom in, utan fick 5.7%, och därmed är ett småparti som alla andra. Och det innebär att 2014 kommer SD sitta kvar, om dom inte gör några enorma misstag. Dom kommer inte åka ut bara på grund av besvikelsen i att dom inte fick nån makt eller åstadkom nåt.

Minoritetsregering

En annan ohederlig kommentar som upprepades massa gånger var tjat från S om att det blir så svårt att regera i minoritetsregering, och nu kan Sverige inte styras och allt blir kaos. Ursäkta mig? Dom borgerliga regeringarna 1976-1982 och 2006-2010 har varit dom enda majoritetsregeringarna i Sverige sedan enkammarsystemets införande. Skulle Sverige vara ostyrbart bara för att det har en minoritetsregering? Hur gjorde Sossarna under sina regeringar då? Det enda sättet Sverige blir ostyrbart är om S, V, MP och SD gör gemensam sak i att störta regeringen, medan dom samtidigt vägrar att bilda regering tillsammans. Det är knappast det ansvarstagande som SD utlovar, och det är knappast det ansvarstagande som S, V och MP kräver av regeringen.

Och sluta prata om SD som vågmästarparti. Alla oppositionspartier är vågmästarpartier, för dom har alla mer än dom tre mandat som behövs. Om MP inte vill samarbeta med regeringen (och det tror jag dom vill egentligen, dom spelar bara svårflörtade) så innebär det att man måste söka stöd hos olika partier för olika frågor. Det innebär mer kompromissande, och det innebär i sin tur en långsammare förbättring av Sverige, och det är synd. Men ingen katastrof. Sverige är inte dåligt. Det behöver rejäla förbättringar, men om dom tar 6 år istället för 4 år är inte nån större katastrof. Politiker gillar att överskatta sin vikt, och det här är inget undantag. I princip skulle man kunna ha en lamslagen riksdag i fyra år, en riksdag som inte tar en enda ny lag, och inget skulle gå åt pipan. Landet behöver en budget, och den kommer gå igenom om inte S, V, MP och SD samarbetar för att stoppa den. Resten är mest politiker som lägger sig i saker som inte borde, så det kan dom ju sluta med i fyra år, tycker man.

Och hur kan SD bli vågmästare? Den enda politik som dom har som inte redan finns bland andra partier är att minska invandringen. Det är inget annat parti berett att göra. SD vill förhandla. Med vadå? I en förhandling måste man kunna både ge och ta. SD har röster att ge, men ingen politik att ta. Dom kan enbart förlora på förhandling. Den enda utgången av en förhandling som alliansen är intresserad av är att Sverigedemokraterna röstar som alliansen utan att få något politiskt inflytande. Det är knappast SD intresserade av. Det blir inga förhandlingar med SD. SD kommer inte få nån makt dom närmaste fyra åren.

Socialdemokraterna

Sossarna har nu bara 0.9% mer än Moderaterna. Det är ett närmast perfekt resultat, för att döma av Mona Sahlins uttalanden så anser hon att S fortfarande är det Dominerande Partiet och verkar ha en automatisk Rätt Att Styra Sverige. Hon tänker minsann inte avgå. Hoppas hon sitter kvar länge till, för hon är en katastrof för S. Sverige politiska landskap består nu av två stora partier med samma politik men olika retorik, och sex småpartier som alla är ungefär lika stora. KD och V är minst med 5.6% och MP störst med 7.2%. Både M och S är i den situationen att dom behöver minst 3 andra partier för att nå majoritet. Dom enda som vill ingå i en regering med Socialdemokraterna är V, MP och SD. Socialdemokraterna har inte fattat detta ännu. När dom försökte skapa en koalition så försökte dom först bara ha med Miljöpartiet. Det berodde på att dom inte ville samarbeta med det odemokratiska Vänsterpartiet. Dom blev dock tvingade till det av en enorm gräsrotsprotest som ville ha med V i samarbetet. Men detta tyder på att S-ledningen inte har fattat att dom inte är ett 45 procents parti längre. För det fanns ingen möjlighet att S och MP skulle kunna få egen majoritet, eller ens komma upp i siffror som gav dom en rimlig chans till en minoritetsregering. Och S kommer inte förstå att dom behöver tre stödpartier i nästa val.

Mona Sahlin säger också att hon inte har planer på att avgå. Det innebär antingen att hon kommer att bli utkastad snabbt, vilket kommer ge interna maktstrider och många Mona-fans kommer bli sura, och sannolikt gå över till MP i nästa val. Eller så sitter hon kvar länge och kommer inte avgå förrän opinionsmätningarna tydligt säger att S kommer hamna långt under M i nästa val. Och det kommer ta ett tag. S kommer gå upp i opinionsmätningarna under mandatperioden. Och Mona kommer tro ”nu har vi vänt skutan”. Och så kommer dom sjunka i nästa valrörelse. Det är inte helt osannolikt att Mona sitter kvar fram till hösten 2011, när valdebatten börjar komma igång och S börjar sjunka i mätningarna. Vilket innebär att S får en ny partiledare precis innan valet. Om det leder till katastrof eller till nån slags Westerberg-effekt beror på vem det blir. Minst sannolikt, men bäst, är att Mona sitter kvar även under valet 2012, och avgår efter ännu ett katastrofval.

S verkar också skylla katastrofen på samarbetet. Och det är också bra, för det är också fel. OK, till viss del skrämdes väl folk bort av samarbetet med V, men det största problemet är och förblir att S använder en Marxistisk retorik som inte har nåt samband med verkligheten, samtidigt som deras politik i praktiken är att göra samma sak som M har argumenterat för de senaste 30 åren, fast med högre a-kassa. Det funkar inte. Dom har ingen trovärdighet. S måste släppa Marxismen och deras gamla klasskampsretorik och sätta både retoriken och politiken i verkligheten. Istället för att låtsas som om dom kommer krossa kapitalet i sin retorik måste dom börja formulera en politik som fungerar och diskutera sakfrågorna som faktiskt skiljer dom från M i praktiken. Vilket i dagens läge inte är något alls. Att ha två stora partier som båda har en pragmatisk politik och erkänner det, och som faktiskt diskuterar sakligt hur den politiken skall genomföras praktiskt skulle vara bra för Sverige.

Miljöpartiet

MP gick fram med nästan 3%. Det är en rejäl ökning, och dom är nu störst bland småpartierna. Det är inte alls konstigt, och helt väntat. Miljöpartiet brukade nämligen vara ett parti av vänstermuppar som gillade att plocka bär mer än dom gillade att bära fanor. Deras politik var fullständigt rubbad och verklighetsfrånvänd, oavsett om det gällde miljö eller något annat. Men dom senaste åren har det skett en förändring. Den började redan innan förra valet när MP erkände att friskolor var bra, och såna skulle vi ha mer av. Och under den här mandatperioden har dom fortsatt att gå mot mitten och bli ett äkta mittenparti, och inte bara ett parti som placeras i mitten för att ingen vet vad dom tycker egentligen. Och som resultat av detta har dom blivit det enda vettiga vänsteralternativet. När V fortsätter med sin kvasi-kommunism, och S fortsätter att inte ha nån politik så finns bara MP att rösta på om man känner sig vänster.

Det här är också det största hotet mot ett samarbete mellan alliansen och MP. Det är fullt tänkbart att MP tappar sin vänster-cred om dom ingår i en alliansregering, och att dom då tappar massa röster. Det är tänkbart att MP kommer vägra samarbeta av den anledningen. Å andra sidan är detta deras första reella chans att få inflytade. Och det finns en anledning till att dom går framåt: Dom får många unga röster. MP är coola. Det är inga andra partier, utom Piratpartiet. Det kan rädda dom. Dessutom är dom de enda partiet, återigen utom PP, som är trovärdiga i FRA-frågan. Det har också dragit ungdomar.

Vänsterpartiet

Vänsterpartiet är glada. Ohly säger att han inte är glad, han är arg, men för V och Ohly är det samma sak. Nu har V äntligen en fiende som inte är inbillad! V kommer säkert ta debatten med SD, men inte genom att ta debatter med dom, utan genom att utmåla dom som högerspöken och att hävda att M och SD egentligen är samma sak. Detta kommer gynna SD. Möjligen kommer det gynna V också. Men ingen annan. Men glada är dom, för nu kan dom vara arga på riktiga saker och inte på hjärnspöken. Och det är ju kul för dom.

Alliansen

Alliansen sitter kvar, och har mer röster än förra gången. Det innebär att folk i allmänhet tycker att det är bättre nu än 2006. Det tycker dom nog rätt i. Förutom den katastrofala integritetspolitiken har alliansen måhända inte revolutionerat nåt, men gjort många små förbättringar. Och det är bra nog.

Folkpartiet fortsätter sjunka, för dom tror fortfarande att deras fantastiska resultat 2002 berodde på att man ställde krav åt höger och vänster. Det gjorde det inte. Det berodde på att Moderaterna klantade sig när SVT avslöjade rasister i deras led, samtidigt som FP presenterade en tydlig och klar frihetslinje, och tog en tydlig och klar ställning mot rasism och för mer invandring. Den linjen har man tappat bort under Björklund. Björklund är liberal enbart i ekonomiska frågor, i allt annat är han konservativ, och det märks. Under honom har blivit mer konservativa än KD.

Kristdemokraterna har nämligen blivit mer liberala. Men det är bara partiledningen som har blivit. Fotfolket är fortfarande samma blåsta kristna konservativa människor som fortfarande tycker att dom skall bestämma över människors privatliv. Den tag ni tar bort alla referenser till religion i ert partiprogram och byter namn skall jag lyssna på er.

Centerpartiet skall tacka Maud Olofsson och kanske lite Fredrik Federley. Det är uteslutande på grund av att dom personerna är centerpartister som partiet inte har åkt ur riskdagen. Och hade dom inte nästan mobbat ut Federley, utan istället låtit honom fälla FRA-lagen, så hade dom varit tredje största parti i det här valet. Hade dom borgerliga släppt FRA-frågan hade dom sannolikt haft egen majoritet. Marginalerna är så små, faktiskt. En halv procent som hade röstat på C istället för MP hade fixat problemet, och det hade man fått om man hade tillåtit dom unga och coola med Federley is spetsen krossa FRA-lagen och göra partiet till ett parti som gillar internet och är OK med fildelning. Så hade C kunnat bli alliansens coola ungdomsparti. Men det ville dom inte, och så gick det som det gick.

Annonser

Blir det mer attacker mot integriteten?

Krohnman upptäcker att regeringen funderar på att låta polisen använda PKU-blodbanken. Det är nästan dags att säga upp medborgarskapet, fast å andra sidan känner jag inte för att bli fransman heller. Svårt fall.


Andra bloggar om: , , , ,

Sveriges politiska framtid: Så här blir det!

Jag har innan sagt att sossarna skulle få en svag partiledare (så blev det) att dom förlorar nästa val, och Mona Sahlin avgår, man får in en stark ledare, blir Blairiter och vinner 2014. Men nu är läget ändrat. Nu kommer nåt helt annat att ske, för alliansen har skjutit sig i foten.

Motståndet mot FRA-lagen är så massivt, att alla icke-allianspartier kommer att ta upp frågan, lova att dom är emot (även när dom inte är det, som när det gäller sossarna) och att lagen kommer avskaffas. Detta kommer bli en viktig fråga i nästa val. Alliansen kommer gå massivt tillbaka. Vinnarna kommer vara främst vänsteralliansen, men också Sverigedemokraterna, som kommer komma in i riksdagen. Centern, vars liberaler har visat sig inte kunna sätta liberalismen före partiet, kommer åka ur riksdagen 2010. Miljöpartiets hot om att inte stödja en socialdemokratisk regering om dom inte får ministrar kommer inte vara trovärdigt, och vi kommer få en socialdemokratisk minoritetsregering. Mona Sahlin kommer sitta kvar. Socialdemokraterna kommer fortsätta med sin gamla socialistiska retorik, och säga en sak och genomföra en annan. Att Sverige har en regering som först sätter upp ett program om vad man kommer göra, blir inröstad på det programmet, och sedan genomför det kommer att bli en unik engångsföreteelse i Svensk politik, utan istället kommer Svensk politik gå tillbaka på att sossarna lovar att göra en sak, och sedan gör precis tvärtom. FRA-lagen kommer att omarbetas under sossarna, med ännu mer meningslösa kosmetiska ingrepp, och så kommer dom hävda att nu är allt bra, dom har avskaffat lagen, men övervakningen kommer fortsätta.

2014 kommer en borgerlig allians som bara består av M, FP och KD inte kunna uppvisa ett trovärdigt regeringsalternativ. Socialdemokraterna kommer driva hela sin kampanj på att en röst på alliansen är en röst på Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna kommer vinna igen. En ny minoritetsregering. Dom som gillade folkpartiets nya lag och ordning-stil kommer gå över till Sverigedemokraterna, för dom kommer se dom som rumsrena vid det laget. Folkpartiet kommer inte in i riksdagen 2014.

I valet om 10 år, 2018, kommer Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna valsamarbeta, för att kunna uppvisa ett trovärdigt alternativ. Programmet kommer vara mycket fokuserat på att ställa krav på invandrare. Vi kommer ha ett val mellan att rösta på ett parti som ljuger och säger att dom skall göra en sak, men gör nåt annat, och ett allians som ljuger och säger att dom inte är rasister, fast dom är det. Valdeltagandet kommer sjunka drastiskt, förmodligen till under 60%. Sossarna vinner igen, 2018. Den nya rasist-allliansen kommer dock visa sig vara ett trovärdigt alternativ, och nå upp till 45% av rösterna. Dom kan eventuellt vinna 2022 om dom spelar ut rasistkortet hårdare.

Grattis, alliansen. Ni har förstört svensk politik för överskådlig framtid.

Varför ni gjorde det är det ingen som förstår.

Uppdatering: Magasinet Neo förklarar varför Alliansen kommer förlora valet


Andra bloggar om: , , , ,

S och M på samma planhalva

Det talas om reformer och systemskifte en hel del nu för tiden. Och det är inte så konstigt, för det håller på att ske ett systemskifte i Sverige. Vi håller på att gå från ett samhälle där staten lägger sig i mycket av ekonomin, många stora företag är statliga, lönerna hålls uppe genom att man håller folk utanför arbetsmarknaden och vård och skola drivs av stat och kommun. Och det samhälle vi går mot är ett där ekonomin är avreglerad, staten inte driver företag, lönerna hålls uppe genom hög produktivitet och vård och skola drivs av privata företag.

”Ja, jävla borgerliga!” hör man sossarna skrika. Men är det verkligen dom borgerligas fel? När började det här systemskiftet egentligen? Under den borgerliga regeringen 1991? Men genomför sossarna några reformer? Låt oss titta på följande radda av reformer i systemskiftet (ref Andreas Bergh: Den kapitalistiska välfärdsstaten).

  • En skattereform som kraftigt sänker skatten för höginkomsttagare.
  • Televerket myndighetsfunktioner skiljs ut till Telestyrelsen i förberedelse för privatisering.
  • SJs hantering av infrastrukturen skiljs ut i Banverket, i förberedelse för privatisering, och vissa tåglinjer börjar drivas av privata bolag.
  • Inrikesflyget avregleras och privata flygbolag tillåts.
  • En skattereform till, som sänker skatten för både privatpersoner och företag.
  • Taxinäringen avregleras.
  • Vi lämnar in ansökan om att gå med i EG.
  • Nordbanken, Telia, Pharmacia och många andra statliga företag säljs.
  • Privatisering av elmarknaden.

Dessa saker är alla klara delar av systemskiftet. Men vilka införde dessa? Jo, socialdemokraterna. Ibland i samarbete med Centern och Folkpartiet. För systemskiftet började lite försiktigt under den borgerliga regeringen 1978 med att man tillsätter en utredningar om hur ATP-systemet och kreditpolitiken som har förts fram till dess har fungerat. Utredningarna blir klara under sossarnas regeringstid, och slutsatsen är i båda fallen ”inte bra”, och rekommenderar reformer. Som genomförs. Av sossarna, under Palme.

Visst, reformtakten har varit högre under dom borgerliga regeringarna. Men har socialdemokraterna när dom har kommit till makten ändrat tillbaka reformerna? Nej. Carl Bildts regering privatiserade många företag, inklusive Vattenfall, gjorde privat arbetsförmedling tillåtet, inför reklamfinansierad radio och TV, avvecklar löntagarfonderna, inför konkurrens på tele marknaden och inför skolpeng, och inte en enda av dessa har återställts. Och varför inte? Jo, för Socialdemokraternas ledning är inte dumma i huvudet, dom är fullt medvetna om hur ekonomi fungerar och hur samhället måste skötas. Dom vet att reformerna är nödvändiga. Och om alliansen förlorar 2010 som Björn tror, kommer nån av dom reformer som har genomförts sedan 2006 att ändras tillbaka? Nej. Kanske nån liten, irrelevant symbolisk förändring. Man kommer ändra lite nivåer och procentsatser här och där så det ser ut som man gör nåt, men man kommer inte ändra tillbaka en ända strukturell reform. Socialdemokraterna och alliansen är rörande överens om den svenska politiken. Den enda vägens politik är här sedan länge.

I själva verket är partierna så överens att det inte går att peka ut nåt parti som skyldigt för krisen i början på 90-talet. Visst, den kom ur dåligt genomförda reformer. Man avreglerade kreditmarknaden utan att ta hänsyn till att det riskerade resultera i en överhettning. Och det var S som genomförde det. Men dom borgerliga sa inte emot, och gav inga förslag på hur man skulle göra istället. Och när krisen kom 1991 så var både S och borgerligheten överens om att man inte skulle upprepa 70-talets misstag med devalveringarna. Så man satte igång kronförsvaret, men blocköverskridande stöd, som såklart bara gjorde krisen värre. Hand i hand går S och M, oavsett om man gör rätt eller fel.

Och det är såklart just därför politiken sedan valet har handlat om personfrågor, och ministrar, eller tjafs om procentnivåer. Om en ersättning ligger på 75% eller 80% gör faktiskt inte den enorma katastrofal skillnad som sossarna vill få det till. Socialdemokraterna fokuserar på dessa frågor därför att dom inte har nåt annat att fokusera på. Man håller ju med om systemskiftet, och man är själva med och genomför det, så dom frågorna fungerar ju inte i den politiska debatten.

Och det är också därför sossarna inte kommer att ingå en koalition med v och mp inför nästa val. Därför att v kan inte sitta i en regering som privatiserar utan att förlora ansiktet. Och det är därför man fortsätter att stödja s utan att få ministerposter. För man vill inte ha dom. Om v måste ta ansvar för den förda politiken kommer dom att förlora dom som röstar på dom, och ramla ur riksdagen.

Så Svenska folk, rösta ni ut Alliansen 2010 om ni vill. Men tro inte att det gör nån skillnad. Systemskiftet kommer att fortsätta. Inte för att politiker är elaka lögnare, utan för att det måste göra det. Socialism, statlig kontroll och centralisering fungerar inte. Inte i Sverige. Inte i omvärlden. Inte 1970, inte 1990 och inte 2020 heller. Dom svenska regeringarna kommer fortsätta att avreglera och privatisera, för det är det som fungerar bäst.

Sossarna borde sluta hyckla och sluta gnälla på det systemskifte som dom själva är med och genomför, och istället börja diskutera sakfrågorna, och hur detta systemskifte skall se ut i sina detaljer.


Andra bloggar om: , , ,

Alliansen prövar först och utvärderar sedan.

Tord Oscarsson klagar på högerpartierna. Deras metod är, enligt honom att ”Handla först. Analysera och utreda sedan.” Ja, det får jag verkligen hoppas att det är.

Det är en vanlig tro bland politiker att man kan avgöra vilken effekt ett förslag kommer att få innan man har genomfört det. Det är en i grunden farlig attityd. Det resulterar i att man först analyserar och utreder, sedan genomför förslaget, och eftersom det är analyserat och utrett, så kan man sedan glömma det, och vara nöjd med genomförandet. För man vet ju vilken effekt det kommer få, det är ju utrett.

Men samhället är en komplex och dynamisk situation som aldrig riktigt uppför sig som modellerna. Visst, man kan göra vissa grova slutledningar. Vi ser till exempel hur demokrati, fri ekonomi och ett socialt skyddsnät har lett till välfärd och jämlikhet överallt där det har införts. Vi ser också hur socialism leder till fattigdom överallt där det har prövats. Vi ser hur demokrati leder till en fredligare värld, och hur diktatur skapar instabilitet och orättvisor.

Men i detaljfrågor kan man inte avgöra speciellt mycket. Istället brukar ”analysen” handla om att hitta på och rationalisera varför man inte vill genomföra nåt, fast det verkar bra. Det här är den svenska vänsterns fel. Dom är emot alliansens förslag därför att förslagen kommer från alliansen, inte för att dom är dåliga. Dom tittar på förslagen från alliansen, och så letar dom möjliga fel, för att kunna vara emot förslagen, istället för att erkänna att det kan vara värt att pröva. Ta lägre arbetsgivaravgifter för ungdomar som exempel. Hur kommer det slå? Ingen vet exakt, det är ett förlag som man tror kommer göra det enklare att komma in på arbetsmarknaden för ungdomar.  Men vänstern är rabiat negativa till detta, utan några egentliga argument. Varför det? Pröva förslaget under fem år och utvärdera sedan vad som hände, skall det vara så svårt!? Om det inte hjälpte, ta bort det!

Praktexemplet på att analysera först och genomföra sedan är Marxism. Marx gjorde en gigantisk jätteanalys av samhället, som lät bra, men har visat sig vara totalt fel i allt. Varje gång man har försökt följa hans idéer har det gått åt helvete, ofta med miljontals döda som resultat. Ändå finns det folk som litar mer på Marx föranalys än på det man kommer fram till om man tittar vad som faktiskt hände.

Ja, Alliansen handlar först och analyserar sedan. Det är det enda sättet att införa politik på. Man har en idé, man prövar om den fungerar, och sedan analyserar man vad som hände. Ingen är intelligent nog att kunna förutsätta exakt hur en reform kommer att utfalla. Ingen.


Andra bloggar om: , , ,