Hyresgästföreningen: Du skall betala oss att bestämma över dig!

På DN Debatt idag vill Hyresgästföreningen att en lägenhets läge skall påverka hyran. Lägenheter i attraktiva områden skall kosta mer än dom i oattraktiva områden. Det är rätt intressant. Hela poängen med bruksvärdessystemet är ju att hyrorna inte skall reflektera hur attraktivt läget är. Detta för att inte få ekonomisk segregation i boendet.

Det Hyresgästföreningen gör här är att erkänna att bruksvärdessystemet har totalt misslyckats med dess huvuduppgift, och bör ersättas med hyror som reflekterar vad marknaden tycker. Rimligtvis tycker man då att dom borde argumentera för att man tar bort bruksvärdessystemet och inför marknadshyror. Men, icke sa nicke. Istället för att låta marknaden avgöra vad marknaden tycker själv, så vill att dom själva sitta i mitten och avgöra vad marknaden tycker. Det är naturligtvis fullständigt meningslöst, och gör bara marknaden inneffektiv. Dessutom kostar det pengar, man skall ju inte inbilla sig att dom som arbetar för hyresgästföreningen gör det gratis.

Och där är kruxet såklart. Hyrestgästföreningens livsblod är att vara med och styra hyrorna. Dom har nu insett att dom inte borde göra det, men om dom slutar göra det tappar dom jobbet. Nu hotar marknadshyror, och därför fösöker dom ny desperat komma upp med en kompromiss. Man avskaffar det gamla systemet, men dom skall fortfarande få betalt för att vara ivägen, och bestämma saker som inte borde bestämmas.

Jag tror sällan jag har sett ett så patetiskt och skrattretande försök av behålla makt över andra människor.

Tja, jag är nästan chockad.

Ursäkta? 13 100 kronor i månaden? För en dagisplats? Har man två ungar vore det alltså billigare att anställa en barnflicka på heltid. För inte tusan har en barnflicka 19.000 i månaden, eller? (19.000 + 38% i arbetsgivaravgifter blir 26 200).

Skolpeng för dagisavgifter är den enda rimliga lösningen jag kan se på dom här absurditeterna. Eller ”barnpeng” som det heter ibland.

Härifrån, via Johnny.

Marx och vetenskapen: 2. Ekonomiska teorier

Nu har jag från två debattörer fått höra påståendet att ekonomi inte är vetenskap. Det innebär alltså att ekonomiska teorier inte skulle uppfylla kraven på vetenskaplighet. Men som jag förklarade i förra inlägget så är en teori vetenskaplig innebär om den är empirisk och falsifierbar. Dvs den skall basera sig på observationer och förklara dom, att den skall vara falsifierbar, dvs att det skall vara möjligt att bevisa att den är falsk. Detta innebär som sagt var inte att teorin är korrekt. För att den skall vara det skall den stämma överens med det man känner till, även det som har framkommit efter teorin formulerades, och den skall vara konsekvent och inte säga emot sig själv, och den skall dessutom förklara mer eller förklara det bättre än alternativa teorier.

Uppfyller ekonomisk teori i allmänhet, och mer specifikt, Marxistisk eller modern ekonomi dessa krav? Javisst. Både Adam Smiths, Karl Marx och Milton Friedman formulerade sina teorier utifrån vad dom observerade omkring sig. Dom försökte också alla formulera teorier som var befriade från interna motsägelser (även om man naturligtvis kan diskutera om så är fallet). Deras teorier går också utmärkt att använda för att göra ekonomiska förutsägelser. Ekonomisk teori är alltså en vetenskap, precis som alla andra vetenskaper. Eftersom den handlar om människor, och alltså är en social vetenskap är det knepigt att göra förutsägelser, för människor är komplexa varelser, men det är gäller även saker som vädret, och ingen skulle hävda att metereologi inte är en vetenskap.

Så vi kan lugnt konstatera att ekonomi är vetenskap. Och vi också konstatera att Marx teorier uppfyller kraven på vetenskaplighet. Marx gör också många väldigt tydliga ekonomiska förutägelser baserat på sina ekonomiska teorier. Den viktigaste av dessa är det som är hela kärnpunkten för Marx ekonomiska teorier, det som är själva existensberättigandet för hela det stora verket, Das Kapital:

Därav följer, att i samma utsträckning som kapitalets ackumulation påskyndas, måste arbetarnas villkor ständigt försämras, antingen arbetslönen är hög eller låg. Den lag, som ständigt upprätthåller jämvikten mellan den relativa överbefolkningen eller industrins reservarmé och ackumulationens omfång och kraft, smider slutligen arbetaren fastare vid kapitalet, än Hefaistos förmådde smida fast Prometeus vid klippan. Den medför en ackumulation av elände, som motsvarar ackumulationen av kapital. Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s. för den klass, som gör kapital av sin egen produkt.

Arbetare skall alltså bli fattigare och fattigare och livet blir allt jävligare. Till slut skall det bli så jävligt och fattigt att kapitalisterna till sluta börjar utnyttjat (och tydligen slå ihjäl) varandra:

Denna expropriation fullbordas genom den kapitalistiska produktionens inre lagar, genom kapitalets centralisation. Varje segrande kapitalist slår ihjäl flera andra. Hand i hand med denna centralisation av kapitalet, eller de många kapitalisternas expropriation genom de få, utvecklas arbetsprocessens samarbetsform i ständigt växande skala. Vetenskapen får en mer och mer omfattande teknisk användning, jorden utnyttjas bättre och mera planmässigt, arbetsmedlen utformas för kollektiv användning, produktionsmedlen utnyttjas mera intensivt genom användning av nya metoder i en sammansatt arbetsprocess, olika folkslag kommer i ständigt intimare kontakter med varandra på världsmarknaden, och hela det kapitalistiska systemet internationaliseras i allt högre grad. Samtidigt med det sjunkande antalet kapitalmagnater, som har möjlighet att monopolisera och tillägna sig alla fördelarna av denna samhälleliga utveckling, ökar å andra sidan exploateringen av massorna, deras elände, slaveri och förnedring. Men även förbittringen ökar hos den ständigt växande arbetarklassen, som samtidigt skolas, sammansvetsas och organiseras genom det kapitalistiska produktionssättets egen mekanik. Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt, som har växt upp under dess eget herravälde. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade.

Med andra ord, till slut blir det revolution och kapitalismen krossas. Så, enligt Marx ekonomiska teorier så kommer vi att under en kapitalism se

  1. Ackumulationen av kapitalet koncentreras i all färre händer
  2. Arbetarklassen bli allt fattigare och eländigare

Det här är klart och tydligt, och det skiljer sig från andra ekonomiska teorier, som inte påstår att detta skall hända. Vi kan alltså tydligt och klart se om Marx ekonomiska teorier är bättre på att förklara dom fakta vi kan se. Om klyftorna ökar i världen så har Marx förklarat något som ingen annan kan förklara, och hans teori är alltså åtminstonde till viss del bättre än andras.

Så, ökar klyftorna mellan arbetarklass och överklass här i världen? Nej, i själva verket minskar dom. Kapitalet koncentreras inte, istället är allt fler kapitalägare genom att att fler sparar i fonder. Arbetarklassen blir inte varken fattigare, eländigare eller okunnigare. Tvärtom, faktiskt. Världens fattiga blir rikare, har bättre utbildning, och eländet minskar allmänt. Några siffror på hur ”brutal” arbetarklassen är har jag inte sett, och om dom blir allt mer moraliskt degraderade beror väl på om man är kristdemokrat eller inte. 😉

Den viktigaste av Marx förutsägelser och förklaringar om hur ekonomi fungerar har visat sig felaktig. Den ekonomiska utvecklingen går i själva verket åt det direkt motsatta hållet mot vad Marx teorier säger att det skall gå. Det är som om Newton hade gjort en teori som sa att solen snurrade runt jorden. Marx teorier klarar alltså inte av att förklara ekonomi bättre än alternativa teorier. Dom var inte bättre än dom alternativa teorierna ens 1867 när boken skrevs, och dom var dessutom mycket mer komplicerade, och alltså sämre på att förklara fakta. Och när andra och tredje bandet kom ut i slutet av 1800-talet hade redan marginalnytteteorin kommit, som klarar av att förklara allt det som arbetsvärdeteorin, även i Marx variant, hade svårt att förklara.

Marx teorier var vetenskapliga, men det var dålig vetenskap, och dom var överspelade redan innan dom var färdiga.

Marx hela syfte med sina ekonomiska teorier var att visa att arbetarna får det sämre i en kapitalism, och på det viset rationalisera en socialistisk revolution. Han ville visa att kapitalismen inte var bra. Och när man gör vetenskap med en förutfattad mening på det viset, så blir det sällan bra vetenskap. Marx var inget undantag. Hans ekonomiska teorier var fel.


Andra bloggar om: , , , , ,

Naomi Klein, Kriser och Liberalisering

I ”Chockdoktrinen” hävdar Naomi Klein att liberaler använder kriser för att genomdriva impopulär liberal politik. Hon har såklart fel. Däremot är det så att kriser ofta medför liberalisering. Det beror inte på att liberaler är onda och taskiga och ”utnyttjar” kriserna för att göra dåliga saker, utan det beror på att om man har en ekonomisk kris, så måste man fixa den. Och det enda sättet att fixa den är att föra en bra ekonomisk politik. Och det har en tendens till att vara samma sak som att liberalisera den, för ofta (men kanske inte alltid) är det ekonomiska problemet för mycket regleringar. Så krisen medför liberalisering. Inte för att liberalerna utnyttjar tillfället, utan för att liberalisering är det som fungerar. Se bara på resultatet av dom svenska kriserna under 70-talet. Effekten av dom har varit en liberalisering, startad av, och mestadels genomförd av socialdemokraterna. Är sossarna elaka liberaler som utnyttjar en kris? Inte då.

Och via Ekonomistas ser jag ett annat exempel. Det verkar som om torka och dom medföljande ekonomiska kriserna har medfört en annan sorts liberalisering i Afrika: Demokrati.

För visserligen är det mest irriterande med Klein hennes lögner och kassa argumentation, men det som i grunden ändå är det allra dummaste med Kleins bok är nåt helt annat: Hennes antagande att liberalisering är nåt dåligt. Det är det ju inte. Liberalisering är bra. Mindre fattigdom, mer demokrati, mer frihet.

Så Klein har lite rätt, av misstag. Och inte på det sättet hon tänkte sig. Och om man läser boken med detta i bakhuvudet så lär Kleins ståndpunkt te sig som ganska absurd.


Andra bloggar om: , , , ,

Katrine Kielos: Brännvin är osäljbart!

Via Johan Ingerö hittar jag en liten pärla till debattartikel av Katrine Kielos. Först kommer det gamla vanliga argumentet:

Kapitalet söker efter bästa möjliga avkastning och om man får det genom att verka på annat håll kommer man att söka sig dit. Det enda viktiga är varumärkena, de stora varumärkena. I det här fallet Absolut Vodka.

Det här är det gamla vanliga argumentet mot privatiseringar: Privata företag bara bryr sig om vad man kan tjäna pengar på.
Att det betyder att företaget tillverkar det folk vill ha är väl själva problemet, tror jag, Folk skall inte själva få välja vad dom handlar, det skall sossarna bestämma!

Ur den synpunkten är nästa argument intressant:

Att producera Hallands Fläder och Reimersholms sommargylling är inte motiverat för ett internationellt företag eftersom försäljningen är koncentrerad kring en enda obegriplig sommartradition i ett litet land, långt uppe i norr.

Med andra ord, utländska företag brygger sprit, enligt Kielos, inte efter vad som säljs, utan vad dom ”begriper”. Det är ett rätt intressant argument, eftersom hon här argumenterar emot det tidigare argumentet. Hade hon bara hävdat utländska intressenter kommer att lägga ner dom svenska spritsorterna därför att dom tjänar för mycket pengar på dom, eller för att dom förstår den svenska marknaden för väl, så hade ju listan på självmotsägelser varit komplett.

Svenskar vill ha brännvin, uppenbart. Det går att tjäna pengar på det. Så med det vanliga argumentet att privata företag bara är ute efter vinst fungerar inte här. Hon drar till med det ändå, men säger sedan att trots att dom kommer kunna tjäna pengar på svenska spritsorter kommer man ändå inte göra det, för att man inte begriper sig på Sverige.

Nej, utländska företag ”begriper” såklart inte svensk sprit. Ta en Fransk spritjätte, till exempel, Pernod Ricard. Företaget är berömt för sina anis-kryddade spritsorter Ett sådan företag skulle aldrig kunna förstå andra icke-franska spritsorter. Så det är ju därför dom, när dom köper upp utländska spritbolag, genast lägger ner som små specialiserade märkena, och börjar tillverka pastis istället. Och det är därför Pernod Ricard är…. världens näst störta producent av Whisky!?

Ja, precis. Dom har över 30 olika whisky-märken, och många av dom inte alls speciellt stora eller välkända. Det går nämligen utmärkt att sälja små märken till konnäsörer (eller hur det nu stavas på svenska) och tjäna bra med pengar på det. Och med ett internationellt bolag kan man dessutom få en global marknadsföring. Jag har ofta köpt en 37:a av nån svensk kryddad sprit för att ge bort och det brukar vara uppskattat med en snaps av OP eller liknande. Varför skulle inte ett uppköp av Vin & Sprit medföra att man tillverkar MER brännvin? Tycker Katrine Kielos att svensk sprit är sämre än andra? Dricker vi just brännvin bara för att det inte går att få tag på, ja, pastis? Eller är vi dumma i huvudet på nåt vis? Är det nåt fel på svenska smaklökar?

Nej, givetvis inte. Svensk brännvin är utmärkt god snaps. Det är ingen bra sprit att ha i drinkar (där funkar Absolut bäst, för Absolut smakar nämligen ingenting och därför kan man göra drinkarna starkare så folk blir fullare och köper mer), men för folk som gillar att smutta sprit fungerar brännviner och akvaviter utmärkt. Så inte bara kommer den svenska marknaden finnas kvar, och därmed hålla liv i brännvinet, utan det är faktiskt inte alls omöjligt att det sprider sig utomlands.

Ett svenskt statsråd bör vara nationalistiskt i bemärkelsen att det är statsrådets uppgift att tillvarata Sveriges intressen.

Vilket rimligtvis torde innebär att betala av statsskulden genom att sälja ut företag som staten äger helt utan någon anledning. Nej, jag betackar mig för Katrines krystade socialist-nationalism. Privatisera Vin & Sprit omedelbums tack!


Andra bloggar om: , , , ,

S och M på samma planhalva

Det talas om reformer och systemskifte en hel del nu för tiden. Och det är inte så konstigt, för det håller på att ske ett systemskifte i Sverige. Vi håller på att gå från ett samhälle där staten lägger sig i mycket av ekonomin, många stora företag är statliga, lönerna hålls uppe genom att man håller folk utanför arbetsmarknaden och vård och skola drivs av stat och kommun. Och det samhälle vi går mot är ett där ekonomin är avreglerad, staten inte driver företag, lönerna hålls uppe genom hög produktivitet och vård och skola drivs av privata företag.

”Ja, jävla borgerliga!” hör man sossarna skrika. Men är det verkligen dom borgerligas fel? När började det här systemskiftet egentligen? Under den borgerliga regeringen 1991? Men genomför sossarna några reformer? Låt oss titta på följande radda av reformer i systemskiftet (ref Andreas Bergh: Den kapitalistiska välfärdsstaten).

  • En skattereform som kraftigt sänker skatten för höginkomsttagare.
  • Televerket myndighetsfunktioner skiljs ut till Telestyrelsen i förberedelse för privatisering.
  • SJs hantering av infrastrukturen skiljs ut i Banverket, i förberedelse för privatisering, och vissa tåglinjer börjar drivas av privata bolag.
  • Inrikesflyget avregleras och privata flygbolag tillåts.
  • En skattereform till, som sänker skatten för både privatpersoner och företag.
  • Taxinäringen avregleras.
  • Vi lämnar in ansökan om att gå med i EG.
  • Nordbanken, Telia, Pharmacia och många andra statliga företag säljs.
  • Privatisering av elmarknaden.

Dessa saker är alla klara delar av systemskiftet. Men vilka införde dessa? Jo, socialdemokraterna. Ibland i samarbete med Centern och Folkpartiet. För systemskiftet började lite försiktigt under den borgerliga regeringen 1978 med att man tillsätter en utredningar om hur ATP-systemet och kreditpolitiken som har förts fram till dess har fungerat. Utredningarna blir klara under sossarnas regeringstid, och slutsatsen är i båda fallen ”inte bra”, och rekommenderar reformer. Som genomförs. Av sossarna, under Palme.

Visst, reformtakten har varit högre under dom borgerliga regeringarna. Men har socialdemokraterna när dom har kommit till makten ändrat tillbaka reformerna? Nej. Carl Bildts regering privatiserade många företag, inklusive Vattenfall, gjorde privat arbetsförmedling tillåtet, inför reklamfinansierad radio och TV, avvecklar löntagarfonderna, inför konkurrens på tele marknaden och inför skolpeng, och inte en enda av dessa har återställts. Och varför inte? Jo, för Socialdemokraternas ledning är inte dumma i huvudet, dom är fullt medvetna om hur ekonomi fungerar och hur samhället måste skötas. Dom vet att reformerna är nödvändiga. Och om alliansen förlorar 2010 som Björn tror, kommer nån av dom reformer som har genomförts sedan 2006 att ändras tillbaka? Nej. Kanske nån liten, irrelevant symbolisk förändring. Man kommer ändra lite nivåer och procentsatser här och där så det ser ut som man gör nåt, men man kommer inte ändra tillbaka en ända strukturell reform. Socialdemokraterna och alliansen är rörande överens om den svenska politiken. Den enda vägens politik är här sedan länge.

I själva verket är partierna så överens att det inte går att peka ut nåt parti som skyldigt för krisen i början på 90-talet. Visst, den kom ur dåligt genomförda reformer. Man avreglerade kreditmarknaden utan att ta hänsyn till att det riskerade resultera i en överhettning. Och det var S som genomförde det. Men dom borgerliga sa inte emot, och gav inga förslag på hur man skulle göra istället. Och när krisen kom 1991 så var både S och borgerligheten överens om att man inte skulle upprepa 70-talets misstag med devalveringarna. Så man satte igång kronförsvaret, men blocköverskridande stöd, som såklart bara gjorde krisen värre. Hand i hand går S och M, oavsett om man gör rätt eller fel.

Och det är såklart just därför politiken sedan valet har handlat om personfrågor, och ministrar, eller tjafs om procentnivåer. Om en ersättning ligger på 75% eller 80% gör faktiskt inte den enorma katastrofal skillnad som sossarna vill få det till. Socialdemokraterna fokuserar på dessa frågor därför att dom inte har nåt annat att fokusera på. Man håller ju med om systemskiftet, och man är själva med och genomför det, så dom frågorna fungerar ju inte i den politiska debatten.

Och det är också därför sossarna inte kommer att ingå en koalition med v och mp inför nästa val. Därför att v kan inte sitta i en regering som privatiserar utan att förlora ansiktet. Och det är därför man fortsätter att stödja s utan att få ministerposter. För man vill inte ha dom. Om v måste ta ansvar för den förda politiken kommer dom att förlora dom som röstar på dom, och ramla ur riksdagen.

Så Svenska folk, rösta ni ut Alliansen 2010 om ni vill. Men tro inte att det gör nån skillnad. Systemskiftet kommer att fortsätta. Inte för att politiker är elaka lögnare, utan för att det måste göra det. Socialism, statlig kontroll och centralisering fungerar inte. Inte i Sverige. Inte i omvärlden. Inte 1970, inte 1990 och inte 2020 heller. Dom svenska regeringarna kommer fortsätta att avreglera och privatisera, för det är det som fungerar bäst.

Sossarna borde sluta hyckla och sluta gnälla på det systemskifte som dom själva är med och genomför, och istället börja diskutera sakfrågorna, och hur detta systemskifte skall se ut i sina detaljer.


Andra bloggar om: , , ,

Årets julklappstips till politisk intresserade

En riktigt bra bok om politik skall få läsaren att utbrista ”Ja, jävlar, har inte tänkt på det” eller ”Åfan, det hade jag ingen aning om!”. Och därför blir årets julklappstips Andreas Berghs bok ”Den kapitalistiska välfärdsstaten”, för jag har utbrist båda dessa saker redan innan sidan 20.

”Åfan det hade jag ingen aning om” fick jag utbrista när Andreas förklarar att den politik som föreslogs av LO på 50-talet, det som senare kom att kallas Rehn-Meidner modellen, gick ut på att ha låga offentliga utgifter och hög omsättning på arbetsmarknaden. LO på 50 och 60-talet argumenterade alltså för en politik som i dag skulle avfärdas som radikalt nyliberal. Det är onekligen så man hickar till.

”Ja, jävlar, har inte tänkt på det” fick jag säga när han påpekar att det som kallas ”en solidarisk lönepolitik”, dvs att lönerna sätts centralt, resulterar i att olönsamma bolag läggs ner fortare, och att lönsamma företags vinster blir högre. Med andra ord, denna lönepolitik, som avser att minska inkomsskillnaderna (och tycks göra just det ) bidrar till nedläggningen av många företag på småorter, och gör dom lyckade företagen rikare.

(Jag gissar att detta har en del att göra med att VD-lönerna skjuter i topp. För vissa företag har höga vinster, och normalt hade dom anställda kunna kräva att få del i den vinsten, men med en solidarisk lönepolitik, där alla skall ha samma lön för samma jobb på alla företag i hela Sverige, så går inte det. Och det är höga skatter på vinster och på att investera i andra företag. Så företagen har en tendens att bara sitta på pengarna. Är det konstigt att en bolagsstyrelse i det läget tycker att företaget ju sitter på så mycket pengar att det gott kan höja styrelsens löner? Företaget har ju råd.)

Andra höjpunkter i början är när han påpekar att samma lönepolitik drev på urbaniseringen, och därmed bostadsbristen i städerna, vilket gjorde hyresregleringen än mer problematisk, vilket krävde mer regleringar och ledde till miljonprogrammen och dess betongförorter.

Boken kostar 121 spänn på AdLibris, och bli inte förvånad om det kommer mer blogginlägg om den här boken. Jag har bara läst första kapitlet än, och bara det var värt priset.

Har du en kompis som är intresserad av politik? En släkting? Diskuterar ni politik över julbordet i familjen? Ge dom då den här boken i julklapp.


Andra bloggar om: , , , ,

Om Friedman och Pinochet

Det påstås ofta att Milton Friedman stödde Pinochet. Han förnekade det själv, men påståendet kommer upp ofta ändå, det här har blivit aktuellt nu genom Naomi Kleins konspirationsbok ”The Shock Doctrine”. Att Friedman stödde Pinochet och att Pinochet var nyliberal har upprepats så ofta inom vänstern att det har blivit en officiell sanning som ingen inom vänstern ifrågasätter, och få verkar ha någon aning om hur påståendet uppkom.

Argumenten går ungefär såhär:

Dom som styrde ekonomin i Chile var Friedmans lärjungar från Chicago

Det här argumentet visar på två mycket typiska saker för hur man tänker och argumenterar inom vänstern. För det första indikerar det hur kollektivistiskt vänstern ser på världen, eftersom man inte kan föreställa sig att en grupp nyliberaler kan vara nåt annat än fanatiska och konspiratoriska efterföljare till Friedman. Man anar projicering här, att vänstern ser sig själva som just en grupp efterföljare som följer en ledares budord.

Men resten av världen fungerar inte så. Dom som kom att styra ekonomin i Chile var nyliberaler, ja. Detta tydligen eftersom den här gruppen med nyliberaler hade vägrat samarbeta med Allende. Det gav dom mycket mer cred i Pinochets ögon än dom ekonomer som hade samarbetat med Allende.

Och nej, dom var inte från Chicago. Dom var från Chile, och hade studerat ekonomi på Pontificia Universidad Católica de Chile. Men det universitetet hade mycket nära samarbete med University of Chicago, och en del av dom åkte också till Chicago för att studera.

Förmodligen hade dom Friedman som lärare. Gör detta honom till nån slags ledare för den här gruppen? Såklart inte. Innebär det att dom är hans lärjungar i nån rimlig mening? Tänk efter själv här, är du ”lärjunge” till alla dina lärare genom tiderna? Nej, såklart inte. Världen är inte uppdelad i klaner eller sekter. Bara för att en grupp ekonomer har studerat under en viss lärare så betyder inte det att läraren är nån slags varken formell eller informell ledare av dessa ekonomer.

För det andra visar det hur okritisk och associativ vänstern resonemang är. Tack vare det nära samarbetet mellan skolorna fick ekonomutbildningen på PUC namnet ”Chocago school” och dom som tog ekonomexamen på PUC under den här tiden kallas ”Chicago Boys”. Det namnet klistrades över på den gruppen av ekonomer som sedan arbetade i Pinochets administration. Vänstern bara antar, av namnet, att dom var från Chicago. Det var dom inte alls. Och därmed antar man sedan att detta var en ond USA-konspiration att få ekonomin att bli bra för USA och dålig för Chile. I själva verket var det enda som skedde att dom ekonomer som fick hand om ekonomin ville göra det som dom trodde var bäst för Chile, och tack vare sin ekonomutbildning förstod dom ekonomi fungerar bäst när den är fri. Så dom förde en ekonomisk politik som när Pinochet slutligen tappade makten 1990 var ungefär lika liberal som Ingvar Carlssons Sverige. Den ekonomiska politiken var alltså inte speciellt nyliberal. Den var bara mycket nyliberalare än Allende, men eftersom han var en hard-line socialist så är ju inte det så svårt.

Det är alltså minst lika korrekt att kalla Pinochet för socialdemokrat. Eller snarare, det är lika fel, eftersom Pinochet inte var demokrat, och både socialdemokratin och liberalismen är demokratiska ideologier. Men ändå har man med hjälp av guilt-by-association kommit fram till att Pinochet var liberal. Friedman kallade sig nyliberal -> alltså kallade sig Chicago Boys nyliberaler -> alltså var deras politik nyliberal -> alltså var Pinochet nyliberal -> alltså kallade han sig nyliberal. Inget steg i den kedjan håller ju. Det är bara missförstånd i kombination med total brist på kritiskt tänkande. Men kedjan har ett syfte, och det är därför den lever kvar. Genom att kalla Pinochet nyliberal kan man fördöma nyliberaler som en slags fascister. Och då slipper man ju bry sig om vad nyliberalism är och vad dom faktiskt tycker.

Friedman föreläste i Chile, alltså var han fascist

Det här argumentet är vanligt, men så korkat att jag rimligen inte borde behöva förklara det. Men ifall nån ifrån vänstern skulle förirra sig in här så gör jag väl det ändå: Att ditt universitet samarbetar med ett universitet i ett annat land betyder inte att du stödjer det landets regering. I synnerhet inte om det man pratar om när man föreläser i diktaturen är hur ekonomisk frihet kommer att underminera diktaturen i längden. Jag vet inte om Friedman har rätt i att ekonomisk frihet underminerar diktatur i längden. Jag är inte övertygad. Men att hålla en föreläsning som säger ”om ni har min ekonomiska politik kommer Pinochet att åka ut fortare än om ni har socialism” kan knappast sägas vara att stödja Pinochet.

Jag förhoppningsvis skall jag prata på en konferens i Chicago i vår. Betyder det att jag stödjer George Bush? Näpp. Och precis lika lite innebär Friedmans konfereransbesök i Chile att han stödde Pinochet.

Friedman agerade rådgivare åt Pinochet

Det här är såklart inte heller sant, åtminstone inte med en rimlig definition av rådgivare. Friedman hade aldrig någon som helst position som rådgivare åt Pinochet, och fick aldrig betalt för detta eller något liknande. Han hade åsikter, och han publicerade dom, ja. Med den definitionen har jag varit rådgivare åt både Castro och Sarkozy, såväl som Persson och Reinfeldt.
Men då hörs ropen att Pinochet minsann frågade efter Friedmans åsikter om Chiles ekonomi, den gång dom träffades. Och det gjorde han ju. Om man träffar en ledande nationalekonom, vore det inte nästan otrevligt att inte fråga efter hans åsikter? Friedman svarade med ett brev där han förklarar att hans kunskap om Chile är för begränsad för att vara omfattande eller detaljerad, och kommer sedan med åtta korta förslag. Pinochet tackade för det intressanta brevet och sa att det var ungefär vad dom redan hade kommit fram till.

Inte mycket till rådgivning där heller, med andra ord.

Och attackerna mot Friedman, och försöken att hävda att han på nåt vis var ansvarig för Chiles ekonomiska politik började tidigt. En av dom första attackerna var André Gunder Franks öppna brev till Friedman, där Frank anklagar Friedman för att stödja ett folkmord i Chile. Folkmordet, enligt Frank, var att folk var så fattiga nu så att dom dog.

Men brevet är skrivet 24:e februari 1975. Det är bara ett och ett halvt år efter att Pinochet har tagit makten i Chile, och innan hans ekonomiska politik har haft chansen att verka. Den ökade fattigdom Frank ser i Chile beror nästan uteslutande på Allendes dåliga socialistiska ekonomiska politik i kombination med den starka negativa effekt en statskupp har på ekonomin. Ja, statskupper är kasst för ekonomin. Statskupper är INTE nyliberala. Kom ihåg det. Dessutom införde man massa andra oliberala saker, som utegångsförbud på nätterna, vilket ju är katastrofalt för stora delar av ekonomin, vilket Frank också påpekar.

Det andra problemet med Franks brev är att han aldrig förklarar vad det har med Friedman att göra. Brevet är en lång lista på problem i Chile som har blivit värre efter statskuppen. Men ingenstans förklaras vad det har med Friedman att göra. Friedmans påstådda ”rådgivning” till Pinochet skedde den 21:a april 1975, efter Franks öppna brev alltså, så det kan ju inte vara därför han adresserar brevet till Friedman. All koppling verkar vara att ekonomerna i Pinochets regering inte vill förstatliga allt och inte vill ha planekonomi, och Friedman inte heller vi ha det, så därför måste då tydligen Friedman tycka att det är bra att det mördas mer och och att priset på bröd har gått upp i Chile. Ren guilt-by-association, alltså.

Och det här är dom argument som finns. Guilt-by-association, för eftersom en diktators ekonomer var nyliberaler, alltså är alla nyliberaler fascister, enligt vänsterns logik. Djupare än så är inte argumenten om man petar lite på dom.


Andra bloggar om: , , , ,

Den svenska ekonomin: Först så går det upp så går det ner så går det upp.

Först så går det upp så går det ner så går det upp. Sen så går det ner så går det ännu mera ner. Sen så går det upp så går det ner så går det upp och sen så blir det inget mer sjöng Tage Danielsson en gång i tiden, vilket roligt nog passar bra på denna lilla graf:

Vad är det här då? Jo, det är skillnaden mellan den svenska tillväxten och OECD-genomsnittet. Kort sagt, den visar ungefär om Sverige går bättre eller sämre än världskonjunkturen. Är det minus går Sverige sämre, är det plus går Sverige bättre. Jag har markerat borgerliga regeringar med blått.

Början av 70-talet är intressant. 1971 hade vi en tillväxt på 0,6% medans OECD i allmänhet hade en tillväxt på 3,8%. Jag har ingen aning om skillnaden. 1972 har vi en bättre tillväxt, och 1973 riktigt bra 4,2%. Men vi ligger under OECD ändå, för OECD hade 6,3%. Men sedan slår oljekrisen till 1973. Och den drabbar inte Sverige lika hårt som omvärlden, och ett tag där ser det ut som det går jättebra för Sverige. Men Sverige går bara OK, med en tillväxt på 3,3% och 2,7% under 1973 och 1974. Det är bara att OECD går dåligt, med bara 0,7% tillväxt 1974.

Av någon anledning, jag vet inte vilken, blir det inte kris i Sverige förrän 1976. Samtidigt som resten av världen går bra och växer så det knakar, så stannar Sverige. Svenska befolkningen bestämmer sig för att skylla problemen på sossarna, och kallar in Borgerligheten, som yrvaket och chockat försöker lära sig hur man styr Sverige. Det går sådär, men under 1979 har vi kommit upp till OECDs nivå på tillväxten. Sedan slår en internationell lågkonjunktur till, men Sverige håller ungefär ämna steg med OECD. Det går sämre 1981, men bättre 1982. Den borgerliga regeringen har avvärjt den Svenska krisen, och sossarna tar över i slutet av 1982.

OECD hämtar sig och 1984 är man tillbaka i full fart, med 4,8% tillväxt. Sverige hänger fortfarande med, men 4,3%. Men sedan slackar Sverige under sossarna av. Sveriges tillväxt lägger sig mellan 2 och 3% och OECDs ligger mellan 3 och 4%.

Sedan kommer 1990, och Sverige får en kris. En alldeles egen kris tydligen för OECD fortsätter växa med 3,1%. Men 1991 kommer även en internationell lågkonjunktur, och Sveriges tillväxt hamnar på minus för första gången sedan 1976. Svenska folket kallar in borgerligheten. Och tyvärr gör borgerligheten ett stort fel i kronförsvaret, och förlänger krisen. Men 1994 lyfter både den internationella lågkonjunkturen, och den svenska. Sverige växer med 3,8% och OECD med 3,3%, och året efter är skillanden ännu större. Krisen är över.

Så 1994 får sossarna komma tillbaka. Och 1996, när deras ekonomi börjar få effekt, så vänder den svenska ekonomin huvudstupa neråt igen, och sjunker från 4,1 till 1,4%, samtidigt som resten av världen är inne i en av världens stora uppåtgångar.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Den första och uppenbara är ju att sossarna två gånger har skapat ekonomiska kriser som inte enbart kan skyllas på omvärlden. Och det andra är att dom borgerliga regeringarna båda gångerna har suttit kvar till kriserna tagit slut. Man kan diskutera om den borgerliga regeringens politik verkligen fixade problemen. Jag är inte övertygad om att så var fallet 1976-1982, till exempel, även om den här grafen har fått mig att fundera på om den regeringen verligen var så inkompetent som jag trodde. Men att skylla kriserna på borgerligheten, som sossarna försöker göra i nån slags historierevisionism, är helt klart totalt omöjligt. Kriserna började innan borgerligheten tillträdde, och slutade innan sossarna kom tillbaka. Och båda gångerna har den svenska ekonomin jämfört med världskonjunkturen tydligt blivit sämre med sossarna, fram till 1997.

Men, som ni ser, 1997 är det slut på det, och Sverige ligger sedan och puttrar på lite över OECD. Vad är det som gör det? Tja, min gissning att det är Göran Perssons tillträde 1996 som är orsaken. Perssons politik var hyperkonservativ, och hans styre karakteriseras av att regeringen i stort sett inte gör nånting. Göran Persson hyllade ju som bekant ”stabilitet”, och när det gäller ekonomi verkar han ju ha haft en poäng.

Så, bäst för ekonomin är borgare, näst bäst är Göran Persson och sämst är Palme och Carlsson. Inte mycket nytt, egentligen.


Andra bloggar om: , , , , , ,

Stoppa pressarna, jag hade fel! (Och Metro också)

Jag var lite snabb i gårdagens post om jobbavdraget. Där kom jag fram till att både regeringen och Metro hade rätt i sinda påståenden. Att det är sant att 75% av jobbacdraget går till låg och medelinkomsttagare (vanligen definierat som dom som har under 27.500 i månadsinkomst), samt att det också är sant att 60% av jobbavdraget går till den rikaste tredjedelen, som Metro påstod.

Men så är det ju inte! Jag läste fel i min egen tabell. Jag läste tabellen vid 50% av jobbavdraget. 50% går till dom som har en lön över 22.000, vilket mycket riktigt är den rikaste tredjedelen av befolkningen mellan 20 och 64 år. Men Metro sa ju 60%, inte 50%, och den gränsen går ungefär runt 19-20.000 i inkomst. Det är minsann inte alls den rikaste tredjedelen av befolkningen mellan 20-64 år. Det är snarare 40-45%. Mindre än den rikaste tredjedelen blir det bara om man räknar in barn och pensionärer, och då är det närmare den rikaste fjärdedelen av befolkningen.

Så Metro hade fel alltså. Dom försöker skapa indignation över att den hemska ”rikaste tredjedelen” (visst får man en bild av Östermalmsmoderater på golfrunda) får alla pengarna, när denna ”rikaste tredejel” i själva verket är ungefär 50% av alla som arbetar.

Ja, så där har ni det. Dom 50% som betalar högst skatt får 60% av skattesänkningen. Vilken otroligt hemsk orättvisa.


Andra bloggar om: , , ,