An open letter to the French President

Congratulations on the victory. Now comes the next goal: Saving France! France has long switched back and forth between socialists who were prevented from fixing France because they needed the support of the unions, and conservatives who spent all their energy needlessly fighting the unions, believing they had to crush the unions like Thatcher did.

But the biggest problems in France aren’t the unions. The biggest problems is the horribly complicated tax system and all the rules and regulations that prevent people that need work to create their own jobs, while at the same time making it possible for rich people to avoid paying taxes.

I lived and worked in France between 2003 and 2010, and I have also worked in Sweden, Norway, Iceland and now Poland. I’ve therefore seen several different solutions to company laws and taxes. And France’s is a mess.

In international rankings France gets high points for being business friendly. For example it’s quick and cheap to start a company. But that’s only if you know what you are doing. I’ve had companies both in Sweden and Poland and in both cases starting a company was a straightforward process. In France it took me almost a year and two accountants to start a company, forcing me to work through my Swedish company for that first year. The main hurdle was figuring out what type of company to start. There are so many types of companies in France that even my accountant didn’t know how many it was, but it was at least twenty different types. All with their own tax plans and tax deductions and incentives. A programmer can not have the same company type as a software developer, because the latter has to deal with copyright and therefore ends up as a different company, and even different social security structures. When I was employed in France my employer changed company types at least twice, because there was certain company types that get tax deductions for innovative work, but only for two years. So they had that structure for two years, then switched to another one that had other benefits.

All this is absurd. A country needs only two to four types of companies: Firstly, single owner, full liability companies, where there is no practical difference between the owner and his company, typically used by small businesses. And secondly, multiple owner, limited liability companies used for bigger companies where investors and banks share the risks with the owners. You can also have multiple owner full liability companies, used for family businesses, farms etc, where the owners are fully responsible for the economy of each others, and lastly single owner limited liability companies. But these two types are not necessary, Sweden for example does not have this last type of company.

By simplifying the company tax structures you make it easier and faster to start companies, people who have business ideas can more easily learn what is necessary and you free up the time of those working in the tax authority so they are less overworked. By removing all kinds of different tax structures, incentives and tax credits you make it harder for companies to evade tax, increasing the tax revenue. Everyone wins. Well, maybe except accountants, who definitely get less work. I think France can live with that.

And if it wasn’t enough that companies can evade taxes in France, the owners also can. Everything in France is a deductible. My accountant told me to save the receipts when I bought a Whiskey as a present to my step-father, because I could claim it as a company cost. I know of company owners who have credit at the butcher and gets an invoice once a month, claiming it to be for a company event. France should here do what Poland has done: No deductions for food or drink of any kind. I love the famous three-hour business lunches, but I eat lunch every day, it shouldn’t be a tax deductible.

The combinations of all the tax deductions meant that even though my tax rate in Poland is just 19%, I still pay a higher tax here than in I did in France. And here lies the main problem with the economy: Only those who are employed pay the taxes they should. Fix that, and you fix the economy. Make any income pay the same amount of tax. It’s fair, good for the economy as a whole, and the unions should love it. Does that mean that businesses will hate it? Not at all. A simplified tax structure makes their job easier as well, as it’s easier for them to predict how much taxes they need to pay and they don’t have to spend time and money to evade taxes, because they can’t anyway. And most importantly, it makes it easier to start a company, giving extra opportunities for youth with ideas to create their own income.


Avdelning: ”Vad var det jag sa?”

För fem till tio år sedan var vänsterns stöd för Venezuela och Chavéz massivt. Väldigt få inom något som ens var avlägset vänster yttrade nån slags kritik. 2007 skrev Miljöpartisten Zaida Catalán en artikel om Chavez Venezuela som var negativ och den svenska vänstern blev som galna. Jag har några gamla noteringar om reaktioner, inte alla inlägg finns kvar online, jag länkar till dom jag hittar.

Loke hävdade att Catalán “fummlar” och “sväljer extrema högeroppositionens retorik”. Ali Esbati hävdade nåt liknande och menar att hon skrev artikeln “för att vara välkommen hos mysborgerligheten”, Anders Svensson hävdade att hon hade “Fått spel”,  och Frasse callade Catalán “Förvirrad”. Hanna Löfqvist viftade undan kritiken mot Chavez med en hänvisning till att vi inte kommer få rösta om EUs nya grundlag. Men hon var åtminstonde inte direkt otrevlig, även om hon försökte implicera att Catalán “och hennes gelikar” inte är intresserade av demokrati på hemmaplan, bara i Venezuela.

Flera bloggar som inte längre verkar finnas klagade också.

Den Onödiga Samtiden kallade kritiken “fullständigt absurd”, nån som hette Petter anklagade Catalán för att vara karriärist, Erik Svensson klagade på att hon skrev en debattartikel, och tyckte att hon borde ha enbart bloggat istället, och viftar undan kritiken med att hon är “proffspolitiker”, Christoffer Andersson sa att Catalán försöker plocka poäng genom att sätta likhetstecken mellan nyliberalism och demokrati, Per Hjalmarsson sa att det var “djupt beklämmande” att Catalán kritiserar Chavez maktkoncentration och Hankins kallade henne för en åsna.

De senaste åren har vi sett Venezuelas regering ens sluta låtsas vara demokratiska, och Venezuela har nu hyperinflation och ekonomin är i fritt fall. Och ingen i vänstern pratar längre om Venezuela. Knäpptyst är det.

Är det dags för ”Vad var det vi sa?” kanske? Hur vore det om dom  som dyrkade Chavez och Venezuela vore hederliga nog att erkänna att dom hade fel, och vi andra, inklusive Zaida Catalán, hade rätt?

Does Americans really want Sweden’s wealth distribution?

Last September or so there was a lot of headlines about a survey that claimed people in the US wanted a wealth distribution more like Sweden’s. OK, that was maybe not so surprising.

I recently got a reason to read the survey, and  it is interesting. It asked a couple of questions, in the first one they got to choose between three unlabeled wealth distributions, where one was a perfectly even distribution (obvious even when unlabeled) with every quintile having 20% of the wealth, one was a wealth distribution where the bottom quintile had 0.1% of the wealth and the top quintile 84% of the wealth. And the third was a wealth distribution where the bottom quintile had 11% and the top 36%. They asked people which one they preferred.

Well, which one would you choose, if you don’t know anything about economics? Right, the middle one. The one with a completely equal wealth distribution is obviously one extreme. If you don’t know anything about the subject, you will automatically assume the 84% – 0.1% to be extreme as well. But it isn’t. That would be having 100% for the top quintile and 0%for all the others. They didn’t show any such chart, making the question completely biased from the start.

To make matters worse, of these three distributions, only one was real, the 84% – 0.1% distribution. It was the US wealth distribution. The perfectly equal one was obviously unreal, but the third one is also fictional. In the survey they claim it’s Sweden’s wealth distribution, but that is not true. In a footnote (yes a footnote) they admit that it’s not. It is Sweden’s income distribution. Although possibly that isn’t true either. According to data from SCB, the top 20% have 40% of the income and the bottom 20% have 4%of the income. Not 36% and 11% as Norton and Ariely claims.

However, the big problem here is of course that income and wealth distributions are completely different beasts and will look very different. They claim they chose the income distribution to have a bigger contrast, because although Sweden’s wealth distribution is more equal the the US wealth distribution it is still, according to them ”extremely top heavy”. Yes, because that’s how wealth distribution works. Sweden’s wealth distribution is 73% in the top quintile and 0% in the bottom one. And that’s the worlds most equal country.

So Norton and Ariely showed one real and two completely fictional and unrealistic income distributions and asked which one they preferred. The 8% that preferred the US income distribution to the fictional Swedish one are likely the 8% of people that know enough about economy or maths to notice the flaw.

What should Norton and Ariely have done here if they were serious? Well, they probably should have shown them several different income distributions taken from real countries, with two fictional (but not wildly unrealistic) extremes. Why income distributions? Because wealth distributions are by nature extreme. The people in the bottom quintile will not tend to save money, but to spend their income. They don’t really have money over to save. Hence, they will always fall close to zero. That looks much more unequal than what it really is. Income distribution is less unintuitive in that way. Maybe they could have had Sweden, US and Namibias income distributions, for example. There will likely always be a bias towards the middle in such a question, so it’s important to have US as the middle of the road to avoid a bias, and see when people then prefer, more or less income distribution.

Then they got asked what they though the US income distribution was, and then of course put the numbers somewhere in the middle of the option they choose (the unrealistic fabricated option) and the one they thought was extreme (US), proving that they didn’t know what they were being asked. And then they asked what they wanted it to be, and then wanted in average a slightly more equal distribution than they thought they had. In fact, slightly more equal than the completely unrealistic center option they had got, with the top quintile earning 36% of the total and the bottom quintile 11%.

These choices are both influenced by the false data they were fed in the first question, and an effect of the unintuitive maths here. This survey got Americans to claim that the average guy on the top 20% should earn about three times as much as the average guy in the bottom 20%, while in the most equal country in the world, Sweden, he in fact currently earns around ten times as much. This is not an expression of what people really want in a society, it’s an expression of that people won’t understand the issues if they are expressed in unclear maths after being feed misleading information.

I think this survey is interesting and you can learn a lot from it. It would be an excellent case study in how to not make surveys as they pretty much did everything wrong.

So what did this survey show? It shows that the maths involved are unintuitive. Most people in the lower 20% doesn’t save money. They will have very little of the wealth, because even if they have money over at the end of the month they spend it. That’s normal and expected, and every country will work like that, always. It also shows that people in the US believe that the US is more unequal than they would like. That’s it. But it doesn’t show any of the things they claim it shows, much less that Americans prefer Sweden’s income distribution. Maybe they do, maybe they don’t. But this survey doesn’t show it.

Ni fick som ni ville, så håll käften nu.

Alliansen: Förskolorna kommer bli effektivare om vi privatiserar.
Oppositionen: Nej, FY! Då kommer stora onda företag in och tjänar pengar. Så vill vi inte ha det. Det är dom som ARBETAR som skall tjäna pengarna, inte kapitalister!
Alliansen: OK, om vi säljer förskolorna till någon anställd då? Då äger ju arbetarna företaget, det är ju socialistiskt.
Oppositionen: Ja skitbra!

Oppositionen: Men vad i helvete, förskolorna blev ju effektivare efter privatiseringen!
Alliansen: Eh, ja? Det sa vi ju.
Oppositionen: Men det innebär att dom går med VINST nu!
Alliansen: Skitbra!
Oppositionen: Nej, det är ju JÄTTEDÅLIGT! Nu tjänar ju nåt företag massa pengar på att ta hand om barn!
Alliansen: Avundsjuk eller?
Oppositionen: Ja! Jagmenar Nej! Eeeh, det innebär ju att ni sålde dom till under marknadspris! Det måste förbjudas!
Alliansen: Ja, om vi hade sålt till högstbjudande hade ju nåt storföretag tagit över, och det ville ni ju inte.
Oppositionen: Ja, men nej, men ja men fel! Dumt! Ont! Bort! Nej! Hemskt! Taskigt!
Alliansen: OK, så ni är sura för att det blev precis som ni ville? Vet ni vad: Håll tyst och var nöjd. Det blev som ni ville, sluta klaga.

(Ja, givetvis skulle förskolorna ha sålts till högstbjudande. Det har sossarna helt rätt i. Poängen här, vilket förmodligen måste förklaras så att även sossar förstår, är att om detta hade gjorts hade det blivit ett jävla liv. Också).

Varför avdrag för hemhjälpen är en jämlikhetsfråga

I Sverige har vi rätt höga skatter. Om det kan man tycka, men oavsett vad man tycker är det så, och det får en massa effekter man också kan tycka om. Och en av effekterna är att det blir väldigt dyrt att betala andra för att dom skall göra något. Skall jag betala någon så att den personen har 300 kronor efter skatt, måste jag betala honom 724 kronor. Min arbetsgivare måste i sin tur betala mig 1352 kronor före skatt för att jag skall få 724 kronor. Jag måste alltså arbeta ihop minst 1352 kronor åt min arbetsgivare för att en rörmokare eller takläggare skall kunna få 300 kronor för att arbeta för mig.

Det här är såklart ett problem. Det blir extremt dyrt att anlita proffs för att fixa saker i hemmet, och man får en massa klantiga gör-det-självare som bara gör saken värre. Det blir dyrt att ha ett hus, för det vanliga knegaren.

”Knegaren?” säger du nu. ”Det blir väl dyrt för alla!?” Nejdu, det blir det inte alls. För den som är företagare kommer naturligtvis att småfuska. Givetvis kan man helt enkelt anlita rörmokaren svart, men det vill man kanske inte, och kanske inte rörmokaren heller. Så vad  gör man? Jo, som egenföretagare tar man kvittot man får från rörmokaren, där det bara står saker som ”reparerade värmeaggregat” och så stoppar man in kvittot i firmans bokföring, och betalar med firmans pengar. Det står ju inte på kvittot vilket värmeaggrerat som blev reparerat. Hej svejs så är rörmokaren avdragsgill, och man betalar inte 1352 kronor längre, man betalar 724 kronor. Och det här kan inte en knegare göra. Det kan man bara göra om man är företagare.

En del-lösning på problemet är ROT-avdraget. Det innebär att du får skattereduktion på att fixa till och förbättra ditt hus. Dock inte för rörmokaren. En annan del av lösningen var avdraget för hushållsnära tjänster, som numera är ihopslaget med ROT-avdraget, tydligen. Där får du avdrag för rörmokaren. Och för städerskan, precis som företagaren kunde dra av sin hemstäderska genom att helt enkelt låta henne fakturera tiden hon städar hans hem som en del av kontors-städandet.

Och nu fattar ni varför den här reformen är en jämlikhetsreform. För med den här reformen kan alla dra av proffsens jobb på skatten, och inte bara överklassen. På ett sätt är den ett steg mot en gammal FP-slogan: ”F-skatt åt alla!”.

Lite grafer om liberal ekonomi

Jag har gjort lite grafer där jag plottar hur liberal ett lands ekonomi är mot olika andra mätvärden. Det är rätt intressant tycker jag.Värdet på frihet kommer från Fraser institute, och kan vara mellan 0 och 10. Jag plottar det på X-axeln här, så låg ekonomisk frihet är till vänster, och hög ekonomisk frihet till höger.

Värdena på Y-axeln kommer alla från FN’s Human Development Report.

Här är en graf där jag plottar ekonomisk frihet mot bruttonationalprodukt per capita. BNP är i PPP-dollar per capita.

Nästa är kanske mer intressant. Ekonomisk frihet mot fattigdom. Det är FN’s Human Poverty Index här:

För att göra den lite tydligare har jag en variant där jag har tagit ett genomsnitt av HPI värdet:
FN’s fattigdomsindex har inte något data för rika länder, helt enkelt för att rika länder inte har mätbar fattigdom. Så för att täcka det så är här en graf för ekonomisk frihet vs långtidsarbetslöshet, som ju är det stora problemet i rika länder:

FN har ett annat intressant index, Human Development Index. Det mäter saker som livslängd och analfabetism och tillgång till vatten och fan och hans moster. Givetvis har jag gjort en graf över det också:

Det står Hunan Poverty index på bilden. Det är fel.

Man kan fråga sig om det är ekonomisk frihet som ger bra HDI eller tvärtom. För att kolla det har jag tittat på hur den ekonomiska friheten var i länder år 2000, och hur deras HDI har ökat som resultat under åren efteråt.

Så med högre ekonomisk frihet har alltså situationen i landet förbättrats fortare.

Slutligen måste jag ju bara kolla hur stor inverkan ekonomisk frihet har på ekonomisk ojämlikhet:

Inte så stor visar det sig. Kollar man korrelationen så får man en svag korrelation som säger att högre ekonomis frihet ger högre ekonomisk jämlikhet.

Ja, jag tyckte det var intressant iaf.