Avdelning: ”Vad var det jag sa?”

För fem till tio år sedan var vänsterns stöd för Venezuela och Chavéz massivt. Väldigt få inom något som ens var avlägset vänster yttrade nån slags kritik. 2007 skrev Miljöpartisten Zaida Catalán en artikel om Chavez Venezuela som var negativ och den svenska vänstern blev som galna. Jag har några gamla noteringar om reaktioner, inte alla inlägg finns kvar online, jag länkar till dom jag hittar.

Loke hävdade att Catalán “fummlar” och “sväljer extrema högeroppositionens retorik”. Ali Esbati hävdade nåt liknande och menar att hon skrev artikeln “för att vara välkommen hos mysborgerligheten”, Anders Svensson hävdade att hon hade “Fått spel”,  och Frasse callade Catalán “Förvirrad”. Hanna Löfqvist viftade undan kritiken mot Chavez med en hänvisning till att vi inte kommer få rösta om EUs nya grundlag. Men hon var åtminstonde inte direkt otrevlig, även om hon försökte implicera att Catalán “och hennes gelikar” inte är intresserade av demokrati på hemmaplan, bara i Venezuela.

Flera bloggar som inte längre verkar finnas klagade också.

Den Onödiga Samtiden kallade kritiken “fullständigt absurd”, nån som hette Petter anklagade Catalán för att vara karriärist, Erik Svensson klagade på att hon skrev en debattartikel, och tyckte att hon borde ha enbart bloggat istället, och viftar undan kritiken med att hon är “proffspolitiker”, Christoffer Andersson sa att Catalán försöker plocka poäng genom att sätta likhetstecken mellan nyliberalism och demokrati, Per Hjalmarsson sa att det var “djupt beklämmande” att Catalán kritiserar Chavez maktkoncentration och Hankins kallade henne för en åsna.

De senaste åren har vi sett Venezuelas regering ens sluta låtsas vara demokratiska, och Venezuela har nu hyperinflation och ekonomin är i fritt fall. Och ingen i vänstern pratar längre om Venezuela. Knäpptyst är det.

Är det dags för ”Vad var det vi sa?” kanske? Hur vore det om dom  som dyrkade Chavez och Venezuela vore hederliga nog att erkänna att dom hade fel, och vi andra, inklusive Zaida Catalán, hade rätt?

Does Americans really want Sweden’s wealth distribution?

Last September or so there was a lot of headlines about a survey that claimed people in the US wanted a wealth distribution more like Sweden’s. OK, that was maybe not so surprising.

I recently got a reason to read the survey, and  it is interesting. It asked a couple of questions, in the first one they got to choose between three unlabeled wealth distributions, where one was a perfectly even distribution (obvious even when unlabeled) with every quintile having 20% of the wealth, one was a wealth distribution where the bottom quintile had 0.1% of the wealth and the top quintile 84% of the wealth. And the third was a wealth distribution where the bottom quintile had 11% and the top 36%. They asked people which one they preferred.

Well, which one would you choose, if you don’t know anything about economics? Right, the middle one. The one with a completely equal wealth distribution is obviously one extreme. If you don’t know anything about the subject, you will automatically assume the 84% – 0.1% to be extreme as well. But it isn’t. That would be having 100% for the top quintile and 0%for all the others. They didn’t show any such chart, making the question completely biased from the start.

To make matters worse, of these three distributions, only one was real, the 84% – 0.1% distribution. It was the US wealth distribution. The perfectly equal one was obviously unreal, but the third one is also fictional. In the survey they claim it’s Sweden’s wealth distribution, but that is not true. In a footnote (yes a footnote) they admit that it’s not. It is Sweden’s income distribution. Although possibly that isn’t true either. According to data from SCB, the top 20% have 40% of the income and the bottom 20% have 4%of the income. Not 36% and 11% as Norton and Ariely claims.

However, the big problem here is of course that income and wealth distributions are completely different beasts and will look very different. They claim they chose the income distribution to have a bigger contrast, because although Sweden’s wealth distribution is more equal the the US wealth distribution it is still, according to them ”extremely top heavy”. Yes, because that’s how wealth distribution works. Sweden’s wealth distribution is 73% in the top quintile and 0% in the bottom one. And that’s the worlds most equal country.

So Norton and Ariely showed one real and two completely fictional and unrealistic income distributions and asked which one they preferred. The 8% that preferred the US income distribution to the fictional Swedish one are likely the 8% of people that know enough about economy or maths to notice the flaw.

What should Norton and Ariely have done here if they were serious? Well, they probably should have shown them several different income distributions taken from real countries, with two fictional (but not wildly unrealistic) extremes. Why income distributions? Because wealth distributions are by nature extreme. The people in the bottom quintile will not tend to save money, but to spend their income. They don’t really have money over to save. Hence, they will always fall close to zero. That looks much more unequal than what it really is. Income distribution is less unintuitive in that way. Maybe they could have had Sweden, US and Namibias income distributions, for example. There will likely always be a bias towards the middle in such a question, so it’s important to have US as the middle of the road to avoid a bias, and see when people then prefer, more or less income distribution.

Then they got asked what they though the US income distribution was, and then of course put the numbers somewhere in the middle of the option they choose (the unrealistic fabricated option) and the one they thought was extreme (US), proving that they didn’t know what they were being asked. And then they asked what they wanted it to be, and then wanted in average a slightly more equal distribution than they thought they had. In fact, slightly more equal than the completely unrealistic center option they had got, with the top quintile earning 36% of the total and the bottom quintile 11%.

These choices are both influenced by the false data they were fed in the first question, and an effect of the unintuitive maths here. This survey got Americans to claim that the average guy on the top 20% should earn about three times as much as the average guy in the bottom 20%, while in the most equal country in the world, Sweden, he in fact currently earns around ten times as much. This is not an expression of what people really want in a society, it’s an expression of that people won’t understand the issues if they are expressed in unclear maths after being feed misleading information.

I think this survey is interesting and you can learn a lot from it. It would be an excellent case study in how to not make surveys as they pretty much did everything wrong.

So what did this survey show? It shows that the maths involved are unintuitive. Most people in the lower 20% doesn’t save money. They will have very little of the wealth, because even if they have money over at the end of the month they spend it. That’s normal and expected, and every country will work like that, always. It also shows that people in the US believe that the US is more unequal than they would like. That’s it. But it doesn’t show any of the things they claim it shows, much less that Americans prefer Sweden’s income distribution. Maybe they do, maybe they don’t. But this survey doesn’t show it.

En syn på politikens karta

Det är alltid kul när man säger något som är rätt okontroversiellt, och det skapar stora kontroverser. Det innebär att man har satt fingret på något ömt ställe. Jag gjorde i fredags en liten politisk karta. Det kommer sig i grunden av att vänster-högerskalan är meningslös, den lägger åsikter som är lika rätt långt i från varandra ute på kanterna, och den lägger partier som är rätt långt i från varandra ganska nära. Det beror på att vad som är vänster och höger har bestämts av vänstern, så egentligen är det bara en karta på hur illa en kommunist tycker om nåt. Ju argare dom blir, desto längre till höger. Därför hamnar libertarianer nära rasister, trots att dom inte har några åsikter gemensamt, men nazister hamnar långt från kommunister, trots att dom har massa gemensamt.

Det finns massor av försök att åtgärda detta, mer eller mindre bra. En vanlig är den ”politiska kompassen”, populär bland libertarianer, som har två skalor. Det hade varit dubbelt så bra som höger-vänsterskalan, om det inte hade varit för ett problem: Båda skalorna mäter en slags frihet. I den ena änden har du ekonomisk frihet, i den andra en moralisk/social frihet. Det finns inga som är för en total ekonomisk frihet men helt mot social frihet. Att dom på webbsidan sedan hävdar att George W Bush är starkt för ekonomisk frihet visar dessutom att dom är mer intresserade av amerikansk politik än att faktiskt analysera ordentligt. Vad dom har försökt att göra är att ta vänster-högerskalan, som dom kallar ekonomisk, och lägga till en andra skala till den, trots att vänster-högerskalan inte alls är ekonomisk. Och även om man fixar detta så är två dimensioner rätt begränsande.

I mina försök att göra en karta hamnade mina funderingar mer på vilka fel som begicks än vilka åtgärder man föreslår. För åtgärderna är ofta slumpmässiga. I Sverige betraktas friskolor som liberalt, i USA hatar liberalerna friskolor. Varför? Jo, för att i USA föreslogs idén först av konservativa, och blocken i USA är liberaler mot konservativa, så då måste liberalerna vara emot friskolor. I Sverige är blocken sossar mot resten, så här måste S vara mot friskolor, men liberaler och konservativa måste hålla ihop. Om det är bra eller dåligt har inte med saken att göra, det är blockpolitiken som tvingar fram ställningstagandena. Men attityder, tankefel och grundläggande syn på världen är mindre slumpmässigt. Så baserat på böcker som Erich Fromm’s ”The fear of freedom”, Harold Lasswell’s ”Psychopathology and Politics” och framförallt Eric Hoffer’s ”The True Believer”, så tyckte jag mig kunna se tre vanliga och grundläggande ”fel” i hur man tänker politiskt. Fel inom citationstecken, eftersom det är fel från en liberal synpunkt. Någon som begår felen anser givetvis att det är rätt.

Dom ”felen” är tre, och dom är:

  1. Att man ser makt som något som ger rätt. Jag kallar detta ”maktdyrkan”, för det vanligare ordet ”Auktoritär” ger associationer med diktaturer och liknande. Men det behöver inte ha något med diktaturer att göra alls. Många demokrater kan fortfarande vara ”maktdyrkare” och söka sig till ett parti därför att partiet har makten. Man kan se detta hos socialdemokraterna, där många sossar ser det som om S har någon slags gudagiven rätt att sitta i regeringen, för det har dom ju alltid gjort. Dom vet att demokrati är bra, och dom är demokrater men söker sig till S inte för att dom håller med, utan för att dom vill ha makt. Så dom anpassar sina åsikter till dom som har makten, istället för att försöka ge makten till dom som delar deras åsikter. Maktdyrkare tenderar att analysera världen helt och hållet utifrån ett maktperspektiv (där makt är bra om man har det själv och dåligt annars). Motsatsen är dom som inser att makt korrumperar och att det inte spelar någon roll vilket parti det är, efter 40 år vid makten kommer partiet att ha övergett sina idéer och bara jobba för att hålla sig kvar vid makten, och skita i väljarna (bland annat just för att dom lockar till sig maktdyrkare).
  2. Frihetsfobi. Många är rädda för frihet, bland annat för att med frihet följer ansvar, och ansvar är jobbigt. Den attityden leder ofta till att man vill att staten skall bestämma. Andra är mot frihet därför att dom är oroliga för att dom har valt fel livsväg. Dom bestämmer sig därför att den väg dom har valt är den enda rätta ur moralisk synpunkt och att alla som har valt annorlunda har valt fel. Det leder till konservatism och homofobi. Andra är bara rädda för det okända, och med stor frihet får man ett väldigt heterogent samhälle, med massa olika människor som gör olika saker. Är man rädd för dom som är annorlunda blir man ofta rasist. Här ser vi tre olika politiska ståndpunkter, alla baserat på en rädsla för frihet. Motsatsen är såklart frihetsälskare; Liberaler av alla det slag som tycker att mångfald är kul och som tycker att dom styr sina liv bättre än staten.
  3. Fanatism är när man låter idéer eller personer gå före verkligheten. När man inte vill lyssna på andra, och avfärdar alla åsikter som inte passar in i ens världsbild eller teori antingen med skratt eller med hat, så blir man fanatisk. Detta gör att man sakta tappar verklighetskontakten, och ens politiska åsikter glider allt längre mot det orimliga. Det spelar ingen roll hur vettig man var från början, om man reagerar på all kritik med att slå bakut. Ett bra exempel på detta är Stuart Christie. Hans självbiografi ”Granny made me an Anarchist” visar hur han börjar sin politiska medvetenhet i tidiga tonår som Labour, för det var ju det hans familj var. Men när han inser att Labour också är fulla av hycklare går han allt längre vänsterut, och för varje steg vänsterut hittar han bara fler människor som antingen är egoister, eller fegisar som inte faktiskt gör nåt. Det slutar med att han i frustration smugglar sprängämnen till Spanien (detta är under Franco) och hamnar i fängelse. Allt för att han inte någonstans på vägen från Socialdemokrat till Anarkist ställer sig frågan ”Har JAG fel?”. Det är alltid nån annan som har fel, inte han. Detta inser han givetvis aldrig själv, inte heller i sin självbiografi, men det felet begår han, och därför blev han fanatisk. Motsatsen till fanatism är att ha en evidensbaserad världsbild, där man accepterar att saker inte ser ut som man tror om man blir överbevisad. När friare ekonomi bevisligen minskar fattigdomen så kommer en fanatiker fortsätta att hävda att liberalism orsakar fattigdom, men med en evidensbaserad världbild ändrar man åsikt.

Det här innebär att jag har tre dimensioner. Men att göra en grafik där man har tre dimensioner är svårt, för grafik är två-dimensionellt. Det skulle bli plottrigt och obegripligt. Det går inte att se var i kuben en punkt befinner sig, om man inte drar linjer ut till axlarna, och då kan man inte göra det för mer än en sak i taget utan att det blir rörigt.

Så man får förenkla. Och jag ritade massa olika grafer, tills jag kom fram till en som var begriplig och användbar. Och den ser ut så här:

Som ni ser har jag istället för dimensioner gjort ”areor”, där jag har placerat in ideologierna beroende på vad för fel dom gör. Om dom gör felet bara ibland hamnar dom närmare mitten. Dom som gör två fel hamnar i trianglarna. Gör man alla tre fel så hamnar man i en separat klutt på sidan om. Det var enda sättet att göra det begripligt. Islamism är en slags fanatisk religiös dogmatism, rasism och fascism är maktdyrkande konservatism. Kommunism och Nazism har stora skillnader, men dom gör alla tre felen, och som resultat har försök att införa både kommunism och fascism resulterat i blodbad.

Men när ni ser den här kartan gör nu inget så korkat som att tro att alla som är i den blågröna hörnet är islamister. Så är det inte. Det där är en positionering av islamism, inte en markering av vad det blågröna hörnet betyder. Detta borde vara uppenbart då kommunism och nazism är i samma område, och libertarianer, anarkister och miljötomtar samsas i samma område, men från responserna på den här grafen är det klart att inte alla har insett detta. Att du är frihetsfobiker och fanatiker gör dig alltså inte till islamist. Däremot är islamister båda.

Och traditionella socialdemokrater hamnar närmare fanatismen för dom vägrar inse att planekonomi inte fungerar, men modernare socialdemokrater hamnar närmare konservatismen. Och ingen av positionerna är perfekta, för i den tvådimensionella grafen tappar man massa information från den tredimensionella modellen. Sånt är livet bara. Grafen är till för att åskådliggöra, inte vara en perfekt modell av en imperfekt verklighet, för sånt är både omöjligt och fanatiskt, så det överlåter jag åt dom verklighetsfrämmande libertarianerna i KLP. 😉

Och Sverige då?

Nästa steg blir såklart att placera in politiska partier på kartan. Men Sverige är politisk sett rätt homogent, vi har ju anarkister, men inga som faktiskt försöker spränga riksdagen, socialdemokraterna har inte på allvar försökt införa socialism, osv. Så alla skulle hamna i mitten, och  en sådan karta är ju inte så givande. Så alltså gör vi en ny karta, där vi vi göra samma transformation från en kub till en platt cirkel, men vi tar bara den biten av kuben som innehåller svenska partier. Och då får man nånting sådant här:

Värt att notera här är alltså att detta INTE innebär att Fi är islamister (se ovan) eller att Pirapartiet tänker bomba riksdagen. Det innebär att felet alliansen gör är att dom är rädda för frihet. Dom försöker hindra folk från att göra det  dom vill eftersom det, hemska tanke, kunde innebära att dom inte gör det Alliansen vill. Och då kan det ju gå precis hur som helst!  Sossarna är fortfarande allt för övertygade om att dom har en gudagiven rätt att styra Sverige, oavsett att deras politik är precis samma som moderaternas, Fi är rädda för frihet och vägrar lyssna på vett och sans, med resultat att dom hatar män. V är inte bara rädda för frihet och så fanatiska att dom tror att planekonomi är en bra idé, dom är dessutom maktdyrkande och tenderar att stödja alla diktatorer dom kan hitta.  SD är sossar som är rädda för folk som är annorlunda. Deras rasism och homofobi innebär att dom hamnar i det bruna hörnet, medans sossarnas invandringsfientliga politik inte beror på rasism, utan är ett resultat av att dom är beroende av LO för att få makten.

Moderaterna och Sossarna är väldigt stora på den här grafen. Det beror inte direkt på på partiernas storlek, utan det skall reflektera att åsikts-spridningen i partierna är stor, vilket såklart delvis beror på att partierna är stora. Sossarnas splittring visas genom att dom får två logos. Egentligen skall det väl vara ett band av sosse-logos mellan dom, men det skulle ju se helskumt ut. Moderaterna har både maktdyrkande medlemmar, konservativa och liberaler, så dom får gränsa på alla tre. Det gör att dom hamnar nära det bruna fältet, men att dom inte är i det bruna fältet är mycket avsiktligt, för visserligen har Moderaterna haft rasister i leden ibland, men dom har kastat ut dom. Så det ser ut som om dom ligger nära rasismen, men egentligen gör dom inte det, det blir en effekt av att göra 3D-modellen 2D som inte går att göra så mycket åt.

Och ja, Piratpartiet är inte ett enda dugg frihetsrädda eller maktdyrkande. Så PP skall vara så långt borta från det gröna och röda som möjligt. Däremot har man ofta tagit rätt extrema åsikter, och min erfarenhet av PP’s forum indikerar iaf för mig att flesta medlemmarna är helt ointresserade av att lyssna på andra, inklusive andra medlemmar. Och den negativa reaktionen på kritik från andra är inte heller förtroendeingivande. Så här i efterhand får jag väl erkänna att partiet är orättvist lång nere i det blå fältet och snarare skulle ha legat på gränsen, men, men. Jag tror inte det skulle ha gjort nån skillnad på den mindre ”twitter-storm” grafiken orsakade när Alexander Bard lade upp den på Liberaldemokraternas hemsida.

Men kom ihåg att PP hamnar där tillsammans med libertarianer och miljönissar. Så fanatiska är PP alltså. Ja, det är ju hemskt. Vilken förolämpning. Eller inte. 🙂 Jag är ju trots allt piratpartist… Som enfrågeparti så skulle PP egentligen täcka över hela nederdelen av grafiken, det finns både frihetsfobiker och maktdyrkare inom leden. Men det går ju inte att låta ett parti som knappt får några röster att dominera hela grafen, så dom får hamna där ett genomsnitt av dom aktiva hamnar, och enligt min åsikt och erfarenhet av partiet så är huvudproblemet att man inte lyssnar och inte tål kritik. Så då hamnar dom i den blåa fältet. Eller iaf på gränsen.

Liberaldemokraterna hamnar givetvis i mitten, eftersom jag anser att liberaldemokraterna inte gör något av dessa felen. Ännu, iaf. Och gör man inte något av felen så innebär det att man som icke-fanatiker är beredd att ta sig till en fakta-baserad världsbild, och inte får anfall om nån säger att man har fel.

Var blev ni av, ljuva drömmar? – Ett svar

Hasse och Tage ställde en massa frågor en gång i tiden.

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Ja, det är ju en rimlig fråga till varje utopist.

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,

Du, dom finns kvar. Det är bara socialisternas vision om en rimligare jord som var orimlig. Det har visat sig att frihet fungerade bättre än socialism.

ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?

Ja.

Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Ja, tyvärr röstar folk fortfarande på socialdemokraterna, trots att dom inte har någon politik eller några svar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Ja, gud vad fyndigt. Vad ville ni säga? Att Frihetsstatyn är en staty? Ja, vilken shock. Eller försöker du säga att friheten är ihålig? Då är det ni som har hål i huvudet.

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?

Se ovan.

Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.

Jaha, frihetsgudinnan använde ni som en symbol för USA. Ja, USA’s utrikespolitik har ju inte varit nån succé direkt.

Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Ja, det gjorde dom när den här låten skrevs. Men nu gör dom inte det. Världen har blivit väldigt mycket mer demokratisk dom senaste 30 åren. Det var väl trevligt? Men socialismen hjälpte inget.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok

Ja, jag förstår att det måste vara surt att se att socialismen inte funkade. Men sånt är livet. Ibland har man fel. Ryck upp er.

– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?

Vad göra nu? Ändra åsikt, och börjar arbeta för nåt som fungerar verkar ju rimligt.

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Det är onekligen ett sätt. Men det är ju jävligt korkat att fortsätta tro på nåt som har visat sig vara fel.

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?

Igen: Ja.

Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?

Frihetsdrömmar? Näni, det hade ni inga i vänstern. Bara våta drömmar om förtryck och tvång. Nån frihet finns inte i socialismens ideal.

Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

Du, nån frihetsdrömmars junker morgonröd har aldrig funnits. Frihetsdrömmarna, dom lever. Men Junker morgonröd, han har varit död länge. Även om han är balsamerad och ligger på parad.

Varför avdrag för hemhjälpen är en jämlikhetsfråga

I Sverige har vi rätt höga skatter. Om det kan man tycka, men oavsett vad man tycker är det så, och det får en massa effekter man också kan tycka om. Och en av effekterna är att det blir väldigt dyrt att betala andra för att dom skall göra något. Skall jag betala någon så att den personen har 300 kronor efter skatt, måste jag betala honom 724 kronor. Min arbetsgivare måste i sin tur betala mig 1352 kronor före skatt för att jag skall få 724 kronor. Jag måste alltså arbeta ihop minst 1352 kronor åt min arbetsgivare för att en rörmokare eller takläggare skall kunna få 300 kronor för att arbeta för mig.

Det här är såklart ett problem. Det blir extremt dyrt att anlita proffs för att fixa saker i hemmet, och man får en massa klantiga gör-det-självare som bara gör saken värre. Det blir dyrt att ha ett hus, för det vanliga knegaren.

”Knegaren?” säger du nu. ”Det blir väl dyrt för alla!?” Nejdu, det blir det inte alls. För den som är företagare kommer naturligtvis att småfuska. Givetvis kan man helt enkelt anlita rörmokaren svart, men det vill man kanske inte, och kanske inte rörmokaren heller. Så vad  gör man? Jo, som egenföretagare tar man kvittot man får från rörmokaren, där det bara står saker som ”reparerade värmeaggregat” och så stoppar man in kvittot i firmans bokföring, och betalar med firmans pengar. Det står ju inte på kvittot vilket värmeaggrerat som blev reparerat. Hej svejs så är rörmokaren avdragsgill, och man betalar inte 1352 kronor längre, man betalar 724 kronor. Och det här kan inte en knegare göra. Det kan man bara göra om man är företagare.

En del-lösning på problemet är ROT-avdraget. Det innebär att du får skattereduktion på att fixa till och förbättra ditt hus. Dock inte för rörmokaren. En annan del av lösningen var avdraget för hushållsnära tjänster, som numera är ihopslaget med ROT-avdraget, tydligen. Där får du avdrag för rörmokaren. Och för städerskan, precis som företagaren kunde dra av sin hemstäderska genom att helt enkelt låta henne fakturera tiden hon städar hans hem som en del av kontors-städandet.

Och nu fattar ni varför den här reformen är en jämlikhetsreform. För med den här reformen kan alla dra av proffsens jobb på skatten, och inte bara överklassen. På ett sätt är den ett steg mot en gammal FP-slogan: ”F-skatt åt alla!”.

Den antidemokratiska fegvänstern

Huvudanledningen till att jag inte bloggar så mycket nu är att det blir mest upprepningar. En blogg kommer ju inte skapa revolution, direkt. Och även om dom här åren av bloggande har sett en av käpphästarna så sakteliga börja införas, nämligen en vårdtagarstyrd vård i form av så kallat ”VårdVal” så har det inte hänt så mycket på dom andra fronterna.

Framförallt har ju stora delar av Vänstern fortfarande problem med demokratisynen. Antalet politiskt engagerade personer vänster om Centerpartiet som faktiskt tar ett rejält och tydligt avstånd från diktatur även när det är en vänsterdiktatur är fortfarande försvinnande litet. Det sitter fortfarande flera Castroiter i vänsterpartiets partiledning. Och vänsterfolk reagerar fortfarande likadant när man påpekar detta. Reaktionen är nästan alltid exakt samme:

1. Man börjar med att förneka det. Nej. vänsterpartiet är visst demokrater, man har rensat ur skeletten ur garderoben, etc.

2. När man inte kan förneka att Eva Björklund m fl sitter i V’s partistyrelse (för det gör dom ju) så hävdar man att borgerligheten är ännu värre antidemokrater, trots att detta både är faktamässigt fel, och inte någon undanflykt. Två fel gör inte ett rätt.

3. När man sedan krävs på bevis och argument för detta så hävdar man sedan att en socialistisk diktatur är mer demokratisk är en demokrati, eftersom politiker bestämmer mer i en socialistisk diktatur.

4. När man påpekar att denna definition av demokrati bekräftar att dom har en grumlig demokratisyn så lägger dom ner debatten för att dom som argumenterar för demokrati är ”idioter” eller ”rätthaverister” eller ”otrevliga” eller har någon slags dålig debattstil, vilket tydligen är vänsterns kodord för ”dom har ju argument”.

Några exempel på detta är här och här.

Skulle nån vilja diskutera frågorna seriöst går det bra här. Några relevanta inlägg:

Alla dessa inlägg har orsakat högljudda skrik och gnällande i vänstern, men en total avsaknad av sakliga argument.

Den här omgången debatt, som startade med Munkhammar m fl’s debattartikel är inget undantag. Så ursäkta mig om jag är lite trött på alla ohederliga, hycklande medlöpare i Vänstern och deras diktaturkramande. Ni är faktiskt inte demokrater i vänstern, med några få undantag.

Raderade kommentarer 6: Dagens Konflikt. Igen. Och igen. Och igen. Och…

Dagens konflikt har satt i system att radera sakliga kommentarer man inte kan svara på. Jag råkade som sagt ut för det när jag visade att Jesper Nilsson hade fel om vad Marx sa om arbetarnas lönerutveckling. Ni kan se det  raderade svaret, som givetvis är helt sakligt och inte det minsta otrevligt. Petter Nilsson anser sig uppenbarligen smartare och kunnigare än Jesper, och försökte sig dock på ett svar, i en otrevlig och överlägsen ton. Tyvärr hade han också fel. Tre fel faktiskt. Men mitt svar blev naturligtvis också raderat. Här är svaret i sin helhet:

Petter menar att Marx bara pratar om den industriella reservarmén här. Men för det första spelar det ingen roll, eftersom inte lägstalönerna har sjunkit heller. Dom har också ökat. Så även med den tolkningen har Marx fel.

För det andra säger Marx klart och tydligt:
“Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s. för den klass, som gör kapital av sin egen produkt.”

Den klass, som gör kapital av sin egen produkt. Det är arbetarklassen det.

För det tredje: Som stöd för sitt påstående citerar Petter Marx. I citate säger Marx “a minority of the working classes got their real wages somewhat advanced”. En minoritet, alltså. Vidare säger han “Everywhere the great mass of the working classes were sinking down to a lower depth”. Med andra ord är det inte alls bara den “industriella reservarmén”, utan det stora massan av arbetare som skall se sina reallöner sjunka.

Så 1: Även med Petters tolkning har Marx fel. 2: Petters tolkning stämmer inte. 3: Det citat Petter tar upp som stöd för sin tolkning motsäger hans tolkning.

Jag har fortfarande inte fått nåt svar på detta, inte ens i överlägsen och otrevlig ton. Det kan bara betyda att dom inte har nåt svar. Jag har givetvis skrivit lite andra svar också, till vad andra skriver, men det blir också raderat, så länge jag är trevlig och saklig. Jag prövade om dom skulle släppa igenom dumheter, och svarade på Petters påståenden om att jag är ett troll med att jag inte alls är det, utan att jag är en dvärg. Det har inte blivit raderat.

Och om ni tillhändelsevis skulle tro att det här inlägget är det enda exemplet så har ni fel. Petter har skrivit ett inlägg om ekonomi. Jag skrev några svar där, och fick svar av Petter. Men två gånger har jag svarat det som nu står sist, och två gånger har svaret blivit raderat. Jag skrev lite olika dom olika gångerna, och sparade det inte. Så här kommer ett tredje svar:

Men som sagt, kriserna är inget problem om man har ett bra skyddsnät, och det har vi ju. I synnerhet inte när dom flesta kriser orsakas av korkade regleringar, och fler regleringar bara kommer leda till fler kriser.

Och visst är det tråkigt med kriser, och visst är det en del av kapitalismen. Men socialism leder ju till en permanent kris och en permanent fattigdom. Så frågan måste ju ändå vara varför du föredrar stor fattigdom i en permanent kris mot tillfälliga kriser utan egentlig fattigdom, tack vare skyddsnäten.

Kapitalismen har kriser. Det innebär inte en kris för kapitalismen.

Jag har postat det hos Dagens Konflikt också. Räkna inte med att det dyker upp.


Andra bloggar om: , , , ,