Avdelning: ”Vad var det jag sa?”

För fem till tio år sedan var vänsterns stöd för Venezuela och Chavéz massivt. Väldigt få inom något som ens var avlägset vänster yttrade nån slags kritik. 2007 skrev Miljöpartisten Zaida Catalán en artikel om Chavez Venezuela som var negativ och den svenska vänstern blev som galna. Jag har några gamla noteringar om reaktioner, inte alla inlägg finns kvar online, jag länkar till dom jag hittar.

Loke hävdade att Catalán “fummlar” och “sväljer extrema högeroppositionens retorik”. Ali Esbati hävdade nåt liknande och menar att hon skrev artikeln “för att vara välkommen hos mysborgerligheten”, Anders Svensson hävdade att hon hade “Fått spel”,  och Frasse callade Catalán “Förvirrad”. Hanna Löfqvist viftade undan kritiken mot Chavez med en hänvisning till att vi inte kommer få rösta om EUs nya grundlag. Men hon var åtminstonde inte direkt otrevlig, även om hon försökte implicera att Catalán “och hennes gelikar” inte är intresserade av demokrati på hemmaplan, bara i Venezuela.

Flera bloggar som inte längre verkar finnas klagade också.

Den Onödiga Samtiden kallade kritiken “fullständigt absurd”, nån som hette Petter anklagade Catalán för att vara karriärist, Erik Svensson klagade på att hon skrev en debattartikel, och tyckte att hon borde ha enbart bloggat istället, och viftar undan kritiken med att hon är “proffspolitiker”, Christoffer Andersson sa att Catalán försöker plocka poäng genom att sätta likhetstecken mellan nyliberalism och demokrati, Per Hjalmarsson sa att det var “djupt beklämmande” att Catalán kritiserar Chavez maktkoncentration och Hankins kallade henne för en åsna.

De senaste åren har vi sett Venezuelas regering ens sluta låtsas vara demokratiska, och Venezuela har nu hyperinflation och ekonomin är i fritt fall. Och ingen i vänstern pratar längre om Venezuela. Knäpptyst är det.

Är det dags för ”Vad var det vi sa?” kanske? Hur vore det om dom  som dyrkade Chavez och Venezuela vore hederliga nog att erkänna att dom hade fel, och vi andra, inklusive Zaida Catalán, hade rätt?

Annonser

En syn på politikens karta

Det är alltid kul när man säger något som är rätt okontroversiellt, och det skapar stora kontroverser. Det innebär att man har satt fingret på något ömt ställe. Jag gjorde i fredags en liten politisk karta. Det kommer sig i grunden av att vänster-högerskalan är meningslös, den lägger åsikter som är lika rätt långt i från varandra ute på kanterna, och den lägger partier som är rätt långt i från varandra ganska nära. Det beror på att vad som är vänster och höger har bestämts av vänstern, så egentligen är det bara en karta på hur illa en kommunist tycker om nåt. Ju argare dom blir, desto längre till höger. Därför hamnar libertarianer nära rasister, trots att dom inte har några åsikter gemensamt, men nazister hamnar långt från kommunister, trots att dom har massa gemensamt.

Det finns massor av försök att åtgärda detta, mer eller mindre bra. En vanlig är den ”politiska kompassen”, populär bland libertarianer, som har två skalor. Det hade varit dubbelt så bra som höger-vänsterskalan, om det inte hade varit för ett problem: Båda skalorna mäter en slags frihet. I den ena änden har du ekonomisk frihet, i den andra en moralisk/social frihet. Det finns inga som är för en total ekonomisk frihet men helt mot social frihet. Att dom på webbsidan sedan hävdar att George W Bush är starkt för ekonomisk frihet visar dessutom att dom är mer intresserade av amerikansk politik än att faktiskt analysera ordentligt. Vad dom har försökt att göra är att ta vänster-högerskalan, som dom kallar ekonomisk, och lägga till en andra skala till den, trots att vänster-högerskalan inte alls är ekonomisk. Och även om man fixar detta så är två dimensioner rätt begränsande.

I mina försök att göra en karta hamnade mina funderingar mer på vilka fel som begicks än vilka åtgärder man föreslår. För åtgärderna är ofta slumpmässiga. I Sverige betraktas friskolor som liberalt, i USA hatar liberalerna friskolor. Varför? Jo, för att i USA föreslogs idén först av konservativa, och blocken i USA är liberaler mot konservativa, så då måste liberalerna vara emot friskolor. I Sverige är blocken sossar mot resten, så här måste S vara mot friskolor, men liberaler och konservativa måste hålla ihop. Om det är bra eller dåligt har inte med saken att göra, det är blockpolitiken som tvingar fram ställningstagandena. Men attityder, tankefel och grundläggande syn på världen är mindre slumpmässigt. Så baserat på böcker som Erich Fromm’s ”The fear of freedom”, Harold Lasswell’s ”Psychopathology and Politics” och framförallt Eric Hoffer’s ”The True Believer”, så tyckte jag mig kunna se tre vanliga och grundläggande ”fel” i hur man tänker politiskt. Fel inom citationstecken, eftersom det är fel från en liberal synpunkt. Någon som begår felen anser givetvis att det är rätt.

Dom ”felen” är tre, och dom är:

  1. Att man ser makt som något som ger rätt. Jag kallar detta ”maktdyrkan”, för det vanligare ordet ”Auktoritär” ger associationer med diktaturer och liknande. Men det behöver inte ha något med diktaturer att göra alls. Många demokrater kan fortfarande vara ”maktdyrkare” och söka sig till ett parti därför att partiet har makten. Man kan se detta hos socialdemokraterna, där många sossar ser det som om S har någon slags gudagiven rätt att sitta i regeringen, för det har dom ju alltid gjort. Dom vet att demokrati är bra, och dom är demokrater men söker sig till S inte för att dom håller med, utan för att dom vill ha makt. Så dom anpassar sina åsikter till dom som har makten, istället för att försöka ge makten till dom som delar deras åsikter. Maktdyrkare tenderar att analysera världen helt och hållet utifrån ett maktperspektiv (där makt är bra om man har det själv och dåligt annars). Motsatsen är dom som inser att makt korrumperar och att det inte spelar någon roll vilket parti det är, efter 40 år vid makten kommer partiet att ha övergett sina idéer och bara jobba för att hålla sig kvar vid makten, och skita i väljarna (bland annat just för att dom lockar till sig maktdyrkare).
  2. Frihetsfobi. Många är rädda för frihet, bland annat för att med frihet följer ansvar, och ansvar är jobbigt. Den attityden leder ofta till att man vill att staten skall bestämma. Andra är mot frihet därför att dom är oroliga för att dom har valt fel livsväg. Dom bestämmer sig därför att den väg dom har valt är den enda rätta ur moralisk synpunkt och att alla som har valt annorlunda har valt fel. Det leder till konservatism och homofobi. Andra är bara rädda för det okända, och med stor frihet får man ett väldigt heterogent samhälle, med massa olika människor som gör olika saker. Är man rädd för dom som är annorlunda blir man ofta rasist. Här ser vi tre olika politiska ståndpunkter, alla baserat på en rädsla för frihet. Motsatsen är såklart frihetsälskare; Liberaler av alla det slag som tycker att mångfald är kul och som tycker att dom styr sina liv bättre än staten.
  3. Fanatism är när man låter idéer eller personer gå före verkligheten. När man inte vill lyssna på andra, och avfärdar alla åsikter som inte passar in i ens världsbild eller teori antingen med skratt eller med hat, så blir man fanatisk. Detta gör att man sakta tappar verklighetskontakten, och ens politiska åsikter glider allt längre mot det orimliga. Det spelar ingen roll hur vettig man var från början, om man reagerar på all kritik med att slå bakut. Ett bra exempel på detta är Stuart Christie. Hans självbiografi ”Granny made me an Anarchist” visar hur han börjar sin politiska medvetenhet i tidiga tonår som Labour, för det var ju det hans familj var. Men när han inser att Labour också är fulla av hycklare går han allt längre vänsterut, och för varje steg vänsterut hittar han bara fler människor som antingen är egoister, eller fegisar som inte faktiskt gör nåt. Det slutar med att han i frustration smugglar sprängämnen till Spanien (detta är under Franco) och hamnar i fängelse. Allt för att han inte någonstans på vägen från Socialdemokrat till Anarkist ställer sig frågan ”Har JAG fel?”. Det är alltid nån annan som har fel, inte han. Detta inser han givetvis aldrig själv, inte heller i sin självbiografi, men det felet begår han, och därför blev han fanatisk. Motsatsen till fanatism är att ha en evidensbaserad världsbild, där man accepterar att saker inte ser ut som man tror om man blir överbevisad. När friare ekonomi bevisligen minskar fattigdomen så kommer en fanatiker fortsätta att hävda att liberalism orsakar fattigdom, men med en evidensbaserad världbild ändrar man åsikt.

Det här innebär att jag har tre dimensioner. Men att göra en grafik där man har tre dimensioner är svårt, för grafik är två-dimensionellt. Det skulle bli plottrigt och obegripligt. Det går inte att se var i kuben en punkt befinner sig, om man inte drar linjer ut till axlarna, och då kan man inte göra det för mer än en sak i taget utan att det blir rörigt.

Så man får förenkla. Och jag ritade massa olika grafer, tills jag kom fram till en som var begriplig och användbar. Och den ser ut så här:

Som ni ser har jag istället för dimensioner gjort ”areor”, där jag har placerat in ideologierna beroende på vad för fel dom gör. Om dom gör felet bara ibland hamnar dom närmare mitten. Dom som gör två fel hamnar i trianglarna. Gör man alla tre fel så hamnar man i en separat klutt på sidan om. Det var enda sättet att göra det begripligt. Islamism är en slags fanatisk religiös dogmatism, rasism och fascism är maktdyrkande konservatism. Kommunism och Nazism har stora skillnader, men dom gör alla tre felen, och som resultat har försök att införa både kommunism och fascism resulterat i blodbad.

Men när ni ser den här kartan gör nu inget så korkat som att tro att alla som är i den blågröna hörnet är islamister. Så är det inte. Det där är en positionering av islamism, inte en markering av vad det blågröna hörnet betyder. Detta borde vara uppenbart då kommunism och nazism är i samma område, och libertarianer, anarkister och miljötomtar samsas i samma område, men från responserna på den här grafen är det klart att inte alla har insett detta. Att du är frihetsfobiker och fanatiker gör dig alltså inte till islamist. Däremot är islamister båda.

Och traditionella socialdemokrater hamnar närmare fanatismen för dom vägrar inse att planekonomi inte fungerar, men modernare socialdemokrater hamnar närmare konservatismen. Och ingen av positionerna är perfekta, för i den tvådimensionella grafen tappar man massa information från den tredimensionella modellen. Sånt är livet bara. Grafen är till för att åskådliggöra, inte vara en perfekt modell av en imperfekt verklighet, för sånt är både omöjligt och fanatiskt, så det överlåter jag åt dom verklighetsfrämmande libertarianerna i KLP. 😉

Och Sverige då?

Nästa steg blir såklart att placera in politiska partier på kartan. Men Sverige är politisk sett rätt homogent, vi har ju anarkister, men inga som faktiskt försöker spränga riksdagen, socialdemokraterna har inte på allvar försökt införa socialism, osv. Så alla skulle hamna i mitten, och  en sådan karta är ju inte så givande. Så alltså gör vi en ny karta, där vi vi göra samma transformation från en kub till en platt cirkel, men vi tar bara den biten av kuben som innehåller svenska partier. Och då får man nånting sådant här:

Värt att notera här är alltså att detta INTE innebär att Fi är islamister (se ovan) eller att Pirapartiet tänker bomba riksdagen. Det innebär att felet alliansen gör är att dom är rädda för frihet. Dom försöker hindra folk från att göra det  dom vill eftersom det, hemska tanke, kunde innebära att dom inte gör det Alliansen vill. Och då kan det ju gå precis hur som helst!  Sossarna är fortfarande allt för övertygade om att dom har en gudagiven rätt att styra Sverige, oavsett att deras politik är precis samma som moderaternas, Fi är rädda för frihet och vägrar lyssna på vett och sans, med resultat att dom hatar män. V är inte bara rädda för frihet och så fanatiska att dom tror att planekonomi är en bra idé, dom är dessutom maktdyrkande och tenderar att stödja alla diktatorer dom kan hitta.  SD är sossar som är rädda för folk som är annorlunda. Deras rasism och homofobi innebär att dom hamnar i det bruna hörnet, medans sossarnas invandringsfientliga politik inte beror på rasism, utan är ett resultat av att dom är beroende av LO för att få makten.

Moderaterna och Sossarna är väldigt stora på den här grafen. Det beror inte direkt på på partiernas storlek, utan det skall reflektera att åsikts-spridningen i partierna är stor, vilket såklart delvis beror på att partierna är stora. Sossarnas splittring visas genom att dom får två logos. Egentligen skall det väl vara ett band av sosse-logos mellan dom, men det skulle ju se helskumt ut. Moderaterna har både maktdyrkande medlemmar, konservativa och liberaler, så dom får gränsa på alla tre. Det gör att dom hamnar nära det bruna fältet, men att dom inte är i det bruna fältet är mycket avsiktligt, för visserligen har Moderaterna haft rasister i leden ibland, men dom har kastat ut dom. Så det ser ut som om dom ligger nära rasismen, men egentligen gör dom inte det, det blir en effekt av att göra 3D-modellen 2D som inte går att göra så mycket åt.

Och ja, Piratpartiet är inte ett enda dugg frihetsrädda eller maktdyrkande. Så PP skall vara så långt borta från det gröna och röda som möjligt. Däremot har man ofta tagit rätt extrema åsikter, och min erfarenhet av PP’s forum indikerar iaf för mig att flesta medlemmarna är helt ointresserade av att lyssna på andra, inklusive andra medlemmar. Och den negativa reaktionen på kritik från andra är inte heller förtroendeingivande. Så här i efterhand får jag väl erkänna att partiet är orättvist lång nere i det blå fältet och snarare skulle ha legat på gränsen, men, men. Jag tror inte det skulle ha gjort nån skillnad på den mindre ”twitter-storm” grafiken orsakade när Alexander Bard lade upp den på Liberaldemokraternas hemsida.

Men kom ihåg att PP hamnar där tillsammans med libertarianer och miljönissar. Så fanatiska är PP alltså. Ja, det är ju hemskt. Vilken förolämpning. Eller inte. 🙂 Jag är ju trots allt piratpartist… Som enfrågeparti så skulle PP egentligen täcka över hela nederdelen av grafiken, det finns både frihetsfobiker och maktdyrkare inom leden. Men det går ju inte att låta ett parti som knappt får några röster att dominera hela grafen, så dom får hamna där ett genomsnitt av dom aktiva hamnar, och enligt min åsikt och erfarenhet av partiet så är huvudproblemet att man inte lyssnar och inte tål kritik. Så då hamnar dom i den blåa fältet. Eller iaf på gränsen.

Liberaldemokraterna hamnar givetvis i mitten, eftersom jag anser att liberaldemokraterna inte gör något av dessa felen. Ännu, iaf. Och gör man inte något av felen så innebär det att man som icke-fanatiker är beredd att ta sig till en fakta-baserad världsbild, och inte får anfall om nån säger att man har fel.

Tror du på det du säger? Eller tror du bara att du tror?

Är du kristen? Tar du huvudvärkstabletter? Hur får du det att gå ihop?

Jag menar, den kristna guden är ju allsmäktig, och allvetande. Alltså vet han att du har huvudvärk, och han kan göra nåt åt det, men han gör inget. Alltså *vill* guden att du skall ha huvudvärk när du har det. Ändå tar alla kristna en Treo när dom har ont i huvudet. Varför det? Det är ju rimligen blasfemi?

Är du Marxist? Vilket parti röstar du på? Sossarna? Vänstern? Hur får du det att gå ihop?

Jag menar, enligt Marx kommer ju revolutionen när arbetarklassens misär blir så brutal att dom ställer sig upp i revolution och störtar systemet. Allt socialistisk politik gör är därmed att fördröja revolutionen. Ju mer makt sossarna eller vänster har, desto längre dröjer kapitalismens avskaffande. En Marxist borde rimligtvis rösta på den mest extrema nyliberal man kan hitta, åtminstone i ett riksdagsparti.

Men det gör ni Marxister inte. Ni röstar inte på den som kommer att driva fram revolutionen, ni röstar efter er egen plånbok. Ni vill inte avskaffa kapitalismen, ni vill bara ha mer pengar över i slutet av månaden, precis som alla andra. Ni i vänstern är kortsiktiga egoister, precis som vilket kapitalist som helst, och ni tror inte på revolutionen, egentligen. Ni bara tror att ni tror. Ni inbillar er att ni tror på Marxismen därför att ni har fått för sig att det är det en God Människa gör.

Precis som kristna. Som egentligen inte tror på gud. Men lurar sig själva att dom tror på gud, därför att dom tror att det är det en God Människa gör.

Tror du verkligen på Marxismen så röstar du på alliansen i nästa val. Tror du verkligen på en allsmäktig, allvetande gud så slutar du ta mediciner och huvudvärkstabletter. Om du finner dig oförmögen att göra detta, så tror du inte. Du bara tror att du tror.

Den antidemokratiska fegvänstern

Huvudanledningen till att jag inte bloggar så mycket nu är att det blir mest upprepningar. En blogg kommer ju inte skapa revolution, direkt. Och även om dom här åren av bloggande har sett en av käpphästarna så sakteliga börja införas, nämligen en vårdtagarstyrd vård i form av så kallat ”VårdVal” så har det inte hänt så mycket på dom andra fronterna.

Framförallt har ju stora delar av Vänstern fortfarande problem med demokratisynen. Antalet politiskt engagerade personer vänster om Centerpartiet som faktiskt tar ett rejält och tydligt avstånd från diktatur även när det är en vänsterdiktatur är fortfarande försvinnande litet. Det sitter fortfarande flera Castroiter i vänsterpartiets partiledning. Och vänsterfolk reagerar fortfarande likadant när man påpekar detta. Reaktionen är nästan alltid exakt samme:

1. Man börjar med att förneka det. Nej. vänsterpartiet är visst demokrater, man har rensat ur skeletten ur garderoben, etc.

2. När man inte kan förneka att Eva Björklund m fl sitter i V’s partistyrelse (för det gör dom ju) så hävdar man att borgerligheten är ännu värre antidemokrater, trots att detta både är faktamässigt fel, och inte någon undanflykt. Två fel gör inte ett rätt.

3. När man sedan krävs på bevis och argument för detta så hävdar man sedan att en socialistisk diktatur är mer demokratisk är en demokrati, eftersom politiker bestämmer mer i en socialistisk diktatur.

4. När man påpekar att denna definition av demokrati bekräftar att dom har en grumlig demokratisyn så lägger dom ner debatten för att dom som argumenterar för demokrati är ”idioter” eller ”rätthaverister” eller ”otrevliga” eller har någon slags dålig debattstil, vilket tydligen är vänsterns kodord för ”dom har ju argument”.

Några exempel på detta är här och här.

Skulle nån vilja diskutera frågorna seriöst går det bra här. Några relevanta inlägg:

Alla dessa inlägg har orsakat högljudda skrik och gnällande i vänstern, men en total avsaknad av sakliga argument.

Den här omgången debatt, som startade med Munkhammar m fl’s debattartikel är inget undantag. Så ursäkta mig om jag är lite trött på alla ohederliga, hycklande medlöpare i Vänstern och deras diktaturkramande. Ni är faktiskt inte demokrater i vänstern, med några få undantag.

Some random thoughts on the Fall of the Wall

I do remember the pictures on the TV so clearly. And I remember that I couldn’t really believe them. Surely it was a temporary glitch. Surely the people of east Berlin had not just forced the gates and crossed the border. Surely the might of Russia would come crashing down. But days passed, and nothing happened. And people was chipping away on the Berlin wall. And after a while, the East German military started actually dismantling it, and my skepticism and fear slowly lifted into a euphoria that lasted almost a year, and a lingering happiness that lasted longer. A great weight had been lifted from my shoulders. The world had been changed.

And the world changed a lot. And that’s probably why this state of happiness I was in lasted for so long. When the wall fell, and the the Soviet union, the world I grew up in disappeared completely. Because in that world, nuclear war was not a risk, it was a certainty. There was never a doubt the world would end in a nuclear war, it was just a question of when, and what would be best: Getting burned to death by radiation, or be forced to live through the Mad Max-hell that surely was how the post apocalyptic world would look. That dark, gloomy and doomed world was changed to a globalized, peaceful world. And it was a world that had a soundtrack, and the soundtrack was called MTV Europe.

Because something that propelled me through this state of happiness that lasted years was the constant reminder from MTV Europe. MTV Europe was only two years old when the wall fell, and in some sense probably still finding it’s feet and it’s audience. And to my constant joy, a large part of that audience turned out to be the youth of eastern Europe. The MTV of the early 90’s would with great fanfare welcome new countries of eastern Europe as they gained coverage there. In 1992 Ray Cokes started the show MTV’s Most Wanted, where people could call in and wish for songs. And armed with only a handful of words in English, people would call in on crappy telephone lines from what then seemed to be remote parts of Europe we hardly have heard of, and ask songs for they loved ones. The youth of Europe was united to a single rhythm.

But in 1993 I moved, and for various reasons I didn’t have MTV until 1997, when to my dismay I found MTV Nordic on my TV instead of MTV Europe. The magic bond to the youth of Europe had broken, and the sense of freedom and globalization I had in the early 90’s had disappeared, as the new Europe had become normality. But if I ever despair about the state of the world, I only have to remember back to those early 90’s and the nervous teenagers that was using Ray Cokes as an expression of their newfound freedom.

It’s getting better. Peoples thirst for freedom will win in the end. Sometimes it goes slowly, sometimes fast, sometimes it may go a bit backwards. But it is getting better.

Marx och vetenskapen: 2. Ekonomiska teorier

Nu har jag från två debattörer fått höra påståendet att ekonomi inte är vetenskap. Det innebär alltså att ekonomiska teorier inte skulle uppfylla kraven på vetenskaplighet. Men som jag förklarade i förra inlägget så är en teori vetenskaplig innebär om den är empirisk och falsifierbar. Dvs den skall basera sig på observationer och förklara dom, att den skall vara falsifierbar, dvs att det skall vara möjligt att bevisa att den är falsk. Detta innebär som sagt var inte att teorin är korrekt. För att den skall vara det skall den stämma överens med det man känner till, även det som har framkommit efter teorin formulerades, och den skall vara konsekvent och inte säga emot sig själv, och den skall dessutom förklara mer eller förklara det bättre än alternativa teorier.

Uppfyller ekonomisk teori i allmänhet, och mer specifikt, Marxistisk eller modern ekonomi dessa krav? Javisst. Både Adam Smiths, Karl Marx och Milton Friedman formulerade sina teorier utifrån vad dom observerade omkring sig. Dom försökte också alla formulera teorier som var befriade från interna motsägelser (även om man naturligtvis kan diskutera om så är fallet). Deras teorier går också utmärkt att använda för att göra ekonomiska förutsägelser. Ekonomisk teori är alltså en vetenskap, precis som alla andra vetenskaper. Eftersom den handlar om människor, och alltså är en social vetenskap är det knepigt att göra förutsägelser, för människor är komplexa varelser, men det är gäller även saker som vädret, och ingen skulle hävda att metereologi inte är en vetenskap.

Så vi kan lugnt konstatera att ekonomi är vetenskap. Och vi också konstatera att Marx teorier uppfyller kraven på vetenskaplighet. Marx gör också många väldigt tydliga ekonomiska förutägelser baserat på sina ekonomiska teorier. Den viktigaste av dessa är det som är hela kärnpunkten för Marx ekonomiska teorier, det som är själva existensberättigandet för hela det stora verket, Das Kapital:

Därav följer, att i samma utsträckning som kapitalets ackumulation påskyndas, måste arbetarnas villkor ständigt försämras, antingen arbetslönen är hög eller låg. Den lag, som ständigt upprätthåller jämvikten mellan den relativa överbefolkningen eller industrins reservarmé och ackumulationens omfång och kraft, smider slutligen arbetaren fastare vid kapitalet, än Hefaistos förmådde smida fast Prometeus vid klippan. Den medför en ackumulation av elände, som motsvarar ackumulationen av kapital. Ackumulationen av rikedom vid den ena polen betyder alltså ackumulation av elände, arbetsbörda, slaveri, okunnighet, brutalisering och moralisk degradering vid motpolen, d.v.s. för den klass, som gör kapital av sin egen produkt.

Arbetare skall alltså bli fattigare och fattigare och livet blir allt jävligare. Till slut skall det bli så jävligt och fattigt att kapitalisterna till sluta börjar utnyttjat (och tydligen slå ihjäl) varandra:

Denna expropriation fullbordas genom den kapitalistiska produktionens inre lagar, genom kapitalets centralisation. Varje segrande kapitalist slår ihjäl flera andra. Hand i hand med denna centralisation av kapitalet, eller de många kapitalisternas expropriation genom de få, utvecklas arbetsprocessens samarbetsform i ständigt växande skala. Vetenskapen får en mer och mer omfattande teknisk användning, jorden utnyttjas bättre och mera planmässigt, arbetsmedlen utformas för kollektiv användning, produktionsmedlen utnyttjas mera intensivt genom användning av nya metoder i en sammansatt arbetsprocess, olika folkslag kommer i ständigt intimare kontakter med varandra på världsmarknaden, och hela det kapitalistiska systemet internationaliseras i allt högre grad. Samtidigt med det sjunkande antalet kapitalmagnater, som har möjlighet att monopolisera och tillägna sig alla fördelarna av denna samhälleliga utveckling, ökar å andra sidan exploateringen av massorna, deras elände, slaveri och förnedring. Men även förbittringen ökar hos den ständigt växande arbetarklassen, som samtidigt skolas, sammansvetsas och organiseras genom det kapitalistiska produktionssättets egen mekanik. Kapitalmonopolet blir en boja för det produktionssätt, som har växt upp under dess eget herravälde. Produktionsmedlen centraliseras, och arbetets samhälleliga karaktär utvecklas, tills produktionsprocessen inte längre rymmes innanför det kapitalistiska skalet. Detta spränges. Den kapitalistiska äganderättens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade.

Med andra ord, till slut blir det revolution och kapitalismen krossas. Så, enligt Marx ekonomiska teorier så kommer vi att under en kapitalism se

  1. Ackumulationen av kapitalet koncentreras i all färre händer
  2. Arbetarklassen bli allt fattigare och eländigare

Det här är klart och tydligt, och det skiljer sig från andra ekonomiska teorier, som inte påstår att detta skall hända. Vi kan alltså tydligt och klart se om Marx ekonomiska teorier är bättre på att förklara dom fakta vi kan se. Om klyftorna ökar i världen så har Marx förklarat något som ingen annan kan förklara, och hans teori är alltså åtminstonde till viss del bättre än andras.

Så, ökar klyftorna mellan arbetarklass och överklass här i världen? Nej, i själva verket minskar dom. Kapitalet koncentreras inte, istället är allt fler kapitalägare genom att att fler sparar i fonder. Arbetarklassen blir inte varken fattigare, eländigare eller okunnigare. Tvärtom, faktiskt. Världens fattiga blir rikare, har bättre utbildning, och eländet minskar allmänt. Några siffror på hur ”brutal” arbetarklassen är har jag inte sett, och om dom blir allt mer moraliskt degraderade beror väl på om man är kristdemokrat eller inte. 😉

Den viktigaste av Marx förutsägelser och förklaringar om hur ekonomi fungerar har visat sig felaktig. Den ekonomiska utvecklingen går i själva verket åt det direkt motsatta hållet mot vad Marx teorier säger att det skall gå. Det är som om Newton hade gjort en teori som sa att solen snurrade runt jorden. Marx teorier klarar alltså inte av att förklara ekonomi bättre än alternativa teorier. Dom var inte bättre än dom alternativa teorierna ens 1867 när boken skrevs, och dom var dessutom mycket mer komplicerade, och alltså sämre på att förklara fakta. Och när andra och tredje bandet kom ut i slutet av 1800-talet hade redan marginalnytteteorin kommit, som klarar av att förklara allt det som arbetsvärdeteorin, även i Marx variant, hade svårt att förklara.

Marx teorier var vetenskapliga, men det var dålig vetenskap, och dom var överspelade redan innan dom var färdiga.

Marx hela syfte med sina ekonomiska teorier var att visa att arbetarna får det sämre i en kapitalism, och på det viset rationalisera en socialistisk revolution. Han ville visa att kapitalismen inte var bra. Och när man gör vetenskap med en förutfattad mening på det viset, så blir det sällan bra vetenskap. Marx var inget undantag. Hans ekonomiska teorier var fel.


Andra bloggar om: , , , , ,

Kommunismens skuld

(Detta inlägg kan ses som en sen uppföljare på Ideologiernas skuld)

Egentligen borde man väl ignorera kommunisterna, dom är ju trots allt inte så jättemånga, och dom har absolut noll praktiskt inflytande på förd politik. Men likaväl som det är svårt att ignorera nationella1 är det svårt att ignorera kommunister, eftersom det dom förespråkar är så vansinnigt. Och tack vare UOKs undersökning om ungdomars kunskaper och attityder till kommunism (och avståndet till Tallin) så är ämnet aktuellt igen, och det drösar av mer eller mindre (mest mindre) insiktsfulla kommentarer om saken i bloggosfären2. Men låt oss kolla lite djupare på saken.

Vad är kommunism?
Innan man kan diskutera kommunism måste man veta vad det är. Jag tror att mycket av den svenska ungdomens missförstånd om kommunism är att man inte vet vad det är. Man tror att kommunism är att ”folk skall vara snälla mot varandra, typ”. Det är klart att kommunismens brott blir svåra att skylla på den kommunistiska ideologin med den missuppfattningen.

Kommunism är två olika saker. Dels är det namnet på en viss typ av utopiskt samhälle. Dels är det namnet på en ideologi. Det vi skall koncentrera oss på här är ideologin, så när jag säger ”kommunism” här så menar jag ideologin, och inget annat.

Kommunismen är en variant av socialism. Socialism är åsikten om att alla produktionsmedel skall vara gemensamt ägda (det är i stort en smaksak vad som är produktionsmedel och inte). Vad skiljer då kommunism från annan socialism? Ordet kommunism och socialism var på 1800-talet synonymer, och sin distinkta mening fick ordet kommunism först med ryska revolutionen och Lenin (även Bolsjevikernas officiella namn var ”Ryska Socialdemokratiska Arbetarpartiet” fram till 1918). Sedan ryska revolutionen har ordet kommunism därför avsett en revolutionär Marxistisk variant av socialismen. Efter Sovjets fall har kommunister desperat försökt omdefiniera ordet så att det kan betyda lite vad som helst, och det påstås ofta att kommunism minsann kan vara icke-Marxistisk, men även dom som säger det brukar vara Marxister och hänvisa till Marx teorier när dom argumenterar. Därför kan man lugnt säga att kommunismen är Marxistisk och revolutionär. Det är det som särskiljer kommunism från andra ideologier (som kan vara Marxistiska eller revolutionära, men sällan båda).

Vad vill kommunismen?
Kommunismen vill alltså införa ett statslöst samhälle med gemensamt ägande av produktionmedlen. Statslöst därför att kommunister anser att staten är det verktyg som den härskande klassen använde för att förtrycka andra. Staten är enligt dom här teorierna alltid förtryckande och instrumental i att upprätthålla klassamhället. Det är sant att stater ofta har varit just detta. Men när man antar att det måste vara så, så är det lätt att hamna fel. För om staten inte kan användas till något bra, så kan den inte reformeras. Demokrati blir meningslöst, utan den enda vägen framåt är att störta staten i en revolution. Det är en stor anledning till varför kommunismen är revolutionär3.

Om vi fokuserar på Marx ett tag, så ansåg han att att arbetarklassen skulle ta över staten i en revolution och sedan använda den för att förtrycka alla klassfiender, under en övergångsperiod under vilken man skall förstatliga alla produktionsmedel. Detta skall i sin tur enligt ett klassiskt kalsongtomteresonemang leda till statens upphävande, och allas befriande från förtryck. Andra revolutionära socialister (då främst anarkister) menar att man bara med våld skall krossa staten, så löser sig resten. Även vissa kommunister (som Pol Pot) har menat att staten måste avskaffas så fort som möjligt för att inte ett nytt förtryck skall uppstå. Kambodja är ju bra bevis på hur det gick.

Vi ser här hur det här resonemanget kräver att man låter ändamålet, den kommunistiska utopin, helga medlen, våld och förtryck. Och medlen blir snabbt ganska hårda. För få kommunister inbillar sig att när man väl har tagit makten, att alla bara helt plötsligt skall inse att kommunism är bra. Man tror på en period efter revolutionen, där det blir nödvändigt att med våld trycka ner dom kapitalister som, likaså med våld, kommer att försöka åstakomma en kontrarevolution. Under den här perioden av förmodat inbördeskrig är det alltså nödvändigt att med våld förtrycka alla antikommunistiska åsikter.

Allt det här är helt logiskt, och nödvändigt från en kommunistisk synpunkt. Eftersom den kapitalistiska staten inte kan reformeras demokratiskt så måste man störta den med våld och sedan förtrycka oppositionen medans man inför den kommunistiska utopin. Kommunism leder alltså alltid, även i teorin, till våld och förtryck. Det är en i grunden antidemokratisk ideologi, eftersom man inte tror på demokrati.

Tror man på demokrati, och istället vill reformera staten gradvis med demokratiska medel, då är man inte kommunist, då är man socialdemokrat. Det är det ordet socialdemokrat betyder: Någon som vill införa den klasslösa utopin med demokratiska reformer.

Men vad händer sedan?
Det är alltså inte konstigt att kommunism leder till våld och förtryck. Det finns inbyggt direkt i ideologin. Kommunismen anser allt våld och förtryck är nödvändiga men tillfälliga medel som berättigas av målet: Den kommunistiska utopin. För en liberal är det här illa nog, eftersom vi inte anser att förtryck rättfärdigas av en ventuell framtida utopi. Men det som gör det riktigt illa är att denna kommunistiska utopi är ogenomförbar, och det av två anledningar. Dels leder statslöshet till våldsamt kaos, och slutar ofta i en mycket statlig diktatur4, men det är mindre viktigt, för man kommer aldrg så långt i genomförandet. Innan statslösheten skall nämligen produktionsmedlen socialiseras. Men gemensamt ägande fungerar extremt dåligt och leder till extrem fattigdom, och ofta svält. Det är alltså bara en dålig idé.

I en demokratisk stat leder det gradvisa genomförandet av en dålig idé till att det blir gradvis sämre, och oppositionen kan då kritisera detta och försöka få till stånd en annan politik. Men den stat som skall genomföra införandet av den kommunistiska utopin skall enligt teorierna inte göra detta demokratiskt. Dom som skulle kunna kritisera politiken och dess effekter är per definition kontrarevolutionära och skall, enligt teorierna, förtryckas. Resultatet är att man försöker genomföra idéerna trots att dom inte fungerar, och så skyller man misslyckandet på yttre omständigheter, eller på att dom som skall genomföra det är kontra-revolutionära. Den kombinationen av attityder har vi sett både under dom stora svältkatastroferna i Sovjet, och under kulturrevolutionen i Kina, där svältkatastrofer orsakade av socialisering av jordbruk skylldes på kontrarevolutionära element, och ledde till omfattande mördande av dom som (ofta felaktigt) uppfattades som oppositionella i rena häxjakter. Förtrycket av oppositionella, som i sig är dåligt nog, övergår i ett förtryck av hela befolkningen, när verkligheten vägrar att uppföra sig som dom kommunistiska teorierna säger.

Effekten av en kommunistisk revolution kan alltså bara bli mer och mer förtryck, tills ledningen själva slutar att tro på kommunismen, och istället bara är intresserade av att ha makt. Det såg vi hända i Sovjet med Chrustjov, som slutade försöka tvinga på folket mer socialism, men trivdes bra med att vara diktator. I Kina hände det i slutet på 70-talet, och Kina har sedan dess transformerats från en socialistisk diktatur till en mestadels kapitalistisk diktatur, och är som ett resultat av detta på väg ur fattigdomen med hög fart.

Förtrycket och våldet är alltså inbyggt i kommunismens ideologi. Om man plockar bort detta, och istället säger att den kommunistiska utopin skall genomföras demokratiskt, då är man inte kommunist, då är man socialdemokrat. Och då kan man försöka införa ett statslöst samhälle med genmensamma produktionsmedel på demokratisk väg. Det är det många som har försökt. Det går så klart fortfarande inte för det är fortfarande en dålig idé, men när man försöker genomföra det demokratiskt så leder det inte till våld och förtryck eller omfattande massvält. Det enda det leder till är kass ekonomi och att socialisterna blir bortröstade, vilket också har skett i flera länder. I ännu fler länder, däribland Sverige, har dom demokratiska socialisterna fått makten och snabbt börjat koncentera sig på att göra det bättre för fattiga istället för att försöka införa en utopi. För det är ju det folket är intresserade av: Att det skall bli bättre. Dom är inte intresserade av ideologiska teoribyggen och ogenomförbara utopier. Dom vill bara ha friheten att skaffa sig ett bättre liv. En frihet kommunismen inte är intresserad av.

Kanske intressanta bloggar om: , ,

Fotnoter:

1) Ja, det heter så nu. Det är nationalisterna själva som kallar sig så numera, dom kunde väl inte stava till ”nationalister” dom små patetiska stackarna.

2) En lång lista på bloggosfärkommentarer. Säkert inte alla:

3) Det här i sin tur är en effekt av det att den Ryska staten inte kunde reformeras, för Tsarerna blockerade alla former av reformer. Det gjorde att socialisterna i Ryssland blev revolutionära, dom blev kommunister, alltså. I Marx hittade man en snubbe som hade teorier om varför det var så, och resultatet var att Marx var oerhört mer läst och poppis i Ryssland än nån annanstans, där han var i stort ignorerad utanför vissa små kretsar.

4) Läs mer om mina tankar om detta här: http://www.liberalism.nu/ideologier/anarkism/