Guilt-by-vadå?

Idag blev jag anklagad för att använda guilt-by-association. Mer specifikt blev jag anklagad för att göra detta i debatt om kommunismen. Det har jag mig veterligen aldrig gjort, även om det kanske har hänt av misstag nån gång. Men varför blir jag då anklagad för det? Jo, förmodligen för att anklagaren inte förstår skillnaden på några olika typer av argument.

Låt oss ta upp några typer av argument. Vi börjar med tre felaktiga.

Guilt-by-association

Du är kommunist, Stalin var kommunist, Stalin var ond, alltså är du ond.

Klassisk guilt-by-association här, klart uttalad. Den behöver inte vara så tydlig, dom två sista stegen är oftast implicita. Det räcker med att omotiverat nämna nån onding när man diskuterar för att det skall vara guilt-by-association. En riktig klassiker är ”Hitler var också vegetarian”.

Ett närbesläktat argument är

Förhastad slutsats

Du är kommunist, alltså stödjer du Sovjet

Det här är inte guilt-by-association. Det är bara en felslut. Alla kommunister stödjer inte Sovjet.

Guilt-by-hallucination

Den här termen verkar ha uppfunnits av Dennis. Det är argument av formen ”Du kallar dig liberal, Pinochet kallade sig liberal”. Skillnaden mellan guilt-by-association och guilt-by-hallucination är att kopplingen är ett påhitt. Pinochet kallade sig aldrig liberal. ”Du kallar dig liberal, Zjirinovski kallar sig liberal” är inte guilt-by-hallucination, utan guilt-by-association, för Zjirinovski kallar sig faktiskt för liberal.

Över nu till missförståndet, och några…

Giltiga argument

Nåntingism går inte att kombinera med demokrati.

Om man lägger fram argument för att kommunism är dåligt, så är inte det guilt-by-association. Att säga ovanstående säger inte ”Du är för diktatur”. Det är ett försök att övertyga dig om att dina idéer är dåliga, inte ett försökt att smutskasta dig. Du kan hävda att påståendet är fel. Jag anser att påståendet ovan är fel när det gäller liberalism, men korrekt när det gäller kommunism. Men även om argumentet är fel så är det inte guilt-by-association. Det är ett giltigt, sakligt, argument. Om det är fel eller korrekt är i sin tur nåt man kan diskutera.

Inte heller är exempel fel:

Kommunism leder alltid till problem, se bara på Sovjet

Detta är inte heller guilt-by-association. Det är ett exempel som stödjer ett påstående. Det här säger inte ”du är dum för du är som Stalin”. Det här säger inte ”bara för att du är kommunist så stödjer du Sovjet”. Det är bara en hänvisning till verkligheten, som säger ”det här är inte bara jag som hittar på, utan det jag säger stöds av erfarenheten”. ”Liberalism leder alltid till diktatur, se bara på Chile” är inte heller guilt-by-hallucination, fast liberalism aldrig har lett till diktatur i Chile. Arumentet är giltigt och sakligt. Men fel. (Osakligt och felaktigt är alltså inte samma sak, vilket en del tycks tro).

Dom här giltiga argumenten blir bara ogiltiga och om man vägrar diskutera dess sanningshalt. Man kan säga att det är det som gör dom giltiga, att dom kan diskuteras. Guilt-by-association är inte diskuterbart, utan ett försök att smutskasta och associera motståndaren med negativa saker istället för att diskutera sakfrågan.

Att argumentera för att kommunism är dåligt är inte guilt-by-association. Det är inte ett försök att säg att kommunister är dåliga. Det är ett försök att förklara för kommunister varför man inet skall arbeta för kommunism.


Andra bloggar om: , ,

Stefan Jonsson kallar personangrepp ”verbal våldsutövning”

Ingen har väl missat Stefan Jonssons personangrepp på Johan Norberg, och Norbergs efterföljande fotknölssågning. Jag undrar, är det samma Stefan Jonsson som skrev det här? Jag får nog anta att det är det. Jag menar, hur många vänsterskribenter som heter Stefan Jonsson kan DN ha? I artikeln klagar han på personangrepp från högern:

Detta förklarar nog också varför nätet kan flöda över av bisarra argument, extrema yttranden och personangrepp som vore otänkbara i tryckta medier. Internet är alltjämt ett slags virtuellt Vilda Västern. Där råder ”lagen väster om Pecos”: skarpa kommandon och rykande puffror.

Opinionsbildningen på SS är i denna mening våldsutövning – inte fysisk, men verbal.

Man kan tycka att det är lite ironiskt att han klagar på högerns påhopp, när han senare hoppar på Norberg. Och det här torde väl innebära att Stefan Jonsson anser att hans påhopp på Norberg är våldsutövning. Eller?

Om man letar kan man hitta en kopia av artikeln som gjorde Stefan Jonsson sur. Där kallas hans argument för ”patently aburd” och ”inane”, och han blir också kallad för omogen (fast inte i så direkta ordalag). Fast Michael Moynihan förklarar varför han anser dom här sakerna också. Och det var väl den biten Stefan Jonsson inte riktigt gillade, kan man förstå.


Andra bloggar om: , , ,

Vill ni verka korkade?

Eftersom s-info blockerar dynamiska IP-adresser, så kan inte jag kommentera där. Jag tror jag har bett dom avblockera min IP-adress minst 6-7 ggr nu, och det har dom gjort också, men nästa gång min internetkoppling går ner så får jag en ny IP-adress. Jag har tröttnat. Så n svarar jag här istället. Hallå S-info! Skaffa ett vettigt spam-skydd istället!

Joakim Jonsson refererar till en undersökning som argumenterar för offentlig välfärd. Väl så. Men sen kommer det här:

”Något som de PR-mässigt skickliga moderaterna inte tycks förstå, då de istället genom att försämra A-kassan och differentiera avgiften öppnar upp för ineffektiva privata alternativ. Men som sagt vad. Det kan vi sätta stopp för i valet år 2010, då Sverige kan få en ny sosseregering.”

Nej, Joakim, Moderaterna är katastrofalt dåliga på PR. Vilket om inte annat visas av att din representation av deras politik är totalt felaktig. Det studien ovan argumenterar för är att ja, vi behöver ha en gemensam offentlig välfärd. Vilket också moderaterna anser.

Du slåss med väderkvarnar, precis som resten av sossarna. Och det beror på att S verkligen är bra på PR. Dom har fått stora delar av Sveriges befolkning, och varenda sosse, att tro att moderaterna är fanatiska nyliberaler som vill avskaffa den offentliga välfärden, och att folkpartiet är galna rasister som vill minska invandringen, när det i själva verket är precis tvärtom.

Det här är en uppmaning till både Joakim och alla andra, och framför allt alla sossar: Kan ni snälla ta reda på var dom andra politiska grupperna faktiskt tycker och vill, innan ni uttalar er om det? Pliiiis?

Sluta slåss med värderkvarnar. Det är jävligt irriterande, faktiskt, och det får er alla att se fantastiskt korkade ut. Vill ni verka korkade?


Andra bloggar om: , ,

Varför är VårdVal dåligt?

Ur frågor och svar om VårdVal Stockholm:

Invånarnas inflytande ökar när det gäller utbudet. Det är landstinget som auktoriserar mottagningarna men det är invånarnas val av läkare som avgör hur mycket ersättning mottagningen får eftersom pengarna följer patienten till den mottagning som han eller hon har valt.

Kan ni som är mot dom här reformerna förklara för mig varför det här är dåligt? Ilse-Marie, St Just eller Petter? Anders Svensson eller Bergsklättarn? Vad är det som är dåligt? Och kom nu inte med argumentet att man inte skall tjäna pengar på att ta hand om sjuka människor. Varenda sjuksköterska och läkare tjänar pengar på att ta hand om sjuka människor, ni vill väl inte att dom skall jobba gratis, eller? Och kom nu inte med påståendet att kvalitén blir lidande, för eftersom folk får välja går dom ju dit kvalitén är bra. Så vad är problemet.

Tack, stockholms landsting, för att ni äntligen inför detta. Det är det här jag har argumenterat för ända sedan jag insåg hur vården i Frankrike fungerar. När jag satt i folkpartiets landstingsgrupp i Stockholm ojade man sig över hur svårt det skulle vara att införa ett sånt här system. När jag kom till Frankrike insåg att det i själva verket är ganska lätt. Det är lättare än att fortsätta med dagens centraliserade planering, iaf.

Jag tvekar inte en sekund om att vården i Stockholm tack vare detta kommer att vara betydligt bättre om tio år. Ja, såvida inte Stockholmarna röstar tillbaka sossarna och som avskaffar hela reformen, såklart, Men det tror jag inte dom gör. Inte ens om sossarna kommer tillbaka kommer dom våga röra den här reformen, för trots all deras retorik som vet dom att det här funkar.


Andra bloggar om: , , ,

Svar på tal

Jag välkomnar kommentarer och debatt. Men för att den skall vara meningsfull behöver man vara saklig. Och har man inga sakargument så bör man inte ge sig in i debatten alls, och man bör fundera på om man verkligen har rätt, tills man har sakargument.

Men tyvärr så brukar det inte fungera så. Många envisas att försöka ge sig in i debatten trots att dom inte har argument. Och det första dom då brukar dra till med är medvetna missförstånd, och att helt enkelt låtsas att man inte har läst texten. Som att till exempel låtsas att en text om varför socialism inte fungerar påstår sig handla om nåt helt annat.

Jag tror att det Regebro försöker sig på egentligen inte handlar om att sparka på en förment orättvis Sovjetkommunism

Eller helt enkelt bara totalt misstolka och felcitera.

När Lennart Regebro sammanfattar klass-samhället som bortsprunget eftersom alla i Sverige har tillgång “(nästan) gratis sjukvård” och gratis skolgång så tror han sig kunna bortse från klasserna.

Det nästa man drar till med är halmgubbe-argument, dvs argument när man istället för att bemöta det som sägs, målar upp en falsk representation av motståndarens ståndpunkt och angriper den, istället för att angripa den verkliga ståndpunkten.

Regebro menar alltså att eftersom hans kassa polare inte tjänar pengar på att vara kapitalister eller egna företagare så är det mer synd om dem än om arbetare och därför är alla medelklass.
[…]
Om jag går till vårdcentralen och pröjsar mina 300 pix för att träffa överläkaren så menar Regebro att det är “(nästan) gratis” och när CSN betalar ut mindre pengar än vad existensminimum är så bevisar det att jag är en medelklassunge. Hans klassbegrepp baseras alltså på …. ja vad? Inkomster i en historisk kontext? CSN är mer än vad en fiskarbonde från västkusten hade 1857 alltså är Daniel 2007 medelklass. Klassbegreppet han svänger sig med antar jag har något med inkomst, tid och plats att göra. Reallöner är förmodligen något slags kulturellt påhitt och ingen som har tillgång till video kan vara fattig.
[…]
Grunden i en marxistisk kritik av den politiska ekonomin är inte ägandet av företag. Om han inte förstår det så kan det möjligtvis förklara hur en del av det som skrivs blir så fel. Men att sammanfatta hela Marxs kritiska analys till att bli en fråga om äganderätt är att göra liberal nationalekonomi av Marx. Att läsa honom som en redistributör av rätter är en dålig tolking. Regebro, jag vet att du läser, du kan inte bunta ihop marxism, Marx, kommunism, Sovjet, planekonomi, Lenin, Gulag och allt annat för att sen tro du kan bryta ner din egenbundna enhet genom att springa i logiskt stringenta varv.

Efter det kommer man med guilt-by-association,

Han vill så gärna tro att han är den där effektiva egenföretagande ultrakapitalisten

och efter det, nästa nivå, guilt-by-hallucination, när man helt enkelt fantiserar ihop associationer som inte existerar.

Ny Demokrati-djävlaranamma.

Sedan brukar man börja bara förneka fakta och låtsas som om verkligheten inte existerar,

Han tänker sig ett Sverige väldigt få andra lever i.

för att sedan gå över till att klaga på debatttekniken.

När han säger:

“Grundproblemet här är socialismens fokusering på en i grunden ganska ointressant sak, nämligen om man äger en del av företaget man jobbar på eller inte”

så lägger han ju ord i socialistens mun och argumentarer, återigen som en närsynt Don Quijote, mot en motståndare han själv uppfunnit.

Och allra sist, såklart, när man inte längre klarar av att varken låtsas att man inte förstår, eller hitta på fler halmgubbeargument, när bluffen om debattekniken har blivit synad och man har tvingats erkänna att verkligheten existerar, då går man direkt på personangrepp och demonisering av motståndaren.

Menar han inte att säga att “alla [hans] egenföretagande vänner och arbetare är ihopsmetade i ett myller av medelmåttighet”. Jag tror han har tagit fel på begrepp. Vad han egentligen är ute efter är att förklara varför hans polare (och han själv?) är så djävla mentalt fattig, undernärda och kulturellt efterblivna.

Jag tror att det Regebro försöker sig på egentligen inte handlar om att sparka på en förment orättvis Sovjetkommunism utan snarare rör sig i hans, av ressentiment murkiga, träskliknande hopkok av sovjethat, liberalism och Ny Demokrati-djävlaranamma. Han vill så gärna tro att han är den där effektiva egenföretagande ultrakapitalisten men allt läsande går inte att användas för att förklara en helt annan verklighet. Och eftersom verkligheten (polarnas kassa löner, kebabsvullna magar och tonårsacne som aldrig försvinner) inte går att förena med hans idévärld uppstår en diskrepans mellan teori och praktik.

Detta är inget ovanligt. De flesta abstraheringsmodeller dras med mått av diskrepans… det vet till och med valhänta liberaler som Regebro om (han använder ofta Verkligheten som argument själv vilket blev smärtsamt tydligt i 130+ kommentarsposter på vår förra blogg) men när han nu måste försvara sin ställning känns det mest som han ställer sig på läskbackarna för att nå högre än han faktiskt är.
[…]
Eftersom annat har pockat på sin uppmärksamhet så har jag inte kunnat följa hans ideologiska utveckling i de flertaliga bloggposter som han välsignat bloggosfären med men det verkar som att han har återuppfunnit ett nytt sociologiskt klassbegrepp av sållan (sic) skådad enfaldighet.

Citaten ovan kommer från ett inlägg på bloggen Avgrunden, skriven av nån som kallas ”Bloggoswärje”, vilket av stilen är döma är Daniel. Stilen varande total avsaknad av sakargument och massa personangrepp, då. Han ber mig att svara på frågor. Jag hade gärna diskuterat saken om författaren hade kunnat tala om vad han inte håller med om i min text. Men halmgubbar, personangrepp och guilt-by-hallucination är inte argument. Det talade jag om för Daniel i vår förra debatt. Den som han säger var smärtsam. Ja, det tror jag det att den var smärtsam för honom. Det tog 130 inlägg, men i slutändan erkände dom ju också att jag hade rätt på varenda punkt. Vilket såklart inte hindrade Daniel att överösa mig med personangrepp.

Du är välkommen att diskutera här Daniel. Och jag kommer försöka besvara dina sakargument. Om du nu mot förmodan skulle ha några.

Nåja. Skall man vara ärlig så var ju inte Avgrundens text helt befriad från insikt.

Jag fattar inte vad han håller på med nu.


Andra bloggar om: , , , ,

Känslor före verklighet.

Börje Höglund klagar på alliansens politik. Dom argment han använder är intressanta. Inte för att dom är bra, utan för vilken typ av argument han använder. Dom är konsekvent rent känslomässiga. Här är väl valda delar ur artikeln:

Jag känner förtvivlan över regeringens politik… De ser en regering som är blind och okänslig för hur verkligheten ser ut. Själv känner jag förtvivlan… Mest orolig är jag…
De upplever att regeringen är blind och okänslig för hur verkligheten ser ut… regeringen lyckats reta upp den ena gruppen efter den andra med okänsliga och illa genomtänkta åtgärder… De har fått uppleva att partier som före valet talade sig varma för småföretag börjar med att ge dem ett kraftigt ”slag på käften”… ”varför lämnas vi utanför?”…anledning att rysa… Finansminister Anders Borg har uttalat oro… Men riktigt orolig bör man vara… visat ringa intresse för det som rör ”vanligt folk” och för Landsorts-Sverige. Bilden av nonchalans mot arbetslösa, låginkomsttagare och pensionärer har kommit att dominera… jag känner förtvivlan.. det vore både synd och skam… jag har svårt att tro på det jag hoppas på…

Börja ”känner” och ”förtvivlar” en hel del. Men när han kommer med sakliga påståenden, och det gör han, då låter det såhär:

Slopandet av förmögenhetsskatten tillför i stort sett dem som har det allra bäst en ytterligare guldkant på tillvaron. Slopandet av den skatten verkar dock nödvändig, eftersom de som har råd med en bra advokat och en skicklig revisor kan trolla bort den skattepliktiga förmögenheten. Socialdemokraterna har dessutom bäddat för slopandet genom att befria de allra rikaste.
[…]
Allt tyder nu på att avtalsrörelsen med centrala och lokala avtal blir en black om foten för regeringens ambitioner om flera jobb. Både regeringen och Riksbanken har anledning att rysa, men framför allt alla som befinner sig i utanförskap.
[…]
De som samlats på mynttorget måste väl hoppa högt av glädje över regeringens stora generositet åt vissa. Ja, men glädjen kan vara snabbt övergående. Socialdemokraterna, v och mp har lovat återinföra fastighetsskatten efter nästa val.

Så politiken som förs är nödvändig, men problemet är att sossarna säger att dom skall ändra tillbaka på det, och facket bråkar? Är det Alliansens fel, menar Börje? Hur tänker han då?

Börjes argument är att han är orolig för att man skall förlora nästa val, genom att inte föra en populistisk politik om helst följer och accepterar den socialdemokratiska dogmerna och propagandan. Med andra ord klagar Börje på att Alliansen inte för samma politik som socialdemokraterna, och i detta ignorerar han helt det faktum att socialdemokraternas politik inte var speciellt bra. Han har egentligen inga som helst sakliga argument mot Alliansens politik, utom att skattesänkningarna gynnar som med högst inkomst. Det gör alla skattesänknigar. Att dom gynnar dom med lägst inkomst också är inte intressant för Börje.

Börje pratar mycket om ”verkligheten”. Men Börjes misstag är framförallt att han är mer intresserad av makt än politik. Hans rekommendation till Alliansen är att föra en populistisk politik, fast den politiken inte håller i längden. Hur verklighetsförankrat är det?
Dessutom säger Börje att han är konservativ. Det är sossarna också. Börje bör byta parti. Han har inget i ett borgerligt parti att göra med den inställningen.


Kanske intressanta bloggar om: , (Björn skriver också)

Stjälp dig själv med sanningsmodifikationer

(Återpost från igår, eftersom blogspot är puckat).

I vårt sökande efter effektiva sätt att slippa ta motståndarens argument på allvar, så har vi nu kommit till sanningsmodifikation. Det går ut på att man tar en massa sanningar och använder tveksam logik eller rena missförstånd, gärna genom att ignorera kontext, för att komma fram till nåt som är komplett fel, vilket man sedan hävdar med stort patos.

Ett av det vanligaste och tydligaste exemplen på detta är det faktum att liberaler är mördare. Det vet ju alla att det är så, och här får du reda på hur du genom stegvis sanningsmodifikation bevisar att så är fallet.

  1. Pinochets ekonomiska politik var mindre socialistisk än Allendes. Detta är otvetydiga fakta. Även liberaler håller med om detta.
  2. Socialism är bra, så alltså var Pinochets politik dålig.
  3. Nyliberalism är dåligt. Alltså var Pinochets politik nyliberal.
  4. Eftersom Pinochets politik var nyliberal så måste Pinochet vara nyliberal.
  5. Alla liberaler är del av en internationell konspiration för att förtrycka arbetare.
  6. Alltså samarbetar alla liberaler, inklusive Folkpartiet och Pinochet.
  7. Folkpartiet stödjer alltså Pinochet.
  8. Alltså är liberaler mördare.

Det här exemplet sysslar mest med kass logik. Mer subtil sanningsmodifikation är om man har påståenden som alla är korrekta inom en viss kontext, men man byter kontext på vägen.

Såhär:

  1. Dom personer som är bosatta i områden ockuperade av Israel, har inte samma rättigheter som dom som är Israeliska medborgare.Om
  2. Om man anser ockupationen som legitim så är denna skillnad i rättigheter orättvis.
  3. an man kalla det för apartheid. Det är lite överdrivet, men får fram poängen bra.
  4. Apartheid betyder strikt sett att man behandlar medborgare olika beroende på etnicitet.
  5. Eftersom Israel sysslar med apartheid enligt punkt 3, så måste alltså Israel behandla sine medborgare olika.

Du kan alltså lugnt hävda att icke-judiska medborgare har sämre rättigheter än judiska medborgare i Israel. Om nån påpekar att det inte alls är så, så kan du med hänvisning till ovanstående logik bevisa att det MÅSTE vara så, och att om det inte är så så är det verkligheten som har fel.


Intressant om: ,

Kära Linda Skugge

Du definierar upp ”mörkblå människor” som homofober och allmänt inhumana människor. förutom att jag gillar mörkblått som färg (men inte som politik) har jag inga problem med den definitionen. Jag gillar grönt och sitter just nu och skriver iklädd min favorit-tröja som är tegel-orange.

Men efter detta frågar du var dom humana och och icke-homofoba mörkblå människorna finns. Ja, dom finns ju inte. Du har ju definierat upp mörkblått på ett sådant sätt att dom inte existerar!

Du tror att Timbro är mörkblå, med en sådan definition. Det är dom inte. Jag kräver inte heller av folk att dom skall veta att Timbro inte är mörkblå. Det skall väl tusan känna till alla organisationer i Sverige och vad dom tycker. Du skall inte kritiseras för att du inte vet vad Timbro tycker.

Men, om man inte vet vad Timbro tycker, då skall man tametusan inte uttala sig i frågan, i SYNNERHET inte som skribent på en av Sveriges största tidningar.

p.s. Linda Skugge efterfrågar nu EN ENDA, profilerad borgerlig politiker som kämpar för homosexuellas rättigheter. Ja, vad sägs om Andreas Carlgren, Lars Leijonborg, Birgitta Ohlsson, Martin Andreasson och hela jämra liberala ungdomsförbundet? Att vara journalist är ingen ursäkt för att vara blind, Linda. d.s.

Debattskola, del 2: Demoniseringar

Det här debattknepet är ett av dom jävligaste, för det är svårt att försvara sig mot. Halmgubbarna som jag tog upp i del 1 är också svåra, men det värst med dom är att folk inte upptäcker dom. Demonisering är lätt att upptäcka, men att försvara sig är närmast omöjligt. Knepet är enkelt. Det går ut på att förklara att motståndaren är omoralisk på något sätt. Debattknepet används oftast av vänstern. I själva verket är detta deras favoritargument. Istället för att förklara varför deras politik är bra tillbringar dom hela debatten med att förklara att alla andra är onda. Ett bra exempel här är Lars Ohlys påhopp på borgerliga i partiledardebatten. Nästan alla hans debattinlägg gick enbart ut på att förklara att borgerligheten var ond, och framförallt då Fredrik Reinfeldt.

Det enklaste sättet är bara att kalla motståndaren för omoralisk eller ond, eller ett svin, men det är inte speciellt effektivt. Få människor som inte redan är övertygade av att du är ond kommer att övertygas av att din debattmotståndare säger ”usch vad du är tarvlig”. Den typen av påhopp kan du bara ignorera.

Lite värre är när man ljuger om åsikter. Som liberal får man ofta höra det märkliga påståendet att man stödjer Pinochet. (Tydligen anser dom att man som liberal måste stödja Pinochet eftersom vänstern inte gillar Pinochets ekonomiska politik, och därför, helt felaktigt, kallar den nyliberal. Logiken bland vänstern är som alltid av en helt egen sort). Svaret är givetvis att be om hänvisning till när man yttrade nåt positivt om Pinochet. Svarar dom inte kan man snällt be dom sluta ljuga i framtiden.

Nästa steg på svårighetsskalan i försvar är när man inte direkt säger att nån är ond, men gör påståenden som implicerar ondska. Lars Ohly tog till exempel ofta upp Fredrik Reinfeldts höga lön, naturligtvis helt utan att nämna att han själv, som riksdagsledamot, innehar en fet lön. ”Det tycker du är rimligt, Fredrik Reinfeldt, att en arbetslös skall ha lika mycket i månaden som du får över på två dar. Det är en fantastisk syn på rättvisa.” Det här argumenterandet är svårt att försvara sig mot för implikationerna är outtalade och ligger djupt. I det här fallet är ju implikationen att man Reinfeldt är egoistisk och bara tänker på sig själv. Istället får man gå på resonemangets orimlighet. Vad är rimligt i det här exemplet? Skall alla arbetslösa ha samma lön som Lars Ohly? Är det rimligt? Givetvis inte, 46 400 i månaden är knappast en rimlig ersättning om man är arbetslös. Här kan man snabbt hamna i en debatt om vad som är rimligt och orimligt, och det är knappast nåt man är intresserad av i en TV-debatt, men det är inte motståndaren heller, för han har inte några förslag eller lösningar. I brist på egna lösningar hoppar han istället på motståndarsidans lösningar och försöker svartmåla dom.

Svårast är när motståndarens demonisering är helt och hållet känslomässig, men inte på person. Sådant är helt komplett omöjligt att argumentera mot. Typexemplet på det är när man anklagar kapitalismen för att orsaka svält. Istället för att direkt säga ”du är ond” säger man ”den politik du föreslår är ond”, och lägger fram faktamässigt felaktiga argument för detta. Det finns bara ett sätt att försvara sig, och det är att bevisa att påståendet är faktamässigt fel, något som i dom flesta debatter är omöjligt, eftersom motståndaren inte kommer lyssna på dina resonemang.
Men anfall är bästa försvar, och man kan ibland lyckas försvara sig genom att gå direkt på slutsatsen, och vända på moralanklagelsen.

Typexemplet på detta är när man som liberal blir anklagad för att föra en politik som orsakar fattigdom. Att motbevisa det tar ofta timmar av resonerande, även om den du diskuterar med mot förmodan skulle lyssna på dig. Vad man måste göra är istället att påpeka att det är just anti-kapitalistiska och odemokratiska stater som är dom fattiga staterna, och att motståndaren stödjer just den politiken (vilket ju motståndaren alltid gör om han kommer med den typen av anklagelser). Det är aldrig kul att sluta resonera och gå på den här typen av känslomässig argumentation, men man kan ju trösta sig med att man i alla fall inte började.