Socialliberal förvirring.

Det har diskuterats en hel del om socialliberalism senaste tiden. ”Att vara socialliberal är att vara sosse” hävdade Elise Claeson, och en debatt som vanligen hålls där unga liberaler möts hamnade på bloggar och tidningar. Det är bra och välkommet. Debatten handlar i grunden om ordet ”socialliberalism”, och något av debattens problem är att ord såklart kan betyda olika saker.

Bloggen Frihet och Sanning hävdar att det är sossar som är förebilder för dagens liberaler, vilket kan låta märkligt. Men det grundar sig såklart i ett missförstånd. Frihet och Sanning menar att dagens liberalism ”implicit bygger på en tämligen problematiskt frihetssyn där frihet inte längre betyder frånvaro av tvång, utan tillgång till andras resurser.” Men detta är inte helt sant. Det är sant att den inte bygger på synen att frihet enbart är frånvaro av tvång. Istället bygger den frihetssynen på att frihet innebär möjligheter. Har du ingen handlingsfrihet, så är du inte fri, även om ingen för tillfället håller på att slår dig eller hotar dig, så en frihetssyn där man betonar friheten, istället för att betona frånvaron av våld är naturlig för dom flesta liberaler. Påståendet att denna frihetssyn innebär tillgång till andras resurser är dock en halmgubbe som libertarianer brukar dra till med för att slippa diskutera frågan seriöst.

Skillnaden mellan den negativa frihetssynen, du är fri om ingen använder våld eller hot om våld, och den positiva frihetssynen, frihet är att ha handlingsmöjligheter, kan ses som en skillnad mellan socialliberalism och libertarianism. Det är av den anledningen jag brukar kalla mig socialliberal. För om det är någon frihetssyn som är problematisk så är det idén om att man är helt fri så länge man inte är utsatt för våld eller hot om våld. Det här jag tagit upp flera gånger både här på bloggen och på den site om liberalism jag gjorde för många år sedan.

Johan Ingerö tar upp en annan definition på socialliberalismen. Han menar att socialliberalismen är ett mer pragmatiskt förhållningssätt än den vanligen mycket dogmatiska libertarianismen. Den dogmatismen ser man inte bara i praktiskt politik, utan även i ideologin i sig. Libertarianer brukar sträva efter en sorts ideologisk perfektion och anammar därför den negativa frihetssynen. Med en sådan frihetssyn så kan alla vara totalt fria. Det enda som krävs är att folk slutar slå och hota varandra. På så sätt har man åstadkommit en teoretiskt perfektion med totalt frihet för alla, genom att urvattna frihetsbegreppet så mycket att det inte längre betyder något. Med negativ frihet kan man svälta ihjäl i full frihet. Är ett sådant frihetsbegrepp värt något? Att i det läget ha en mer realistisk syn på frihet, och inse att ett frihetsbegrepp som är värt sitt namn också innebär att människors frihet inte är konfliktfri känns mer attraktivt för mig. Jag är mer intresserad av att förbättra verkligheten än att hitta ett teoretiskt perfekt system. Så även med den synen på socialliberalismen är jag socialliberal.

Sist finns en tredje definition av socialliberal. Den definitionen ser man ekon av både i Elise Claesons artikel, i Frihet och Sannings blogginlägg ovan, och i Johan Ingerös kommentarer. Den definitionen är i huvudsak ekonomisk, och utgår ifrån att staten måste gå in och finputsa marknaden. Man måste kontrollera att marknaden fungerar väl, och styra och ställa lite. Det engelska ordet social-liberal används nästan uteslutande i den här betydelsen. Skall man i England tala om dom föregående betydelserna använder man bara ordet liberal, och i USA verkar man inte tala om det alls, tyvärr. Den här attityden utgår gärna från idén om att politiker och staten vet lite bättre än folk i allmänhet, en uppfattning som är mycket vanlig bland liberala politiker, och som är närmast allenarådande bland vänsterpolitiker och konservativa. Och det är såklart djupt felaktigt. Om man pratar om socialliberalism i den här meningen, så är jag inte alls socialliberal.

Jag misstänker att dom här olika betydelserna är en vanlig anledning till att så många envisas med att kalla sig ”bara liberal”. För dom håller inte med om alla definitionerna ovan. Jag håller mig nog till socialliberal ändå, av gammal vana, fast jag i ekonomiska frågor är nyliberal. Jo, det går bra att vara det. Socialliberalismen i dom två första betydelserna är fullständigt kompatibel med en nyliberal ekonomiskt politik. Den nyliberala ekonomiska politiken är nämligen både pragmatisk bra då den fungerar väl, och innebär större valmöjligheter för individerna. Så ja, jag är en nyliberal socialliberal. Och om man tänker på det så blir debatten om ordet socialliberalism en stor axelryckning. Det är ju trots allt bara ett ord. Det är väl politiken och idéerna som är det viktiga, eller?


Andra bloggar om: , , , ,

Annonser