Den svenska ekonomin: Först så går det upp så går det ner så går det upp.

Först så går det upp så går det ner så går det upp. Sen så går det ner så går det ännu mera ner. Sen så går det upp så går det ner så går det upp och sen så blir det inget mer sjöng Tage Danielsson en gång i tiden, vilket roligt nog passar bra på denna lilla graf:

Vad är det här då? Jo, det är skillnaden mellan den svenska tillväxten och OECD-genomsnittet. Kort sagt, den visar ungefär om Sverige går bättre eller sämre än världskonjunkturen. Är det minus går Sverige sämre, är det plus går Sverige bättre. Jag har markerat borgerliga regeringar med blått.

Början av 70-talet är intressant. 1971 hade vi en tillväxt på 0,6% medans OECD i allmänhet hade en tillväxt på 3,8%. Jag har ingen aning om skillnaden. 1972 har vi en bättre tillväxt, och 1973 riktigt bra 4,2%. Men vi ligger under OECD ändå, för OECD hade 6,3%. Men sedan slår oljekrisen till 1973. Och den drabbar inte Sverige lika hårt som omvärlden, och ett tag där ser det ut som det går jättebra för Sverige. Men Sverige går bara OK, med en tillväxt på 3,3% och 2,7% under 1973 och 1974. Det är bara att OECD går dåligt, med bara 0,7% tillväxt 1974.

Av någon anledning, jag vet inte vilken, blir det inte kris i Sverige förrän 1976. Samtidigt som resten av världen går bra och växer så det knakar, så stannar Sverige. Svenska befolkningen bestämmer sig för att skylla problemen på sossarna, och kallar in Borgerligheten, som yrvaket och chockat försöker lära sig hur man styr Sverige. Det går sådär, men under 1979 har vi kommit upp till OECDs nivå på tillväxten. Sedan slår en internationell lågkonjunktur till, men Sverige håller ungefär ämna steg med OECD. Det går sämre 1981, men bättre 1982. Den borgerliga regeringen har avvärjt den Svenska krisen, och sossarna tar över i slutet av 1982.

OECD hämtar sig och 1984 är man tillbaka i full fart, med 4,8% tillväxt. Sverige hänger fortfarande med, men 4,3%. Men sedan slackar Sverige under sossarna av. Sveriges tillväxt lägger sig mellan 2 och 3% och OECDs ligger mellan 3 och 4%.

Sedan kommer 1990, och Sverige får en kris. En alldeles egen kris tydligen för OECD fortsätter växa med 3,1%. Men 1991 kommer även en internationell lågkonjunktur, och Sveriges tillväxt hamnar på minus för första gången sedan 1976. Svenska folket kallar in borgerligheten. Och tyvärr gör borgerligheten ett stort fel i kronförsvaret, och förlänger krisen. Men 1994 lyfter både den internationella lågkonjunkturen, och den svenska. Sverige växer med 3,8% och OECD med 3,3%, och året efter är skillanden ännu större. Krisen är över.

Så 1994 får sossarna komma tillbaka. Och 1996, när deras ekonomi börjar få effekt, så vänder den svenska ekonomin huvudstupa neråt igen, och sjunker från 4,1 till 1,4%, samtidigt som resten av världen är inne i en av världens stora uppåtgångar.

Vad kan vi dra för slutsatser av detta? Den första och uppenbara är ju att sossarna två gånger har skapat ekonomiska kriser som inte enbart kan skyllas på omvärlden. Och det andra är att dom borgerliga regeringarna båda gångerna har suttit kvar till kriserna tagit slut. Man kan diskutera om den borgerliga regeringens politik verkligen fixade problemen. Jag är inte övertygad om att så var fallet 1976-1982, till exempel, även om den här grafen har fått mig att fundera på om den regeringen verligen var så inkompetent som jag trodde. Men att skylla kriserna på borgerligheten, som sossarna försöker göra i nån slags historierevisionism, är helt klart totalt omöjligt. Kriserna började innan borgerligheten tillträdde, och slutade innan sossarna kom tillbaka. Och båda gångerna har den svenska ekonomin jämfört med världskonjunkturen tydligt blivit sämre med sossarna, fram till 1997.

Men, som ni ser, 1997 är det slut på det, och Sverige ligger sedan och puttrar på lite över OECD. Vad är det som gör det? Tja, min gissning att det är Göran Perssons tillträde 1996 som är orsaken. Perssons politik var hyperkonservativ, och hans styre karakteriseras av att regeringen i stort sett inte gör nånting. Göran Persson hyllade ju som bekant ”stabilitet”, och när det gäller ekonomi verkar han ju ha haft en poäng.

Så, bäst för ekonomin är borgare, näst bäst är Göran Persson och sämst är Palme och Carlsson. Inte mycket nytt, egentligen.


Andra bloggar om: , , , , , ,