Adaktusson undergräver sig själv.

I en artikel i SvD så kritiserar Lars Adaktusson grävande journalistisk, eller åtminstånde det som han tycker man kallar grävande journalistik i Sverige. Han huvudkritik mot den svenska grävande journalistisken är att det är syn om dom det skrivs om, för uppmärksamheten förstör deras privatliv.

Det är en bitvis intressant vinkel. Men Adaktusson skjuter sig totalt i foten när han som enda exempel på detta tar Lars Danielsson. Tydligen har Lars Danielsson blivit överfallen, och hotad. Detta är enligt Adaktusson mediadrevets orsak. Och visst är det så att ett mediadrev kan orsaka sådana effekter. Medias makt är stor, och när man drevar mot en oskyldig människa hamnar inte bara den personen utan även närstående i kläm. Men det är ju där som Adaktussons val är så märkligt. För Lars Danielsson hade kunnat slippa hela mediadrevet på ett mycket enkelt sätt: Han kunde ha talat sanning.

Nu har medias rapportering om hanteringen av Tsunamin handlat orättvist mycket om Lars Danielssons förehavanden, men det beror ju på att han ljuger. Han döljer något. Media försöker därför, helt riktigt, lista ut vad han döljer, i tron att det är nåt viktigt. Det kanske det inte är, men det vet inte Lars Adaktusson rimligen inte.

Ännu märkligare är valet av Danielsson som exempel när det finns en person i Danielssons närhet som har råkat ut för drevet utan synbar egen förskyllan nämligen Helen Eduards. Hon har väl inte blivit hotad och överfallen, får man anta, men hon har ändå fått stå ut med hintar och gliringar i kvällspressen, och sedan mer öppna påståenden på ett par bloggar. Så om Adaktussons poäng är att oskyldiga inte skall hängas ut i media är det ju märkligt att ta en skyldig som exempel när en oskyldig finns så nära till hands.

Och vill Adaktusson mot förmodan hävda att även dom som begått fel skall slippa mediagranskning så finns ju Per Jodenius som utmärkt exempel. Det är väl egentligen ingen tvekan om att resten av LUF-ledningen visste om vad som försiggick, inte fan satt Per Jodenius och var hemlig på LUF-expen och dolde för dom andra att han hade ett lösenord till SAPnets inre, det tror jag inte en sekund på. Men Per Jodenius var den som loggade in. Det går att hävda att Per Jodenius inte skall stå ensam för hundhuvudet, eller att han var offfer för en gruppmentalitet då dom andra inte stoppade honom, och kanske till och me uppmuntrade honom. Om Adaktussons poäng är att man skall slippa hängas ut i media oavsett om man faktiskt gör fel, så är Jodenius ett mycket bättre exempel än Danielsson, eftersom han faktiskt gjorde fel, men förmodligen inte är den enda som gjorde det, men ändå har fått ta hela smällen.

Så vad är Lars Adaktussons poäng egentligen? Att journalister inte skall gräva, utan bara rapportera vad politiker säger? Att det är OK att ljuga om man är sosse? Att han är sur på att han inte är bra på grävande journalistisk? Jag vet inte, men Adaktusson skall ju tydligen skriva regelbundet i SvD, så han kanske förklarar sig senare.


Andra bloggar om: ,

Annonser