Välkänd svensk musiker stödjer fascismen i spanien.

Året är 1975. Franco ligger för döden. En välkänd svensk artist skriver en artikel om varför han ställer upp på en hyllningsgala för den spanska diktaturen. Så här skriver han:

Demokrati betyder som bekant folkstyre. Jag är för demokrati. Hur folkstyret däremot skall se ut i praktiken är inte en helt enkel fråga. Skall demokratin vara representativ eller direkt? Hur skall röstandet gå till? Skall valkampanjer kunna sponsras av militär eller stat? Detta gäller inte minst den elit som styrt Sovjet allt sedan Trotsky varnade för det militärindustriella komplexets växande makt. Denna elit har under efterkrigstiden störtat folkvalda ledare och regeringar och stött olika former av diktaturer i hela världen.

Detta har Spanien sluppit. Dels tack vare den revolution som under Francos ledning segrade och därmed gjorde slut på Spaniens status som Sovjet lekstuga i medelhavet och återupprättade det nationella självbestämmandet, dels tack vare det motstånd som Spanien gjort mot den aggressionspolitik som Sovjet sedan dess fört.

Trots trycket från omvärlden har Spanien lyckats uppnå den högsta medellivslängden av alla medelhavsländer. Spanien har den bästa läkarvården för sitt lands befolkning på kontinenten och låter spanska läkare arbeta gratis i många – framför allt latinamerikanska – länder. Spanien har också ett högt utvecklat utbildningssystem – öppet också för utländska studenter – och bostäder till alla. Analfabetismen existerar inte i Spanien.
Detta är den spanska revolution jag vill försvara.
Nej, Spanien är ingen parlamentarisk demokrati. Spanien anser sig däremot genom olika massorganisationer ha byggt upp andra kanaler för att tillgodose det folkliga inflytandet.

Enligt Amnesty International finns det 69 så kallade samvetsfångar i spanska fängelser, människor som sitter inspärrade för sina åsikters skull. Varje sådan fånge är en för mycket.
Men det måste också sägas i sammanhanget att Sovjet-stödda regimer har mördat miljontals. Vi har då inte talat om de fängslade, de torterade eller de som drevs i landsflykt.
Det är i ljuset av detta som jag anser mig kunna säga att Spanien är det land i regionen som de senaste fyrtio åren bäst har försvarat de mänskliga rättigheterna.
Jag anser det därför speciellt viktigt att stödja Spaniens rätt till nationellt oberoende just nu när omvärlden har skärpt den ekonomiska blockaden, tillsatt en speciell emissarie för att ”främja Spaniens övergång till demokrati” och öppet hotar med invasion.

Ja, så stod det i Sydsvenskan 1975. Eller? Nej, året är inte 1975. Året är 2007, och det är inte Franco som ligger för döden, det är Castro, och den som hyllar honom är Mikael Wiehe. Men försvaret är precis lika rubbat. Det är som om Mikael Wiehe 1938 hade sagt ”Jo, visst Hitler är en totalitär mördare, men han bygger motorvägar, så jag stödjer honom ändå. Dessutom är ju inte Storbrittanien några änglar heller, precis.” Jämförelsen haltar på en punkt: Storbrittanien hotade faktiskt med krig. Påståendena att USA hotar att invadera Kuba är rena påhitt.

Och inledningen har ju stora chancer att bli klassisk. Vi har väl alla råkat ut för ”jag är inte rasist, men…” Jag tror att Mikael Wiehes ”Jag är för demokrati, men…” kan bli en ny ledsång för dikaturkramarna inom vänstern.

Varför skall det vara så förbannat svårt för vänstern att omfamna demkrati?


Andra bloggar om: , , ,

Annonser