Nytt ord: Dysironiker

I moralpaniken över elitlistan är jag förvånad över hur många som inte fattar den ironi som är i elitlistans programförklaring.

Här är den bit Mustafa Can citerade:

Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende.

Notera att dom inte säger att dom bara är bättre än andra på ett sätt. Man är inte ens bättre än andra generellt. Nej, om man är med på elitlistan så är man fysiskt och mentalt perfekt. Det är ju inte illa det. Genom att hamna på en mailinglista så förvandlas man alltså helt automagiskt från sitt vanliga otränade, okunniga och småfula jag till en perfekt övermänniska, som inte bara är bättre än andra, utan som det är komplett omöjjligt att förbättra. Glöm bort allt smink! Atkins-dieten, släng dig i väggen! Högskolan kan ta sig i brasan! Allt du behöver göra för att bli perfekt är att gå med på Alexander Bards mailinglista!

Ärligt talat, hur kan man inte fatta att det är ironi? Och ändå tycks halva Sverige nu har drabbats av detta. Jag tror det behövs ett nytt ord för det här fenomenet. Vi behöver ett ord för den diagnos som måste ställas på dom som inte fattar den mest uppenbara ironi. Jag föreslår ”dysironi” och ”dysironiker”.

Definition: Dysironi är ett funktionshinder som leder till humorsvårigheter och i förlängningen sociala problem, genom den drabbades oförmåga att känna igen ironi ens i dom mest uppenbara former. Den yttrar sig i att man tar ironi på allvar, och blir upprörd över ironiska yttranden. I allvarliga fall när många dysironiker samlas kan moralpanik uppstå.

Tror ni man kan få forskningsanslag för att undersöka detta funktionshinder? Tror ni Mustafa Can ställer upp som forskningsobjekt?