Att veta eller inte

I debatter så finns det ett argument som dyker upp om och om igen, nämligen påstendet att det inte finns en sanning. Det yttras oftast som ”Du tror att du sitter på sanningen, men det finns ingen sanning, bara åsikter”, gärna med tillägget ”så vi får väl vara överens om att inte vara överens i den här frågan”. Ibland säger man ”Vem vet egentligen. Man kan inte vara säker. Inte du, inte jag”. Favoritvarianten är väl när nån surt klämmer ur sig ”Jaha, ja, nu när du har deklarerat vad som är den objektiva sanningen så behöver vi väl inte diskutera mer!”

Det här är bara naturligtvis bara undanflykter från folk som vet att dom har fel men inte vill erkänna det. Men jag tänkte ta upp saken lite djupare ändå, i ett försök att förklara varför argumentet är fel. Så håll i er nu, för nu blir det filsosofi.

På ett plan är det korrekt att säg aatt vi aldrig kan veta nåt säkert. Vi vet inte ens om vi finns. Descartes uttalande ”Jag tänker alltså är jag” förutsätter ju logik, vilket man knappast kan ta som en förutsättning innan man har bevisat att nåt existerar. Men vadå? Skall vi låtsas att vi inte existerar och se vad som händer? Tja, det kan man ju göra om man vill, men vad som händer är ju såklart att man fortsätter att existera som om ingenting hade hänt. Så det var ju ingen mening med. Det går helt enkelt inte att anta att man inte existerar. Men även om jag existerar, finns världen? Ja, samma sak där, blunda och låtsas att världen inte existerar, och när du öppnar ögonen så… är universum där lik förbenat. Och visst kan man låtsas att dom människor som befolkar ens omvärld i själva verket är fantasifoster och tänka ”Nu ringer det på dörren och så står det fem nakna fotomodeller utanför och vill ha en orgie med mig”…. nä, det hände ju inte det heller.

Kort sagt, allting tyder på att vi existerar, att omvärlden existerar och att andra människor faktiskt också existerar självständigt från varandra. Eller för att uttrycka det koncist: Det existerar en verklighet som oberoende av ditt medvetande.

Och det där är en viktig poäng. Verkligheten är som den är vare sig vi vill eller inte. Om vi vill se en annan verklighet kan vi inte bara tycka att den är annorlunda. Det går inte praktiskt att förneka den objektiva verkligheten. För om du skulle förneka den, så kan du inte fungera praktiskt. Du kan inte gå på fel tunnelbanetåg och förvänta dig att komma till rätt ställe, vilket du skulle kunna göra om verkligheten är subjektiv, eftersom tunnelbanenätet då går dit du tycker att det skall gå. Väggen som befinner sig mellan mig och mitt vardagsrum finns där oavsett om jag vill det eller inte. Jag kan inte vilja bort väggen. Om jag skall ta mig till vardagsrummet måste jag slå ner väggen, eller ta mig genom dörröppningen. Väggen finns där även när jag är medvetslös, och även om jag skulle dö. Detta är en objektiv sanning.

Så enkelt var det alltså att visa på att det visst finns en sanning.

Och innan alla subjektivister får spel, så vill jag påpeka tre saker:
a. Att det finns en sanning innebär inte att den alltid är lätt att nå.
2. Ja, det finns även saker som är subjektiva. Åsiktsfrågor och smaksaker. Dom existerar också.
iii. Det är inte alltid uppenbart vad som är en faktafråga och vad som är en åsiktsfråga.

Men trots dessa tre saker finns den viktiga poängen kvar: Det existerar sanning. Påståendet (som oftast kommer från vänstersympatisörer) att det inte existerar sanning, bara åsikter är fel.

Annonser