Svenska offer

Sverige, eller i alla fall svenska medier, gillar offer. Tycker man bara synd om sig själv blir det stora rubriker och alla förlåter en, oavsett vad man har gjort. Första exemplet jag kan komma ihåg var Tommy Körberg, som dömdes till innehav av kokain. Detta orsakade stor uppståndelse, och indignerade saker skrevs i media. Till Körberg fick genidraget att gråta i media och tala om hur synd det var om honom. Det kanske det var. Han kanske var fast i ett missbruk vid den tiden, jag vet inte jag, känner inte honom. Men det var ändå han själv som började, och att kokain kan leda till missbruk var ju inte direkt okänt, ens i början på 80-talet. Helt oansvarig för sin egen situation var han väl inte? Eller?

Senaste offer-stjärnan på den svenska mediahimlen är Åsa Waldau. Hon var en av pastorerna i en församling där ett märkligt mord hade begåtts. En bild växte fram av en församling där åtminstånde en liten del av toppen i församlingen tycktes vara en sekt, driven på av Helge Fossmo och Åsa Waldau. Hon framställdes som en manipulativ häxa, och som en av hjärnorna bakom en sekt som mördade folk på löpande band.

Men sedan, som i ett slag, gick Åsa Waldau ut i TV och tyckte synd om sig själv. Oj vad hon tyckte synd om sig själv. Och media tvärvände. Nu är Waldau ett offer av första graden. Det är klart det är synd om henne, hennes syster har blivit mördad, och Åsa tror nu själv, enligt dagens snyftrekord i Aftonbladet, att hennes vän, Helges första fru också blev mördad.

Troligtvis är ingen av bilderna rätt. Åsa Waldau är varken hjärnan bakom alla morden, eller ett offer helt utan skuld. Och ett offer utan skuld är hon inte oavsett vad som faktiskt hände, för hon var en av pastorerna i församlingen och så måste man anses ha lite mer ansvar. Åsa Waldau har enligt egen utsago alltså hjälp till att lura församlingen, genom att hon själv stödde Helge Fossmos lögner och påhittade drömmar från gud. Ett offer?

Och även om vi ignorerar henns pastorsställning, så är det ju ändå så att i slutändan måste varje människa anses vara åtminstonde den som är mest ansvarig för sig själv och sitt eget liv. Allt annat är att omyndigförklara människan. Och sveriges, eller iaf svensk medias, förtjusning i denna offermentalitet och att på detta sätt acceptera en lite lätt nedåtande omyndigförklaring av folk tycker jag är mycket märklig. Är det konstigt att arbetslösa sitter hemma och tycker synd om sig själva, om det tidningarna är fulla av framgångsrika folk som tycker synd om sig själv?

Vad är det för fel på att ta ansvar för sig själv?

”Det är synd om mig, för jag kan inte ta ansvar för mitt eget liv” tycks Waldau gråta,” och därför skall ni tycka om synd mig, och tycka om mig”.

Det tror hon naturligtvis inte på själv, men det intressanta är att svenska media glatt sväljer betet med hull och hår, och hakar på. Jag personligen hade tyckt synd om Åsa Waldau om jag hade trott att hon inte hon kunde ta ansvar för sitt eget liv. Men då bör hon också omyndigförklaras på stört. Eller?

Annonser