Harold Pinter och vänsterfascismen.

Harold Pinters tal har hyllats av en enig vänsterkör. Nu har jag satt mig ner och läst saken. Och talet är en salig blanding av självrefererande flum och politiska lögner.

‘Dark.’ A large window. Evening sky. A man, A (later to become Deeley), and a woman, B (later to become Kate), sitting with drinks. ‘Fat or thin?’ the man asks. Who are they talking about? But I then see, standing at the window, a woman, C (later to become Anna), in another condition of light, her back to them, her hair dark.

It’s a strange moment, the moment of creating characters who up to that moment have had no existence. What follows is fitful, uncertain, even hallucinatory, although sometimes it can be an unstoppable avalanche. The author’s position is an odd one. In a sense he is not welcomed by the characters.

Ja, sådär håller han på, när han påstår att han pratar om nåt som har med sanning att göra. Det gör han inte. Det han gör är att tala om att ”Jag är en så fantastisk pjäsförfattare med så djupa insikter om författande”. Det kanske han är, jag har då aldrig sett nån av hans pjäser. Däremot har jag sett en del av hans politiska åsikter och uttalanden. Och dom går konsekvent ut på att anklaga USA för att vara onda och bortförklara diktaturers övergrepp.

Everyone knows what happened in the Soviet Union and throughout Eastern Europe during the post-war period: the systematic brutality, the widespread atrocities, the ruthless suppression of independent thought. All this has been fully documented and verified.

But my contention here is that the US crimes in the same period have only been superficially recorded, let alone documented, let alone acknowledged, let alone recognised as crimes at all.

Pinter säger att visst var Sovjets övergrepp hemska, men istället för att stanna där försöker han förminska och bortförklara dessa övergrepp genom att implicera att USAs övergrepp var lika illa eller värre. Han hävdar att vi faktiskt inte vet hur illa USAs övergrepp var, för att dom inte är dokumenterade, och inte erkända som övergrepp. Det är rena lögner. USAs övergrepp (för dom existerar) är väldokumenterade och välerkända och dom är oerhört mycket mindre än dom som har genomförts av Sovjet och andra stater i kommunismens namn.

Men Pinter vill inte konfronteras med detta. Istället fortsätter han att hylla diktatorer som Castro och Milosevic. Allt som är fel i världen skylls på demokratiska länder som USA och England. Det blir tydligen med Pinters världssyn helt OK att mörda folk i enorma mängder, bara man är diktator. För Pinter anser inte att Miosevic är oskyldig. Tvärtom är han enligt Pinter skyldig till krigsförebrytelser, men han skall släppas fri ändå, och istället skall NATO anklagas för krigsförbrytelser för att man lade sig i Jugoslaviens krig och försökte (men misslyckads) att stoppa övergreppen.

Det är en märklig moralsyn. Den som utför övergreppen är inte skyldig om han är diktator. Den som försöker stoppa övergreppen är skyldig, åtminstonde om han är demokrat. Det är en moralsyn som är så fantastiskt vidrig att det är för mig helt obegripligt hur vänstern kan överhuvudtaget vilja associeras med folk som Pinter. För mig är en sådan moral inget annat än ren fascism: Den som har makten har rätt. Vänstern borde kritisera Pinter, men istället blir han hyllad och klappad på ryggen.

Några av dom allra mest förvirrade i vänstern, med Aron Etzler och Ali Esbati i spetsen, pratar om någon inbillad fascistisering av liberalismen (man ljuger ihop att vissa liberaler är islamofober, och så tar man denna lögn som bevis för en inbillad fascistisering). Men dom blundar för fascisterna i sina egna led. Ja, värre än så, dom hyllar dom.

Hur förklarar man nåt sådant? Vad är det som gör det möjligt för dagens vänster stå rakryggat och försvara Pinters moral?

I spoke earlier about ‘a tapestry of lies’ which surrounds us.

Nej, Harold Pinter. Vi omges inte av någon vävbonad av lögner. Det är det bara du och dina vänsterkompisar som gör, och den väven har ni byggt själva. Ni bygger ett luftslott av lögner för att slippa konfronteras med att era politiska åsikter var fel, och sedan klagar ni när ni upptäckte att slottet blev ett spindelnät av lögner ni inte längre kan ta er ur. Det Pinter skriver om pjäsförtattande verkar intressant. Problemet är att han påstår att det har nåt med sanning att göra, när allt han sysslar med är fiktion.