Vårdgarantier: Ett tomt löfte.

I Stockholms sjukvårdsområde kunde det ibland ta upp till ett år att få tid hos ortopeden. Ni är det infört vårdgaranti, och det skall nu gå på tre månader. Bra va?

Jo, fast, det förstås, nu får man inte längre komma till ortopeden utan remiss från distriktsläkare. Det tar en vecka. Innan distriktsläkaren skriver remissen skall man på röntgen, dit det kan vara kö på upp till tre månader, plus den tid det tar att skicka remissen. Sedan återbesök hos distriktsläkaren, en vecka till, och sedan upp till tre månaders väntan (plus återigen ett par veckor av remiss-skrivning och internpost. Sedan har dom tre månader på sig innan dom behöver påbörja behandlingen.

Nio månader plus lite extra. Med lite tur kan dom dra ut på tiden till ett år innan man får hjälp. Ungefär lika lång tid som före vårdgarantin, alltså.

I en offentlig planekonomi, som landstinget, är patienter bara utgifter, och alltså nåt som helst skall undvikas om man skall hålla budgeten. Reguljära läsare av den här bloggen vet redan hur man löser detta: Det enda sättet man kan bli av med köerna är att se till att det lönar sig att ta emot patienter.

Se även bloggposterna I Sverige har man ett sjukvårdssystem samt Det nya klassamhället.