Det är verkligheten, dumbom

Per Ahlmark delar gärna upp världen i folk som är för demokrati och mot demokrati. Detta är ett genomgående tema i hans böcker, och den senaste heter till och med ”Det är demokratin, dumbom”. Han har inte direkt fel, men det blir svårt att med den synen förstå dom som kallar sig demokrater och kommunister samtidigt. Ljuger dom verkligen? Dom är rätt många…

Jag tror att Per Ahlmark överförenklar. Det gör väl alla iofs, nån påstod att man behöver 11 dimensioner för att inte överförenkla den politiska skalan. Och vad vet jag, det kanske är en förenkling det med. Men jag tror att Per Ahlmarks uppdelning riskerar att bara framstå som dogmatiskt, och inte användbar.

Så, har jag nåt bättre förslag då? Nja, jag har ett förslag, om det är bättre eller inte får väl ni avgöra. Jag har nämligen under mer än tjugo år friskt politisk debatterande med folks från allehanda hörn av denna 11-dimensionella verklighet hittat ett par viktiga återkommande kännetecken. Jag har hittat tre ”gränser”. Det är möjligt man kan göra dom till dimensioner, men från min liberala synpunkt är det inte så intressant. Jag är bara intresserad av att se vad som gör folk oliberala, så för mig är det gränser. Linjer man stiger över när man går utanför det jag tycker är hyfsat vettig politik.

Realism – Orealism
Det här är mest en fråga om verklighetskontakt. Många är inte intresserade av ifall deras politik fungerar i verkligheten, man går efter principer, oavsett om resultaten går på tvärs av vad man hoppades på. Hur kan man förvänta sig att en statskupp efterföljd av en diktatur skall leda till ett mer demokratiskt samhälle än det vi har idag? Hur kan folk i dag fortfarande vara för planekonomi och protektonism när verkligheten gång på gång visar att det bara har dåliga effekter? Jo, man kan bara vara för detta genom att helt ignorera verkligheten.

I svensk politik går den här skiljelinjen rakt igenom socialdemokraternas led. Dom till vänster om den har taskig verklighetskoll, och ju längre till vänster dom är desto sämre är den. Kommunistiska Partiet har tappat all pretens av verklighetskontakt och hyllar Stalin och försvarar Mugabe. Svensk-Kubanska hävdar att Kuba är en demokrati och USA en diktatur. Det här är människor som har helt lämnat verkligheten därhän.

Men politik är det möjligas konst, och om man ignorerar effekten av den politk man för så är det ju bara tur om det går bra. Bra politik är realistisk, och verklighetsbaserad.

Frihetssträvande – Frihetsrädsla
Alla vill ha frihet såklart. För sig själva alltså. Men inte alla vill ha frihet för andra. Varför man tycker illa om frihet har massor av olika orsaker. Många är rädda för vad som händer om andra får frihet. Andra klarar inte av att hantera den komplexa mångfald som uppstår när folk vill vara sig själva. Vissa verkar tro att deras personiga val hotas av andras personliga val. Men resultatet blir samma, man vill hindra friheten. Från konservativt håll är det främst den personliga friheten som skall stoppas. Det skall vara så lite konstigt folk som möjligt, alla måste vara likadana.

Den här gränsen går på tvärs av allt i den svenska politiken. Konservativa och rasister hamnar förstås på fel sida, men på samma sida hamnar anti-globaliseringsrörelsen, och folkhemsnostalgiker. Och lustigt nog av ungefär samma anledning: Man verkar inte kunna hantera en komplex värld, och vill tvinga alla att uppföra sig likadant, så man kan lura in sig själv i en falsk känsla av kontroll.

Liberaler välkomnar andras frihet, för dom vet att det innebär frihet för dom själva.

Maktskeptiker – Maktdyrkare
Något jag aldrig slutar förvånas över är människor som automatiskt sluter upp bakom diktatorer. Ju mer maktgalna dom är desto mer skall dom hyllas. Efter att ha diskuterat med många sådana människor, som trots sin högljudda bekännelse till demokrati ändå envisas med att försvara diktatur efter diktatur, så har jag kommit fram till att det som driver detta är nåt så enkelt som en beundran av makt och människor med makt. Kanske har dom helt enkelt lärt sig att det lönar sig att smickra och hålla med dom som bestämmer.

Här hittar vi dom flesta socialister. Lenin var en hyvens gubbe, Castro har fint skägg, det var dumt att avsätta Hussein, Nordkorea är jättevackert. Men också Nazister hamnar här, fastklistrade i en uniformsromantisk trettiotalsdröm om likriktad makt.

Man kan inte ha rätt jämt
Dom här gränserna omringar liberalismen. En liberal har en solid verklighetskontakt, är skeptisk mot makten och gilalr frihet. Ja, inte alla liberaler då, men dom flesta. Mest märkbar är ju extremare former av nyliberalism, med Ayn Rand och anarko-kapitalister i spetsen, som ju har lika lite verklighetskontakt som Lars Ohly. Men dom är i alla fall inte maktdyrkare, som större delen av vänsterpartiet, eller frihetsrädda som anti-globaliseringsrörelsen. Och en sak skall sägas om nyliberalers orealism som inte kan sägas om vänsterns: Den brukar gå över innan man är 25.