Politikerförakt

Med jämna mellanrum diskuterar man politikerföraktet. Politiker sitter i TV och hummar om att det är så förskräckligt att folk tycker så illa om politiker, och att så många ligger hemma på soffan på valdagen.

Men en saker säger dom aldrig; dom tar aldrig upp möjligheten att politikerföraktet är välförtjänt. Politiker är bara människor dom också. Dom gör fel, dom är egenkära i samma utsträckning som alla andra. Ja, dom kanske är lite mer egenkära än folk i allmänhet, till och med. Men med det offentligas ögon på sig så kan man inte göra så. En politiker kan inte vara lika bra som folk i allmänhet. Politiker måste vara ”perfekta”. Det kan tyckas som ett orimligt krav, men det är oundvikligt. En politiker som hycklar kastar ett dåligt ljus inte bara över sig själv, utan över politiker i allmänhet. Det här borde innebära att politiker är vaksamma mot varandra, och ser till att dom inte faller ner under den standard man måste ha som politiker. Men, tyvärr, vanans makt tillsammans med en kamratanda gör att det ofta blir tvärtom.

Fackpampar går förbi lägenhetsköer samtidigt som dom högljutt protesterar mot all som ens liknar kritik mot det system som orsakade köerna, därför att så har man ju alltid gjort. Och ingen av deras kompisar säger nåt, fast dom vet att det är fel.

Är inte det förtjänt av förakt?

Partiledare klagar på skattesmitare och säger att skattetrycket inte alls är för högt, samtidigt som dom fuskar själva.

Är inte det förtjänt av förakt?

Det tycker jag det är. Det tycker nog svenska folket också.