Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2006

Däggdjur i alla länder, förena er!

Ibland är det tydligen jobbigt att hitta en vinkel. Så även i det här fallet, där BBC rapporterar att en katt på Rügen är det första däggdjuret i EU att falla offer för fågelinfluensan. Ja, det för står ju alla att detta är mycket hemskare än om det hade varit en ödla som dött. Vi däggdjur, vi håller ju ihop!

Suck.

Read Full Post »

Idag är det alltså 20 år sedan. Och det är idag dags att prata om vilken chock det var att höra om Palmes död, hur mordet förändrade Sverige och vilken stor man Palme var. Så jag tänker svära i kyrkan, genom att berätta min syn på saken.

Idag, för 20 år sedan, väcktes jag av John Karlsson, som jag då delade en lägenhet med. Stum räckte han fram telefonen och jag tog luren. ”Palme har blivit mördad!” sa vår liberala kompis i luren. ”Jaha” sa jag. ”Men alltså, han har blivit MÖRDAD!” skrek hon. ”Åkej” sa jag. ”Får jag sova vidare nu?”

Sedan dess har det upprepats till leda vilken chock mordet var. Det har jag aldrig förstått. Han var politiker. Han var Sveriges statsminister. Han var intensivt hatad av många. Andra staters ledare blev mördade. Det förekom inbördeskrig och terrorism. Jag hade själv suttit och gapat över bilderna från västtyska ambassaden när Baader-Meinhof hade bombat den 1975. Jag hade aldrig inbillat mig att Sverige inte var ett perfekt litet underland där ingen gjorde nån annan illa. Tydligen var jag ensam om denna insikt i hela Sverige, och fick länge knata omkring i ett land som var chockat av den plötsliga insikten att man inte längre drömmer.

Och drömmen var bra, sa man. En dröm om ett perfekt samhälle, där alla svenskar är blonda och friska, bor i små tvåvåningshus, med en bjäbbig hund, handlar på IKEA, kör Volvo och jobbar på Ericsson, med en bombastisk Palme längst fram lutande över en talarstol medans han skapar fred i världen. Och Sverige ville börja drömma igen, och en del vill fortfarande drömma den drömmen. Med resultatet att man hyllar Palme som Sveriges största statsman och försöker desperat dra tillbaka Sverige till den storhetstid som var Sverige i början på 70-talet.

Men mitt Sverige såg aldrig ut så. Kanske för att jag och min syster bodde med min morsa i höghus i Alvesta. Nån Volvo hade vi inte råd med, vi hade en skruttig Fiat som stank bensin. Vi hade inte hund, vi hade en katt tog vi hand om för att den hade blivit torterad av ungarna i området. Dom ungarna var blonda, friska och kompletta arschlen vars största nöje var, förutom att tortera katter, att skrämma slag på folk som var mindre än dom (dvs mig). Visst fanns det ett idylliskt Sverige också. För mig var det hos mormor och morfar på landet. Där fanns det inte så mycket ungar, men väl äppelträd, och en allmän stämning av ett slags svunnen tid, som hos Barnen i Bullerbyn. Men ingenstans såg jag någonsin röken av nåt slags folkhem, och när jag väl började fatta vad folkhemmet var, så ser denna dröm för mig mest ut som en fascistisk mardröm, som Aldous Huxleys ”Du Sköna Nya Värld”, där staten genom genetik och utbildning ser till att inga av medborgarna blir för intelligenta.

Så när det svenska folket rycktes ur sin dröm, och märkte att man inte levde i folkhemmet, så skyllde man folkhemmets försvinnande på Palmes försvinnande. För trots allt, så upptäckte man förvinnandena samtidigt. Men i själva verket var folkhemmet aldrig Palmes. Palmes politik karakteriseras av en enda önskan: Makten. Det var under Palme som socialdemokraterna för första gången förlorade regeringsmakten. Det var nog mest beroende på en internationell kris som drabbade även Sverige, grundad i Oljekriserna 1973 och 1979, men socialdemokraterna verkar inte ha sett det så. Istället tog man till desperata åtgärder för att ta tillbaka makten, vilket bland annat innebar att man för att säkra stödet från facken steg bort från den storföretagsvänliga politik som hade karakteriserat socialdemokratisk ekonomisk politik sedan Per Albin Hanssons tid på 30-talet, och därmed började man nedmonteringen av det trygga 50-tals folkhem som socialdemokraterna hade omfamnat så hårt att det inte längre gick att säga var socialdemokraterna slutade och folkhemmet började.

Även i utrikespolitiken kastade Palme undan folkhemmet till fördel för sin personliga makt. Folkhemmets utrikespolitik hade karakteriserats av en låg profil, alliansfrihet och att försiktigt hålla sig undan omvärldens konflikter. Men Palme, han ville ha makt och respekt internationell sett, och gick rakt på. Och alliansfriheten förändrades till en artificiell neutralitet som resulterade i hand stora huvudtes; att USA och Soviet var lika goda kålsupare. Soviet, som spionerade på sina medborgare och fängslade och torterade oppositionella, dom var inte värre än det demokratiska USA. Franco fick välförtjänt skit från Palme, men Castro var han bundis med. Palme var helt enkelt inte demokrat. Han sket i demokratin. Hans internationella politik gick enbart ut på att försöka ta den moraliska ledningen i olika internationella kampanjer, för att på det sättet skaffa sig ett internationell rykte och maktbas. Han lyckades nog rätt bra, och hade säkert blivit en mäktig internationell politiker om han hade fått leva.

Men om han hade utnyttjad den makten till att göra nåt bra, det är en annan fråga.

Read Full Post »

David Irving är en berömd förintelseförnekare, och har nyligen blivit dömd till tre års fängelse för detta i Österrike. Detta trots att han har sagt att han inte längre förnekar förintelsen. Det här visar på hur absurt det är att göra det olagligt att ha åsikter.

För det första, om man straffar nån för en åsikt, och han ändrar sig, kan man fortfarande straffa honom då? Irving förnekade förintelsen 1989, men nu har han ändrat sig, påstod han. Men han måste ju fortfarande straffas för det han gjorde 1989, eller hur? Man släpper ju inte en tjuv fri för att han har slutat stjäla! Så det blir då lite märkligt att han straffas för att han hade åsikter han inte längre har, men det blir ju ännu märkligare om han inte straffas. När båda utfallen är konstiga, så är det ju en indikation på att det är nåt grundläggande fel.

Och för det andra, kan man lita på att han har ändrat sig? Är det inte så att han säger att han har ändrat sig bara för att få kortare straff? Jo, det verkar onekligen så, efter nya uttalanden från Irving. David Irving har tidigare erkänt att det fanns gaskammare. Det fick han att låta som att han erkände förintelsen. Men nej, han erkänner nu bara att dom fann och att enstaka avrättningar förekom med dessa, men nån förintelse har inte förekommit tydligen. I alla fall inte i gaskamrarna. Och om det nu förekom en förintelse, varför överlevde folk, säger Irving med förintelseförnekarnas traditionellt vrickade logik.

Så för det tredje: Var lägger man gränsen vid den olagliga åsikten? Måste man, när det gäller förintelsen, erkänna att det fanns gaskamrar. Eller måste man erkänna att dom fanns i tyskland (en annan sak Irving förnekar, själv vet jag inte nåt om den saken) eller måste man erkänna att man dödade miljontals judar, eller måste man erkänna att minst 4 miljoner judar dog? Vad händer om man anser att det är 3.8 miljoner? Var går gränsen för förintelseförnekande?

Nej, åsikter skall inte vara olagliga. Men så länge dom är det, så skall David Irving sitta i fängelse, helst i maxstraffet 10 år. Inte för att det hjälper, han kommer vara lika äcklig när han kommer ut, men han kan gott få lida lite.

Read Full Post »

Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln gav 1982 ut boken ”Holy Blood, Holy Grail”. En bok som hävdar att den heliga graalen inte alls är en bägare, utan en helig blodslinje, alltså en släkt som i rakt nedstigande led härstammar från Jesus. Om ni känner igen den teorin så är det för att den fick förnyad aktualitet i och med Dan Browns deckare ”DaVinci-koden”. Ja, Dan Brown har faktiskt tagit hela ”Holy Blood, Holy Grail” som grund för hela sin deckar-historia. Och som resultat så har Michael Baigent och Richard Leigh stämt Dan Brown.

Men det finns en viktig skillnad mellan böckerna. Dan Browns bok är fiktion, medans ”Holy Blood, Holy Grail” påstår sig vara fakta. Ja, Dan Brown hävdar också att alla hemliga ordnar och liknande som nämns i boken är fakta, men han spinner en historia runt det som ingen hävdar är sann.

Dan Brown är alltså stämd av Michael Baigent och Richard Leigh därför att han accepterar det som dom anser vara sanning och fakta, som just fakta! Det är som om Einstein hade stämt folk för att dom använder sig av relativitetsteorin! Man har inte upphovsrätt på sanningen. Om Michael Baigent och Richard Leigh verkligen menar att ”Holy Blood, Holy Grail” verkligen är non-ficktion så kan dom inte stämma Dan Brown. Det här vet dom naturligtvis. Dom är bara sura på att Dan Brown cashar in på deras idéer. För dom inbillar sig naturligtvis inte en sekund att deras teorier är sanna. Dom har bara presenterat det som en fakta-bok för att tjäna pengar på dom som gillar konspirationsteorier. Dan Brown var smartare. Genom att rama in idéerna i en deckarhistoria kan han sälja boken till alla andra också.

Om du funderar på att läsa nån av dom här böckerna, så kan jag istället rekommendera Umberto Ecos ”Focaults Pendel”. Det är också en spännande historia om konspirationsteorier, men till skillnad från ovanstående böcker kanske du lär dig nåt vettigt.

Read Full Post »

Jag är inte feminist

Jag gillar inte att kalla mig feminist, och det av två anledningar. Anledning nummer 1 är att jag tycker att vi i dagens samhälle inte behöver diskutera i termer som ”feminism”. Jag tycker det är självklart att kvinnor skall ha samma rättigheter, möjligheter, löner och rättskydd som män. En del menar att man är feminist om man ser orättvisorna och vill göra nåt åt dom. Då är jag såklart feminist, men frågan är då, vem i Europa är inte feminist med den definitionen? Att ha en definition som är så vid att den omfattar alla är lite meningslöst.

Den andra och viktigare anledningen är att det finns massor av feminster som jag uppfattar som totala knäppskallar. Det är en grupp feminister som går från dom som ser all kritik mot deras åsikter som manligt förtryck, till rent särartfeministiska galningar som anser att kvinnor är bättre än män. Dom ser alltså orättvisor, men vill inte göra nåt åt det, utan dom vill vända på steken, så att män blir orättvist behandlade istället. Det är nåt som passar in i dom felsta definitioner av feminsim, men som inte passar mig. Jag ser istället också att män ibland behandlas orättvist. Till exempel är det ju svårare som man att få vårdnaden om barnen i en vårdnadstvist.

Så därför vill inte jag kalla mig feminist. Jag är istället vad jag i brist på bättre ord skulle kalla postfeminist. Jag anser att feminismen som politisk rörelse och idéströmning i väst (men inte i tredje världen) är överspelad. (*) Extremfeministernas dominans inom den feministiska debatten, trots stark kämpaglöd från liberalfeminister, är ett symptom på detta. När rörelsen ser sina mål genomförda höjer man bara tonen, tills diskussionen är hysterisk. Och nej, jag använder inte ordet ”hysterisk” som ett sexistiskt försök att tysta debatten, utan för att den till stora delar är hysterisk, vilket om inte annat visas av dom TV-program om ROKS och debatten om Eva Lundgrens forskning som följde.

Så, välkomna till det postfeministiska samhället. Det är betydligt bättre än det förra!

(*)Noteras skall att inte alla som kallar sig postfeminister anser att feminismen är överspelad. Det verkar vara ett diffust ord, och jag gör möjligen saken värre, då jag ingalunda har läst massa postfeministisk teori. Men jag hittar inget bättre ord, så det får bli ”postfeminist”, åtminstonde tillsvidare.

Read Full Post »

Nytt ord: Dysironiker

I moralpaniken över elitlistan är jag förvånad över hur många som inte fattar den ironi som är i elitlistans programförklaring.

Här är den bit Mustafa Can citerade:

Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende.

Notera att dom inte säger att dom bara är bättre än andra på ett sätt. Man är inte ens bättre än andra generellt. Nej, om man är med på elitlistan så är man fysiskt och mentalt perfekt. Det är ju inte illa det. Genom att hamna på en mailinglista så förvandlas man alltså helt automagiskt från sitt vanliga otränade, okunniga och småfula jag till en perfekt övermänniska, som inte bara är bättre än andra, utan som det är komplett omöjjligt att förbättra. Glöm bort allt smink! Atkins-dieten, släng dig i väggen! Högskolan kan ta sig i brasan! Allt du behöver göra för att bli perfekt är att gå med på Alexander Bards mailinglista!

Ärligt talat, hur kan man inte fatta att det är ironi? Och ändå tycks halva Sverige nu har drabbats av detta. Jag tror det behövs ett nytt ord för det här fenomenet. Vi behöver ett ord för den diagnos som måste ställas på dom som inte fattar den mest uppenbara ironi. Jag föreslår ”dysironi” och ”dysironiker”.

Definition: Dysironi är ett funktionshinder som leder till humorsvårigheter och i förlängningen sociala problem, genom den drabbades oförmåga att känna igen ironi ens i dom mest uppenbara former. Den yttrar sig i att man tar ironi på allvar, och blir upprörd över ironiska yttranden. I allvarliga fall när många dysironiker samlas kan moralpanik uppstå.

Tror ni man kan få forskningsanslag för att undersöka detta funktionshinder? Tror ni Mustafa Can ställer upp som forskningsobjekt?

Read Full Post »

Man kan inte rapportera och recensera från en tävling där en av de medverkande styr ett av ens privata nätverk.

Maria Schottenius har nu gjort sitt inlägg i elitlistedebatten, och gör bort sig å det grövsta.

För det första så är det är MELODIFESTIVALEN hon snackar om här. En hög med fjantar i fula kläder som sjunger dåliga låtar i avsikt att få åka till final. Det är en liten värld där alla känner alla. Det går inte att ha ett nätverk i kändis-Sverige där inte personer i nätverket medverkar i melodifestivalen.

För det andra menar hon att nätverket ”styrs” av Alexander Bard. Det är uppenbart fel. Alexander Bard styr vem som får vara med på mailinglistan. Men även om du blir utsparkad så har du ju kvar emailadresser till dom som har postat på listan, och du kan kontakta dom ändå. Eller tror Schottenius att om man inte är med på listan kommer dom andra vägra prata med dig? Tror hon att medlemmarna på listan är jagsvaga våp som fungerar som Alexander Bards lilla posse som han bossar runt? Sitter Olle Wästberg och kollar med Alexander bard vilka han skall umgås med? Givetvis inte, det är ju löjligt. På nåt vis får jag här känslan att Schottenius dömer andra människor efter sig själv. Antingen det, eller så har hon gått på elitlistans ironiska självbild om att dom är vackra och intelligenta, och att det faktiskt är sveriges elit på listan. Tror Schottenius att elitlistan styr Sverige?

För det tredje, vad skulle problemet vara med att Alexander Bard styr listan och är med i melodifestivalen? Det är ju inte direkt så att din karriär eller ditt jobb hänger på att du är med på listan. Blir du utsparkad från Elit så är allt du har tappat en skitbra skvallerkälla. Vilket är ett problem om du har en skvallerspalt, vilket onekligen rapportering från melodifestivalen kan ses som. Schottenius borde alltså ha snarare ha gett Anna Björkman löneförhöjning. En politisk redaktör som umgås med partiledarna skulle ses som en tillgång. Men Schottenius verkar hävda att om man har kontakter inom det området man skall granska så är man automatiskt korrupt, och skall petas.

Så nu rättas leden på DN, får man anta. Ingen som har nyttiga kontakter skall få vara kvar. Alla måste in i det raka rätta ledet, och ingen får tycka annorlunda, veta bättre, vara smartare eller har mer information än Schottenius själv! Var blir resultatet av den attityden? Jo, att DNs journalister inte skall få umgås med några andra än andra DN-journalister. Och i synnerhet får man ju inte umgås med några inom det område man skriver om. Schottenius gör okunnighet till ett journalistiskt ledmotiv.

Det här är katastrofallt för DN som tidning. Tur att jag inte läser den längre. Schottenius verkar inte har förstått nåt om journalism, och verlar se det som en fördel att journalister inte vet vad dom snackar om, tydligen för att hon tror att dom är med objektiva då. Svensk journalistik lider redan av att journalister i allmänhet inte vet vad dom snackar om. Schottenius tycker tydligen det är bra. Hon måste sparkas omedelbart.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.