Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2006

Däggdjur i alla länder, förena er!

Ibland är det tydligen jobbigt att hitta en vinkel. Så även i det här fallet, där BBC rapporterar att en katt på Rügen är det första däggdjuret i EU att falla offer för fågelinfluensan. Ja, det för står ju alla att detta är mycket hemskare än om det hade varit en ödla som dött. Vi däggdjur, vi håller ju ihop!

Suck.

Read Full Post »

Idag är det alltså 20 år sedan. Och det är idag dags att prata om vilken chock det var att höra om Palmes död, hur mordet förändrade Sverige och vilken stor man Palme var. Så jag tänker svära i kyrkan, genom att berätta min syn på saken.

Idag, för 20 år sedan, väcktes jag av John Karlsson, som jag då delade en lägenhet med. Stum räckte han fram telefonen och jag tog luren. ”Palme har blivit mördad!” sa vår liberala kompis i luren. ”Jaha” sa jag. ”Men alltså, han har blivit MÖRDAD!” skrek hon. ”Åkej” sa jag. ”Får jag sova vidare nu?”

Sedan dess har det upprepats till leda vilken chock mordet var. Det har jag aldrig förstått. Han var politiker. Han var Sveriges statsminister. Han var intensivt hatad av många. Andra staters ledare blev mördade. Det förekom inbördeskrig och terrorism. Jag hade själv suttit och gapat över bilderna från västtyska ambassaden när Baader-Meinhof hade bombat den 1975. Jag hade aldrig inbillat mig att Sverige inte var ett perfekt litet underland där ingen gjorde nån annan illa. Tydligen var jag ensam om denna insikt i hela Sverige, och fick länge knata omkring i ett land som var chockat av den plötsliga insikten att man inte längre drömmer.

Och drömmen var bra, sa man. En dröm om ett perfekt samhälle, där alla svenskar är blonda och friska, bor i små tvåvåningshus, med en bjäbbig hund, handlar på IKEA, kör Volvo och jobbar på Ericsson, med en bombastisk Palme längst fram lutande över en talarstol medans han skapar fred i världen. Och Sverige ville börja drömma igen, och en del vill fortfarande drömma den drömmen. Med resultatet att man hyllar Palme som Sveriges största statsman och försöker desperat dra tillbaka Sverige till den storhetstid som var Sverige i början på 70-talet.

Men mitt Sverige såg aldrig ut så. Kanske för att jag och min syster bodde med min morsa i höghus i Alvesta. Nån Volvo hade vi inte råd med, vi hade en skruttig Fiat som stank bensin. Vi hade inte hund, vi hade en katt tog vi hand om för att den hade blivit torterad av ungarna i området. Dom ungarna var blonda, friska och kompletta arschlen vars största nöje var, förutom att tortera katter, att skrämma slag på folk som var mindre än dom (dvs mig). Visst fanns det ett idylliskt Sverige också. För mig var det hos mormor och morfar på landet. Där fanns det inte så mycket ungar, men väl äppelträd, och en allmän stämning av ett slags svunnen tid, som hos Barnen i Bullerbyn. Men ingenstans såg jag någonsin röken av nåt slags folkhem, och när jag väl började fatta vad folkhemmet var, så ser denna dröm för mig mest ut som en fascistisk mardröm, som Aldous Huxleys ”Du Sköna Nya Värld”, där staten genom genetik och utbildning ser till att inga av medborgarna blir för intelligenta.

Så när det svenska folket rycktes ur sin dröm, och märkte att man inte levde i folkhemmet, så skyllde man folkhemmets försvinnande på Palmes försvinnande. För trots allt, så upptäckte man förvinnandena samtidigt. Men i själva verket var folkhemmet aldrig Palmes. Palmes politik karakteriseras av en enda önskan: Makten. Det var under Palme som socialdemokraterna för första gången förlorade regeringsmakten. Det var nog mest beroende på en internationell kris som drabbade även Sverige, grundad i Oljekriserna 1973 och 1979, men socialdemokraterna verkar inte ha sett det så. Istället tog man till desperata åtgärder för att ta tillbaka makten, vilket bland annat innebar att man för att säkra stödet från facken steg bort från den storföretagsvänliga politik som hade karakteriserat socialdemokratisk ekonomisk politik sedan Per Albin Hanssons tid på 30-talet, och därmed började man nedmonteringen av det trygga 50-tals folkhem som socialdemokraterna hade omfamnat så hårt att det inte längre gick att säga var socialdemokraterna slutade och folkhemmet började.

Även i utrikespolitiken kastade Palme undan folkhemmet till fördel för sin personliga makt. Folkhemmets utrikespolitik hade karakteriserats av en låg profil, alliansfrihet och att försiktigt hålla sig undan omvärldens konflikter. Men Palme, han ville ha makt och respekt internationell sett, och gick rakt på. Och alliansfriheten förändrades till en artificiell neutralitet som resulterade i hand stora huvudtes; att USA och Soviet var lika goda kålsupare. Soviet, som spionerade på sina medborgare och fängslade och torterade oppositionella, dom var inte värre än det demokratiska USA. Franco fick välförtjänt skit från Palme, men Castro var han bundis med. Palme var helt enkelt inte demokrat. Han sket i demokratin. Hans internationella politik gick enbart ut på att försöka ta den moraliska ledningen i olika internationella kampanjer, för att på det sättet skaffa sig ett internationell rykte och maktbas. Han lyckades nog rätt bra, och hade säkert blivit en mäktig internationell politiker om han hade fått leva.

Men om han hade utnyttjad den makten till att göra nåt bra, det är en annan fråga.

Read Full Post »

David Irving är en berömd förintelseförnekare, och har nyligen blivit dömd till tre års fängelse för detta i Österrike. Detta trots att han har sagt att han inte längre förnekar förintelsen. Det här visar på hur absurt det är att göra det olagligt att ha åsikter.

För det första, om man straffar nån för en åsikt, och han ändrar sig, kan man fortfarande straffa honom då? Irving förnekade förintelsen 1989, men nu har han ändrat sig, påstod han. Men han måste ju fortfarande straffas för det han gjorde 1989, eller hur? Man släpper ju inte en tjuv fri för att han har slutat stjäla! Så det blir då lite märkligt att han straffas för att han hade åsikter han inte längre har, men det blir ju ännu märkligare om han inte straffas. När båda utfallen är konstiga, så är det ju en indikation på att det är nåt grundläggande fel.

Och för det andra, kan man lita på att han har ändrat sig? Är det inte så att han säger att han har ändrat sig bara för att få kortare straff? Jo, det verkar onekligen så, efter nya uttalanden från Irving. David Irving har tidigare erkänt att det fanns gaskammare. Det fick han att låta som att han erkände förintelsen. Men nej, han erkänner nu bara att dom fann och att enstaka avrättningar förekom med dessa, men nån förintelse har inte förekommit tydligen. I alla fall inte i gaskamrarna. Och om det nu förekom en förintelse, varför överlevde folk, säger Irving med förintelseförnekarnas traditionellt vrickade logik.

Så för det tredje: Var lägger man gränsen vid den olagliga åsikten? Måste man, när det gäller förintelsen, erkänna att det fanns gaskamrar. Eller måste man erkänna att dom fanns i tyskland (en annan sak Irving förnekar, själv vet jag inte nåt om den saken) eller måste man erkänna att man dödade miljontals judar, eller måste man erkänna att minst 4 miljoner judar dog? Vad händer om man anser att det är 3.8 miljoner? Var går gränsen för förintelseförnekande?

Nej, åsikter skall inte vara olagliga. Men så länge dom är det, så skall David Irving sitta i fängelse, helst i maxstraffet 10 år. Inte för att det hjälper, han kommer vara lika äcklig när han kommer ut, men han kan gott få lida lite.

Read Full Post »

Michael Baigent, Richard Leigh och Henry Lincoln gav 1982 ut boken ”Holy Blood, Holy Grail”. En bok som hävdar att den heliga graalen inte alls är en bägare, utan en helig blodslinje, alltså en släkt som i rakt nedstigande led härstammar från Jesus. Om ni känner igen den teorin så är det för att den fick förnyad aktualitet i och med Dan Browns deckare ”DaVinci-koden”. Ja, Dan Brown har faktiskt tagit hela ”Holy Blood, Holy Grail” som grund för hela sin deckar-historia. Och som resultat så har Michael Baigent och Richard Leigh stämt Dan Brown.

Men det finns en viktig skillnad mellan böckerna. Dan Browns bok är fiktion, medans ”Holy Blood, Holy Grail” påstår sig vara fakta. Ja, Dan Brown hävdar också att alla hemliga ordnar och liknande som nämns i boken är fakta, men han spinner en historia runt det som ingen hävdar är sann.

Dan Brown är alltså stämd av Michael Baigent och Richard Leigh därför att han accepterar det som dom anser vara sanning och fakta, som just fakta! Det är som om Einstein hade stämt folk för att dom använder sig av relativitetsteorin! Man har inte upphovsrätt på sanningen. Om Michael Baigent och Richard Leigh verkligen menar att ”Holy Blood, Holy Grail” verkligen är non-ficktion så kan dom inte stämma Dan Brown. Det här vet dom naturligtvis. Dom är bara sura på att Dan Brown cashar in på deras idéer. För dom inbillar sig naturligtvis inte en sekund att deras teorier är sanna. Dom har bara presenterat det som en fakta-bok för att tjäna pengar på dom som gillar konspirationsteorier. Dan Brown var smartare. Genom att rama in idéerna i en deckarhistoria kan han sälja boken till alla andra också.

Om du funderar på att läsa nån av dom här böckerna, så kan jag istället rekommendera Umberto Ecos ”Focaults Pendel”. Det är också en spännande historia om konspirationsteorier, men till skillnad från ovanstående böcker kanske du lär dig nåt vettigt.

Read Full Post »

Jag är inte feminist

Jag gillar inte att kalla mig feminist, och det av två anledningar. Anledning nummer 1 är att jag tycker att vi i dagens samhälle inte behöver diskutera i termer som ”feminism”. Jag tycker det är självklart att kvinnor skall ha samma rättigheter, möjligheter, löner och rättskydd som män. En del menar att man är feminist om man ser orättvisorna och vill göra nåt åt dom. Då är jag såklart feminist, men frågan är då, vem i Europa är inte feminist med den definitionen? Att ha en definition som är så vid att den omfattar alla är lite meningslöst.

Den andra och viktigare anledningen är att det finns massor av feminster som jag uppfattar som totala knäppskallar. Det är en grupp feminister som går från dom som ser all kritik mot deras åsikter som manligt förtryck, till rent särartfeministiska galningar som anser att kvinnor är bättre än män. Dom ser alltså orättvisor, men vill inte göra nåt åt det, utan dom vill vända på steken, så att män blir orättvist behandlade istället. Det är nåt som passar in i dom felsta definitioner av feminsim, men som inte passar mig. Jag ser istället också att män ibland behandlas orättvist. Till exempel är det ju svårare som man att få vårdnaden om barnen i en vårdnadstvist.

Så därför vill inte jag kalla mig feminist. Jag är istället vad jag i brist på bättre ord skulle kalla postfeminist. Jag anser att feminismen som politisk rörelse och idéströmning i väst (men inte i tredje världen) är överspelad. (*) Extremfeministernas dominans inom den feministiska debatten, trots stark kämpaglöd från liberalfeminister, är ett symptom på detta. När rörelsen ser sina mål genomförda höjer man bara tonen, tills diskussionen är hysterisk. Och nej, jag använder inte ordet ”hysterisk” som ett sexistiskt försök att tysta debatten, utan för att den till stora delar är hysterisk, vilket om inte annat visas av dom TV-program om ROKS och debatten om Eva Lundgrens forskning som följde.

Så, välkomna till det postfeministiska samhället. Det är betydligt bättre än det förra!

(*)Noteras skall att inte alla som kallar sig postfeminister anser att feminismen är överspelad. Det verkar vara ett diffust ord, och jag gör möjligen saken värre, då jag ingalunda har läst massa postfeministisk teori. Men jag hittar inget bättre ord, så det får bli ”postfeminist”, åtminstonde tillsvidare.

Read Full Post »

Nytt ord: Dysironiker

I moralpaniken över elitlistan är jag förvånad över hur många som inte fattar den ironi som är i elitlistans programförklaring.

Här är den bit Mustafa Can citerade:

Den gemensamma nämnaren för Elits medlemmar är deras fysiska och mentala perfektion, stora självförtroende och intresse för att föra elektroniska diskussioner med andra vackra och intressanta människor med stort och sunt självförtroende.

Notera att dom inte säger att dom bara är bättre än andra på ett sätt. Man är inte ens bättre än andra generellt. Nej, om man är med på elitlistan så är man fysiskt och mentalt perfekt. Det är ju inte illa det. Genom att hamna på en mailinglista så förvandlas man alltså helt automagiskt från sitt vanliga otränade, okunniga och småfula jag till en perfekt övermänniska, som inte bara är bättre än andra, utan som det är komplett omöjjligt att förbättra. Glöm bort allt smink! Atkins-dieten, släng dig i väggen! Högskolan kan ta sig i brasan! Allt du behöver göra för att bli perfekt är att gå med på Alexander Bards mailinglista!

Ärligt talat, hur kan man inte fatta att det är ironi? Och ändå tycks halva Sverige nu har drabbats av detta. Jag tror det behövs ett nytt ord för det här fenomenet. Vi behöver ett ord för den diagnos som måste ställas på dom som inte fattar den mest uppenbara ironi. Jag föreslår ”dysironi” och ”dysironiker”.

Definition: Dysironi är ett funktionshinder som leder till humorsvårigheter och i förlängningen sociala problem, genom den drabbades oförmåga att känna igen ironi ens i dom mest uppenbara former. Den yttrar sig i att man tar ironi på allvar, och blir upprörd över ironiska yttranden. I allvarliga fall när många dysironiker samlas kan moralpanik uppstå.

Tror ni man kan få forskningsanslag för att undersöka detta funktionshinder? Tror ni Mustafa Can ställer upp som forskningsobjekt?

Read Full Post »

Man kan inte rapportera och recensera från en tävling där en av de medverkande styr ett av ens privata nätverk.

Maria Schottenius har nu gjort sitt inlägg i elitlistedebatten, och gör bort sig å det grövsta.

För det första så är det är MELODIFESTIVALEN hon snackar om här. En hög med fjantar i fula kläder som sjunger dåliga låtar i avsikt att få åka till final. Det är en liten värld där alla känner alla. Det går inte att ha ett nätverk i kändis-Sverige där inte personer i nätverket medverkar i melodifestivalen.

För det andra menar hon att nätverket ”styrs” av Alexander Bard. Det är uppenbart fel. Alexander Bard styr vem som får vara med på mailinglistan. Men även om du blir utsparkad så har du ju kvar emailadresser till dom som har postat på listan, och du kan kontakta dom ändå. Eller tror Schottenius att om man inte är med på listan kommer dom andra vägra prata med dig? Tror hon att medlemmarna på listan är jagsvaga våp som fungerar som Alexander Bards lilla posse som han bossar runt? Sitter Olle Wästberg och kollar med Alexander bard vilka han skall umgås med? Givetvis inte, det är ju löjligt. På nåt vis får jag här känslan att Schottenius dömer andra människor efter sig själv. Antingen det, eller så har hon gått på elitlistans ironiska självbild om att dom är vackra och intelligenta, och att det faktiskt är sveriges elit på listan. Tror Schottenius att elitlistan styr Sverige?

För det tredje, vad skulle problemet vara med att Alexander Bard styr listan och är med i melodifestivalen? Det är ju inte direkt så att din karriär eller ditt jobb hänger på att du är med på listan. Blir du utsparkad från Elit så är allt du har tappat en skitbra skvallerkälla. Vilket är ett problem om du har en skvallerspalt, vilket onekligen rapportering från melodifestivalen kan ses som. Schottenius borde alltså ha snarare ha gett Anna Björkman löneförhöjning. En politisk redaktör som umgås med partiledarna skulle ses som en tillgång. Men Schottenius verkar hävda att om man har kontakter inom det området man skall granska så är man automatiskt korrupt, och skall petas.

Så nu rättas leden på DN, får man anta. Ingen som har nyttiga kontakter skall få vara kvar. Alla måste in i det raka rätta ledet, och ingen får tycka annorlunda, veta bättre, vara smartare eller har mer information än Schottenius själv! Var blir resultatet av den attityden? Jo, att DNs journalister inte skall få umgås med några andra än andra DN-journalister. Och i synnerhet får man ju inte umgås med några inom det område man skriver om. Schottenius gör okunnighet till ett journalistiskt ledmotiv.

Det här är katastrofallt för DN som tidning. Tur att jag inte läser den längre. Schottenius verkar inte har förstått nåt om journalism, och verlar se det som en fördel att journalister inte vet vad dom snackar om, tydligen för att hon tror att dom är med objektiva då. Svensk journalistik lider redan av att journalister i allmänhet inte vet vad dom snackar om. Schottenius tycker tydligen det är bra. Hon måste sparkas omedelbart.

Read Full Post »

Alexander Bard och hans anhang på elitlistan kallar sig ”Elit” och hävdar att dom är snyggare och vackrare än andra. Men det är en illusion. Dom har lurat sig själva, och är i själva verket bara spelpjäser i den verkliga maktelitens skumma planer.

Vilken är då denna verkliga maktelit? Är det Bilderberggruppen? Naturligtvis inte, det är bara en diskussionsklubb. Kan det vara ZOG? Ha! En liten fjantig klubb utan reell makt. Är det Illuminati? Pfah! Amatörer!

Nej, nu skall det avslöjas, den verkliga makteliten går under namnet DNRC, en hemlig sammanslutning som nu har nästan sex hundra tusen medlemmar, alla som arbetar för att ta över världen och förslava resten av mänskligheten. Och ja, dom har också en mailinglista som mobbar! På DNRCs mailinglista mobbar man inte bara småfeta journalister och politiker, utan alla som inte är med i DNRC mobbas konsekvent som mindervärdiga idioter. Populärast är inskickade anekdoter över hur dumma icke-medlemmar, så kallade induhviduals, är.

Detta är inte bara årets, utan århundradets konspiration (och detta inlägg därför århundradets avslöjande. Pultizerpriset hägrar). Om detta inte stoppas omedelbart kommer DNRC ta över världen! Gå med nu!

Read Full Post »

Har man inget hemskt att indignera sig över så får man väl hitta på nåt. Och Mustafa Cans artikel i DN om Alexander Bards ”Elit-lista” är senaste exemplet på idiotisk moralisk indignation över skitsaker man inte har nåt att göra med, och han får genast med sig halva världen i sitt skanderande ”usch så hemskt!”.

Elit-listan dyker upp i pressen med jämna mellanrum, gärna i nåt slags ”avslöjanden” av Bards ”hemliga” lista. Alexander Bard skrattar säkert gott åt detta varje gång. Skulle inte förvåna mig om hälften av ”avslöjandena” är gjorda av folk på listan, därför att Alexander ber dom att göra det. Om Mustafa Cans avslöjande är ett sådant vet jag inte, men det dryper av etter och indignation så antingen är han en genialisk satrist eller så är han bara blåst. Vilket lär vi få reda på förr eller senare.

Här kommer lite äkta avslöjanden om listan, från en som har varit med på den, nämligen Yours Truly.

  • Listan är inte ett skit hemlig. I själva verket stod det med i reglerna för listan att man måste skryta om att man är med på den. Annars får man inte vara med. Jävligt hemligt, du…
  • Listan är en skvallercentral, främst för folk i media. Ämnena sträcker sig från vem dom pseudo-hemliga personer med kodnamn som ”artisten” eller ”35-åringen” på löpsedlarna är, till vad som verkligen hände bakom kulisserna på Big Brother.

Jag blev rekommenderad till listan av en kompis. Efter en vecka insåg jag att listan var aptrist, och att jag inte hade nåt där att göra, eftersom jag tycker kändisskvaller är bland det ointressantaste jag kan föreställa mig, efter dansbandsmusik. En vecka senare insåg Bard också att jag inte hade nåt där att göra, och jag blev kickad.

Mustafa Can pratar om ”människokränkning, angiveri, hat och personförföljelse”. Vilket fantastiskt skitsnack! Det som förekommer på Eiltlistan är inte värre än vad som förekommer i TV-soffan framför melodifestivalen eller Expedition Robinson. Det är rykten, syrliga kommentarer och allmänt hackande på kändisar, om dom inte är med på listan, förstås. Mellan folk på listan så talar man istället om hur fantastiskt bra och snygg man, och alla andra på listan är. Självironi kallas sånt, och det vet inte Mustafa Can vad det är, uppenbarligen.

Enda skillnaden mellan elit-listan och skvaller mellan kompisar är att eftersom det är så många som är med på listan, och dom flesta av dom är från media eller politiken eller liknande, så har man tillgång till bättre skvaller. Det är en lista för skvallereliten. Sverige bästa, slaskigaste och med nybakta kändisskvaller. Hänt i Veckan på lyxsteroider. Och det är absolut inget att försöka dra igång någon slags moralpanik över. Det är bara ett barnsligt vräkande i snaskigheter, allt draperat i tonvis av lyxig ironi. Det är med andra ord väldigt, väldigt Alexander Bard.

Är det nåt att vara upprörd över? Tja, om du är upprörd över detta, då föreslår jag att du genast säger upp bekantskapen med alla som garvar och säger ”Men vad fan har människan PÅ sig” när dom ser på melodifestivalen. Vi kanske skall förbjuda Hänt i Veckan också, när vi ändå håller på?

Edit: Uppföljning.

Read Full Post »

Åsa Linderborg hade en artikel i Flamman om Ordfrontsstriden. Inte den senaste, om påståendena att Israel styr svenska media, utan den tidigare, den som handlade om Balkan. Åsa Linderborg är intressant, för hon är en av dom inom den svenska vänstern som anstränger sig allra minst för att dölja att hon ljuger.

Här är ett urval av lögnerna i den här artikeln. Jag orkar inte analysera dom i djupet, folk med någon slags vett i huvudet kan äsa artikeln och ser igenom lögnerna direkt, men några har fått kommentarer inom parantes:

”Maciej Zarembas och liberalernas monstertruckar skamlöst deformerade Eklunds åsikter”
”Därmed utdelades ett hugg mot den svenska yttrandefriheten som i sin kraft har få motsvarigheter i svensk efterkrigshistoria.”
”Maciej Zaremba, visade sig vara en principiell motståndare till yttrandefriheten”
”För mig blev Ordfrontstriden en påminnelse om att en av vänsterns viktigaste uppgifter är att försvara de goda liberala dygderna; liberalerna gör det allt mer sällan själva – de nya liberalerna gör det aldrig.”
”Det finns inte många liberaler som har offrat sitt liv för någon annans rätt att få säga sin mening, men det finns gott om liberaler som offrar sin liberalism för att andra inte ska få skriva som de gör.”
”Yttrandefrihetsutredningens sant libe­ra­la hållning står i bjärt kontrast till Maciej Zarembas syn på yttrandefrihet” (Här citerar Linerborg Zaremba, när han säger exakt samma sak som Linderborg själv sa om yttrandefriheten innan i artikeln, men hon hävdar att Zaremba är mot den synen. Linderborg ljuger alltså.)
”För Zaremba är nämligen yttrandefrihet inte en demokratisk rättighet utan något som ska villkoras.” (Vilket alltså också är sant för Linderborg själv, enligt det hon skrev först i artikeln, men det låtsas hon nu inte om. Inte speciellt ärlig debatteknik. Ja, lögn skulle man ju kunna säga.)
”Enligt Zaremba bör felaktiga åsikter vara åtalbara.”
”Zaremba misstror folks förmåga att tänka kritiskt”
”Att i samhällsdebatten medvetet fara med osanning är ett moraliskt problem, men knappast en fråga för jurister att ta ställning till, som Zaremba anser.”
”Till skillnad från liberalerna har vänstern inte råd med sakfel, för då blir det till att springa gatlopp i media.”
”Och om vänstern hade samma massmediala tillgångar som liberalerna” (här impliceras det att dom inte har det. I själva verket är vänstern överrepresenterad i media. Implikationen är en lögn alltså).
”Ska man ha rätt att ge ett annat per­s­pek­tiv än det förhärskande? Självklart, säger lagstiftaren, det är just den rätten som lagen om yttrandefrihet skall garantera. Zaremba är av helt motsatt åsikt.”

Det där är ur första halvan av artikeln. Andra halvan handlar mest om interna saker på Ordfront. Där har jag ingen möjlighet att uttala mig om vad som är sant eller falskt. Jag förmodar att hon fortsätter i samma stil, så man kan nog lugnt anta att listan på lögner skall fördubblas. I själva verket är den där artikeln en fin kandidat för en ”finn fem rätt” tävling, som den jag gjorde med Chomskys artikel i aftonbladet, så nu kör vi den. Linderborg är inte i närheten av samma klass som Chomsky, så vi får begränsa saken lite. Förutom rena citat om vad andra har sagt, hur många rätt kan ni hitta i Linderborgs artikel?

Varför ljuger hon så mycket? Tja, jag tror att enligt Åsa Linderborg helt enkelt inte har nåt koncept om att det är fel att ljuga. Det är möjligt att hon öpverhuvudtaget inte förstår koncepten sanning och lögn. Enligt Linderborg är det bara en sak som räknas: Om man kritiserar USA eller inte. Allt som kan räknas som USA kritik är bra, oavsett om det är en komplett lögn, och allt som kan tolkas som USA-vänligt är fel, även om det är dagens sanning. Linderborg kritiserar Ordfront för att dom försöker upprätthålla journalistisk integritet. Sånt skall man inte ha. Man skall hata USA, och ljuga om USA, annar hötter Åsa Linderborg med pennan. Samma tendens har vi ju sett inom hela vänstern, bland annat i debatten om Pinters diktaturkrameri. Lögner som kritiserar USA: Bra. Sanningar som inte kritiserar USA: Dåligt. Det är den moderna vänsterns grundmantra, verkar det som.

Och en annan intressant sak är hur hon falskeligen omfamnar liberala värderingar, och sedan ljuger ihop att liberalerna inte är liberala. Det visar på hur vänstern i dag har så oerhört lite att stå på att dom försöker sno liberalernas idéplattformar istället för att använda sina egna. Vänstern är panikslagen. Deras teoribyggen har kollapsat. Dom stora socialistiska diktaturerna har kollapsat. Man har inget kvar att göra annat än att säga att man omfamnar liberala ideal, och ljuga ihop lögner om liberaler, samtidigt som man naturligtvis i sann Ohly-anda inte ändrar åsikt. Man bara ljuger om vad man tycker.

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.