Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2005

The French Prime Minister and presidential hopeful, Dominique De Villepin was interviewed on CNN yesterday. It was a brilliant display of how to not say anything substantial, something French politicians and philosophers excel at. Most significantly, De Villepin avoids all kinds of answers. He avoids answering questions, and he ducks any answers to the French problems. I can only hope that France will not reward his unsubstantial bullshitting by making him a president.

His statements on what do do are either platitudes, like ”we want to make a very special effort in direction of the young people of these neighborhoods”; or saying that he will do the same thing as before (i.e. nothing), ”we have created tax free zones, we want to increase the numbers of these tax free zones”; and most significantly, more state meddling: ”we’ve decided to have our national agency of employment to receive all the young people in these neighborhood during the next month”.

De Villepin can also not resist blaming others. The immigrants themselves get a little blame, of course; ”we also want the people of these neighborhoods being able to accept the jobs outside of these neighborhoods”. I personally am pretty sure they are very able to accept jobs outside the suburbs. The problem is that they aren’t offered any. And the primary scapegoat of French politicians come up; ”whatever happened in France can happen as well in other countries, in Europe or else where. It is a part of a new phenomenon of globalization.” No, it’s not a part of globalization. Many countries that have embraced globalization have no such problems. In fact, the problems are rather a direct effect of protectionism.

The attitude is ”these people need help”. No, they don’t. They need jobs.

The answers that De Villepin is avoiding are not even particularily painful. France comes in 142nd place out of 154 countries when it comes to ease of hiring and firing people. Yes, France is the 12th most difficiult country in the world, only 11 other countries make it more difficult to hire people. How exactly does Dominique De Villepin expect poorly educated, muslim, black immigrants to get a job in that situation? Hiring somebody takes a lot of effort. Firing them if you made a misjudgment (either about how much work was needed or about the person) is even harder. Would you be willing to take a risk in that situation? Of course not. You’ll hire somebody with the same education, looks and values as you, because that is what you trust. Preferrably somebody that has recommendations from somebody you know.

The result is that getting a job relies almost solely on contacts. You can’t get a job, unless you know somebody who knows somebody. And poor kids in the suburbs don’t.

There is only one solution to the problems France has; get the economy running so more jobs are created and simplify the process of hiring and firing people. A lot. Most of the difficult in doing this is hidden in a notoriously complicated French bureaucracy. This bureaucracy is full of people whose only interest is in creating more job for themselves.

Here is a completely true story about how you get a paper from the French goverment:

  1. You go to the sécurité social and ask for the paper. After one hour of waiting, they give you a completely different paper. When you point out that this is not the paper you asked for, they say the computers are broken, and ask you to come back another day.
  2. You come back another day and ask for the paper. They tell you that they can’t give you this paper at your normal office, and that you need to go to a special office.
  3. You go to the special office. After one hour of waiting, they refuse to give you the paper, and say you should not have it.
  4. You print out the european regulation on the matter, and read through it, making sure you should have the paper.
  5. You go back, and ask for the paper again. This time, when they refuse to give you the paper, you read the law to them, having highlighted the required parts of the law with a handy flourescent pen. They agree that you should have the paper, and then as for a list of 10 different papers you have to give them, first, to prove that you should have the paper, several of which comes from other parts of the French administration.
  6. Rinse, repeat.

All this requires not only knowledge of French, of course, but knowledge of French and european law. And you need to know it better than the French administration knows it.

Do you really want to hire anybody in those circumstances? I know of several young europeans who came to Paris for a year, to have fun and see the world. Most of them work. Few of them pay any taxes. It’s easy to see why, and it’s not because the taxes are high. It’s just too darn difficult to pay them.

The only painful part of this solution, is that the unions are running France, and French unions will stop anything that sounds like ”liberalisation” or ”deregulation”. We need, therefore, to come up with an alternative name for these policies. Suggestions are welcome.

Read Full Post »

SEKO är missnöjda

1996. SJ skall privatiseras. SEKO är missnöjt. SEKO föredrar att det är statligt, och klagar högljutt på hur illa SJ har blivit efter privatiseringen.

2000. Pendeltågen i Stockholm upphandlas. SJ förlorar upphandlingen till Citypendeln. Inte så konstigt, SJ är ju skit, enligt SEKO. Men SEKO är inte nöjda. Massor av SEKO-medlemmar vägrar jobba för Citypendeln, med resultatet att Citypendeln inte har nog förare, och det blir massa förseningar.

2005. Ny upphandling, Citypendeln förlorar, och Stockholmståg, ägda av SJ, vinner. SEKO jublar över att SJ får kör….va? Nej, såklart, SEKO är missnöjda.

Håhåjaja.

Read Full Post »

Friåret är en bit intressant politik. Friåret är baserat på den felaktiga tron att antalet arbeten i samhället är fixt, och att om man får folk att arbeta mindre kommer det bli massa lediga jobb, och arbetslösheten kommer minska. Alla som har ens funderat på att öppna en bok om nationalekonomi vet att det inte är sant. Snarare är det tvärtom, ju mer folk jobbar desto rikare blir samhället och desto mer jobb skapas och desto mindre blir arbetslösheten. Idén om att sänka arbetstiden, genom 6-timmarsdag eller liknande, kommer från samma felaktiga idé. Det har prövats i Frankrike med 35-timmars vecka. Det hjälpte inte ett dugg.

Med denna grundläggande ekonomiska sanning i bakhuvudet inser man att idén att ge folk ledigt med betalning i ett år inte är ett bra sätt att minska arbetslösheten. Miljöpartiet fick den idén ändå. Att miljöpartiet tycker märkliga saker är ingen nyhet. Att socialdemokraterna, i ett försök att behålla miljöpartiets stöd, gick med på att man skulle pröva friår i vissa delar av Sverige, kanske inte är så konstigt. Särskilt inte som miljöpartiet hävdade att folk inte alls skulle utnyttja friåret som betald semester, utan för att starta nya företag, eller utbilda sig.

Hur gick prövandet då? Jo, resultatet var naturligtvis att arbetslösheten inte minskade och att nästan alla som tog ett friår använde det som betald semester. Med andra ord, det funkade inte alls, det kostade bara pengar.

I det här läget tycker man miljöpartiet borde erkänna att friåret kanske inte var en så bra idé, men icke. Trots detta katastrofala misslyckande att åstadkomma det dom ville, fortsatte dom att driva förslaget om friår ändå. Och av någon outgrundlig anledning gick socialdemokraterna med på att införa det. Det kan väl enbart tolkas som ett bevis på att socialdemokraterna genomför precis vilken skit som helst, så länge det håller dom kvar vid makten ett år till. Om det är bra eller dåligt skiter dom i, bara dom får bestämma.

Så nu har vi friår. Det ger en del intressanta effekter. Till exempel: Om någon är borta från sitt jobb av någon anledning, som barnledighet eller liknande, och vill ta ett friår, så kan inte den som för tillfället är vikarie fortsätta vara det. Hela poängen är nämligen att någon som är arbetslös får vikariera, och vikarien är ju inte arbetslös! Fast vikarien blir ju det då, förstås.

En annan intressant sak är att vad arbetsgivaren tycker inte är relevant. För att inte arbetsgivaren skall kunna sätta stopp för en persons friår, så är det arbetsförmedlingens åsikt som gäller. Så den anställda kan få friår, även om arbetsgivaren inte tycker den föreslagna vikarien är bra nog, och faktiskt även om arbetsförmedlingen inte kan hitta nån vikarie alls. Bara jobbet är sådant att det borde finnas en vikarie. Det innebär ofta att jobbet inte blir gjort alls. Såvida inte det man gör under sitt friår är att starta en konsultfirma. Då kan man ju göra sitt gamla jobb som konsult under ett år, och få betalt både av staten och den gamla arbetsgivaren. Bra va?

Och vad är effekten av allt detta? Tja, i år är det meningen att 10.000 personer skall ta friår. Det skall kosta staten 1.5 miljarder kronor. Preliminära uppgifter säger att ungefär 50% av friårsvikarierna har någon slags anställning två månader efter avslutat vikariat. Det innebär alltså att efter att ha lagt ut 1.5 miljarder i år, kommer ungefär fem tusen av vikarierna ha arbete. Många av dom här hade såklart fått jobb ändå, men låt oss vara snälla, och låtsas som om det inte är fallet. Och många av dom 10.000 friåren som tas ut kommer inte få några vikarier alls. Men vi låtsas inte om det heller. Vi låtsas, fast vi vet att det är fel, att alla 10.000 jobben får vikarier, och att 50% av dom har jobb efteråt och att alla av dom hade varit arbetslösa om det inte vore för friåret, bara för att ingen skall kunna klaga på att vi har räknat på ett sätt som är orättvist mot friårsreformen.

1.5 miljarder för fem tusen personer, det är 300.000 kronor per år. 25.000 i månaden. Och eftersom detta är kostnad för staten, så motsvarar detta en lön på 25.000 i månaden efter skatt! Jag upprepar för tydlighets skull: För den kostnad som friåret kräver svenska staten på, så hade staten kunnat anställa fem tusen personer, till en lön för 25.000 i månaden efter skatt. Men istället för att göra detta, och på det viset faktiskt skapa jobb, bestämmer man sig för att betala tio tusen pers för att ta betald semester i ett år.

OK, 5.000 personer är bara 2% av den totala arbetslösheten på 250.000. Men ändå. 25.000 efter skatt är ju en rätt skaplig lön om man säger så. Och det finns mer pengar att ta. Arbetsmarknadsverkets insatser kostar totalt 46 miljarder. Det är 15.500 kronor per arbetslös, ungefär… OK, det är kanske inte helt rättvist att räkna så, särskilt inte eftersom dom många av dessa miljarder läggs på helt andra människor (för att få bort dom ur arbetslöshetsstatistiken) och resten mestadels är bidrag till arbetslösa, så låt oss kolla på dom saker som faktiskt är onödiga. Arbetsmarknadsverket i sig kostar 5,7 miljarder, och gör inget nyttigt alls. Utom betalar ut bidrag då, men det kan nån annan del av staten göra. AMS alla pysselsättningar kostar 2 miljarder till. Med friåren finns alltså minst 8-9 miljarder att lägga på att skapa jobb, som idag istället slängs bort på nåt helt onödigt: Att få det att se ut som om vi har lägre arbetslöshet än vi har.

8 miljarder räcker till att betala 65.000 (sextiofem tusen) personer 10.000 kronor i månaden efter skatt. Nu föreslår jag inte att staten skall göra det, men om dom här pengarna på nåt vis fanns i omlopp i samhället skulle det faktiskt skapas massa jobb. Kanske inte 65.000, för många av jobben skulle ju ha högre lön än 10.000 efter skatt, men det skulle definitivt skapas flera tiotusentals jobb till. Bara för dom pengarna AMS slänger bort på att göra ingenting av nytta. Och den produktion som dom här jobben skulle skapa skulle i sin tur skapa pengar, som skulle skapa mer jobb.

Och ärligt talat, vad är det för moral som säger att det är bättre att sätta folk på meningslösa kurser och betala ett års semester, än att se till att folk får jobb? Jag tror folk vill ha riktiga jobb, jag. Har jag fel?

Read Full Post »

Statistiska lekar

Det finns en siffra som upprepas mycket i Sverige. Just nu påstås siffran vara 5.4%, men det är inte sant. I själva verket är den 10.2% Ja, jag talar om arbetslösheten såklart.

Är arbetslöshet alltid ett problem? Nej, en arbetslöshet på runt 5% är nog normalt. Det kommer alltid finnas ett par procent med människor som letar efter bättre jobb, eller just har slutat eller just blivit sparkade, eller jobbat på ett företag som gått i konkurs. Att vara arbetslös i ett par veckor eller en månad är inte något större problem. Problemet är långtidsarbetslöshet, när man blir utslagen från arbetsmarknaden, och inte klarar av att ta sig tillbaks.

Och här är problemet med socialdemokraternas statistikfiffel. Skillnaden mellan 5.4% och 10.2% är att i den senare siffran har man räknat med alla dom som sätts i olika typer av AMS-åtgärder. AMS-åtgärderna har bara ett enda syfte, att gömma hur stor arbetslösheten är. 5.4% procent arbetslöshet är inte så farligt, om man jämför internationellt. Men det här är ju lätt att se igenom genom att räkna in alla som sitter i åtgärder, och då får man som sagt siffran 10.2%. En usel siffra i internationella sammanhang. Men vad som är värre är att genom att sätta folk regelbundet i åtgärder, så gömmer man långtidsarbetslösheten. Sätt folk i meningslösa kurser två gånger om året, så vips har du sopat bort siffran för hur många som har varit arbetslösa längre än ett halvår.

Trots detta sifferfiffel har Sverige officiellt en rätt hög långtidsarbetslöshet på 28-29% av dom arbetslösa. Det finns idag 67 000 personer som varken kan få jobb eller ens något av AMS fusksysselsättningar.

Att hålla folk ute

Vad beror det här på? Varför har vi så hög långtidsarbetslöshet? Ja, det finns några saker som verkar hänga ihop med långtidsarbetslöshet: Det är sådana saker som hög anställningskostnad, högminimilön och liknande. Dom kan sammanfattas i att det är regler och lagar som avser att skydda lönerna hos dom som har arbete.

Dom flesta regler på arbetsmarknaden är inte till för att sänka arbetslösheten, dom är inte till för att skapa nya jobb, reglerna finns inte där för att underlätta för arbetslösa att få jobb. Reglerna finns där för att försvara lönerna hos dom som HAR jobb, och se till at dom som har jobb får så höga löner som möjligt. Reglerna försöker upprätthålla ett monopol på arbete. Man försöker hindra människor från att ta sig in på arbetsmarknaden och konkurrera om löner. Konflikten mellan Byggnads och Laval är ett exempel på det. Ett annat är minimilöner. En minimilön är egentligen till för att hindra arbetsgivarna att betala skamlöner, men minimilönerna i dagens europa ligger oftast betydligt över vad man anser är existensminimum. Är inte det lite märkligt, egentligen, borde inte minimilönen vara existenminimum?

I Sverige har vi ingen lagstadgad minimilön. Istället sätts minimilöner i kollektivavtalen. Kommunal till exempel har 13.400 i månaden som lägstalön. Det är rätt rejält mycket mer än vad man får som socialbidrag. Den genomsnittliga lönen som kommunalanställd är 20.400 i månaden. Det innebär alltså att om man skall ta en risk och anställa en ung invandrartjej som aldrig har haft ett jobb innan, så tjänar man mycket lite på det. Istället anställer man hellre en svensk kille som redan har jobb och goda referenser, det är säkrare, och kostar ungefär samma.

Höga minimilöner fungerar som ett skydd för dom som redan har jobb, och ett hinder för dom arbetslösa. Likadant fungerar alla andra regler som är meningen att skydda dom som har jobb. Undersökningar som tittar på hur arbetsmarknader hanterar en plötslig ökning av invandrare, visar att marknader utan dom här skydden klarar sig bäst, medans skyddade arbetsmarknader får en högre arbetslöshet. Reglerna som är till för att skydda arbetsmarnader från konkurrens utomlands, gör det så dyrt och krångligt att ha företag i landet, att man hellre flyttar tillverkningen någon annanstans.

Men fungerar skyddet då? Innebär det här att dom som har jobb har högre lön än vad dom skulle ha annars? Nej, för den här typen av skydd slöar ner ekonomin och gör tillväxten lägre. Det gör det svårt för nya företag att expandera genom anställning, och det gör samhället i genomsnitt fattigare. USA har väldigt lite spdana skydd. Men där har anställda i allmänhet högre löner och bättre levnadsstandard. Skydden är alltdå rent kontraproduktiva. Dom orsakar precis den motsatta effekt mot vad dom är avsedda att orsaka.

Protektionism fungerar alltså inte, inte heller i detta fall. Regler som är till för att skydda dom arbetandes löner orsakar iställer att företag flyttar utomlands, det slöar ner ekonomin och ger arbetarna lägre löneökningar.

Varför finns dom då kvar? Jo, av två anledningar. Den ena är en rädsla bland dom som har arbete. Dom är rädda för att bli av med arbetet, samtdigt som dom inte är tillräckligt insatta i nationalekonomi för att förstå att reglerna gör det sämre. Den andra gruppen som vill ha kvar reglerna är fackpamparna. En hårt reglerad arbetsmarknad ger dom stor makt, och möjlighet att som de svenska facken gör, i princip utöva utpressning på företagen, så facken kan berika sig själva.

Men resultatet är ett samhälle som är uppdelat i dom som har arbete, och dom som inte har arbete. Den socialistiska politikenm vars mål är att avskaffa klassamhället, har skapat en ny klass: Dom långtidsarbetslösa.

Read Full Post »

Den svenska maffian

1998 skrev Ansers Johnson boken ”Vi står i vägen” som noggrant avslöjade hur LO mutade socialdemokraterna att föra den politik LO ville föra, och inte den politik som socialemokraterna visste var bra för Sverige. I år kom vad jag bara kan se som en andra del av samma historia, Maciej Zarembas artikelserie om det ”östeuropeiska spöket”. I den artikelserien, årets eller kanske årtiondets viktigaste, avslöjar Zaremba hur facket, och då framförallt Byggnads, sysslar med vat inte kan kallas annat än ren utpressning, och detta i ett enda syfte: Att fylla fackets egna fickor. Inte fackmedlemmarnas fickor, utan fackets. Jag trodde det var illa. Jag visste att facket sysslade med politik och inte med medlemmars rättigheter. Jag visste att dom bara brydde sig om det dom minst behövs till, löneförhandlingar. Men både Anders Johnsons bok aoch Zarembas artikelserie har chockerat mig. Det var mycket, mycket värre än vad jag trodde.

Lögner, mutor och utpressning. Jag tycker det är dags att kalla dom här organisationerna för vad dom är: En svensk maffia.

Read Full Post »

Ett Europa utan gränser, och ett med.

Det gränslösa Europa: Inget att deklarera

Jag pendlar mellan Paris och München just nu, och en sak är väldigt frånvarande under dom här resorna: Tullar. Att flyga mellan Charles de Gaulle och Franz Josef Strauss som flygplatserna ju officiellt heter, är som att flyga mellan Visby och Stockholm. Jo, dom kollar ID när man går på planet, men det är det hela. Ingen tull, inga pass. Inte ens en grön skylt med ”Inget att deklarera”. Jag har bara kabinbagage, och svichar direkt ner till pendeltågen. Snabbt och smidigt.

Det sanslösa Europa: Deklarera mera

Att prata med skattemyndigheter är inte en lika gränslöst trevlig upplevelse. Lite eftersläpning av inkomster och liknande gör att jag bor och jobbar och är anställd i Frankrike, men har lite inkomster som egenföretagare i Sverige. Och nu blir det krångligt. Häng med nu.

Man skall betala sociala avgifter för arbete som inte är lön i det land man har inkomsterna i, inte det land där man bor. Har man inkomster som inte är lön i flera länder skall man betala i det land där man har störst inkomster som inte är lön. Såvida man inte också är anställd i ett land, då skall man betala i det landet.

Skatteverket kom halvvägs i den logiken, och ansåg att jag skulle betala sociala avgifter i Sverige. Det ansåg inte jag, så vi fick läsa lagen för dom. Efter lite tjat går dom med på detta. Ett halvår senare skicka dom ett brev där dom säger att dom behöver ha ett papper som heter E101 från mig. Nästa vecka. Kunde dom inte klämt ur sig det ett halvår tidigare?

Det är, om man uttrycker sig snällt, lite lätt överoptimistiskt att förvänta sig att man skall få ett papper ur franska försäkringskassan på en vecka. Tre veckor senare har jag fortfarande inte fått papperet. Så här går det till:

1. Man går till ”securité social” (”man” är oftast min flickvän, eftersom jag nu pendlar till München) och begär att få ett E101. Efter en timmes väntan får man ett helt annat papper. När man ber att få E101 får man reda på att datorerna inte funkar. Jaha, det hade dom ju kunnat sagt en timme tidigare. Och jo, man GÅR till securité social. Dom svarar inte i telefon, och att kommunicera via brev tar två veckor.

2. Man går till securité social några dagar senare och ber att få ett E101 papper. Dom säger att man skall inte gå dit, utan man skall gå till ett speciellt kontor för internationella ärenden. Jaha, det hade dom ju kunnat sagt igår!

3. Man går till det internationella kontoret och ber att få ett E101. Dom vägrar, och ber en att man skall bevisa att man skall ha ett. Det internationella kontoret hävdar att jag skall betala skatten i Sverige. Även dom kom bara halvvägs i logiken.

4. Vi översätter brevet från svenska skattemyndigheten, och letar reda på franska översättningar av lagar. Veckan efter går min flickvän igen till det internationella kontoret, pekar på lagarna och visar att jo, enligt europeiska skatteöverenskommesler så skall jag betala sociala avgifter i Frankrike. För det behöver jag ha ett E101. OK, visst, du skall ha ett E101, säger dom då äntligen. För att kunna ge dig ett E101 behöver vi ha det franska anställningskontraktet, ett papper från Sverige som säger att jag har inkomster i Sverige som inte är lön, och femtielva andra papper. Jaha, hade dom inte kunnat sagt det för tre veckor sedan?!

Så, kanske, med lite tur, kan jag få mitt papper nästa vecka. Jag bävar inför vilket krångel det skall vara att betala dom här skatterna i Frankrike. Förmodligen kommer Franska staten kräva mig på massa konstiga skatter jag inte skall betala, som vanligt. Jag får nog skaffa mig en Fransk skatteexpert, som ju givetvis kommer kosta mer än vad mina inkomster är.

Om det blir såhär nästa år också, då kan jag garantera att jag inte tänker deklarera några mer inkomster i Sverige.

Read Full Post »

Det svenska fackets moral.

Som ni vet tvingade Byggnads bort ett Lettiskt företag, Laval un Partneri, i konkurs. Dom hävdade att detta var för att skydda arbetarnas rättigheter, och dom hävdade att det lettiska företaget vägrade skriva under ett kollektivavtal. Men facket krävde, helt regelvidrigt, att dom skulle skriva avtal om att höja lönerna till löner som låg väl över det svenska genomsnittet. Kravet är givetvis helt absurt, och det visste facket. Det här var inget reellt krav, det var en ren operation som avsåg att få bort förtaget, för att vidhålla Byggnads monopol på arbete. Nåt erbjudande om att bara skriva kollektivavtal verkar aldrig Laval ha fått.

Naturligtvis har byggnads rätt att kräva monopol om dom vill. Men då skall dom säga, det, och det gör man inte. Dom ljög, och hävdade att detta var för dom lettiska arbetarnas skull, när det i själva verket enbart är frågan om att säkra fackpamparnas personliga makt och feta löner för att göra absolut inget av nytta.

Nu när dom har avslöjats, vad är deras reaktion? Försöker dom åtminstonde ens fejka ånger? Nej,allt man har gjort är att man har ”begått ett formellt fel”, men nåt moraliskt fel har man inte gjort. Man noterar också att fallet har upprört känslorna hos många därför att ”Svenskt Näringsliv har finansierat advokater som tidigt var med i bilden och som hållit liv i frågan långt efter det att företaget lämnade Sverige”. Frågan är alltså i sig inte upprörande, anser Byggnas ordförande Hans Tilly. Byggnads ljuger, och driver företag i konkurs helt utan anledning annat än att Hans Tilly skall få ha så mycket makt som möjligt, och det enda upprörande är att Svenskt Näringsliv har hållit liv i frågan? Hans Tilly och hans fack skall få uppföra sig hur som helst, det enda upprörande är att folk klagar på det, tydligen.

Hyckleriet har fått ett nytt svenskt ansikte.

Read Full Post »

Mina nära och kära i Sverige oroar sig för sin sjukvård. Vissa av dom kan göra nåt åt det. Man kan nämligen sedan en tid tillbaka i Sverige skaffa sig privat sjukförsäkring. Ja, just det, precis det ni har hört om i USA; man skaffar sig en privat sjukförsäkring och får sedan extra bra vård hos privata läkare och privata sjukhus. Bätter vård än dom som inte har nån sjukförsäkring. Medans den svenska vården sakta blir sämre och sämre, och dyrare och dyrare, och sjuksköterskorna blir allt mer utbrända, så kommer den här typen av privata sjukförsäkringar öka, och den privatfinansierade vården i Sverige kommer bli allt större.

Kan alla skaffa privat sjukförsäkring? Nej, arbetslösa kommer naturligtvis inte ha råd. Och inte heller ensamstående föräldrar. Förmodligen kommer dom flesta i dom lägsta inkomstklasserna hitta saker som verkar vettigare att lägga pengarna på. Min mor, som har haft diverse krämpor rätt länge nu, kommer aldrig kunna få en privat sjukvårdsförsäkring ens om hon hade råd. Inget försäkringsbolag skulle ta i henne med tång.

Så vad kommer det här få för resultat? Jo, vi kommer få bra sjukvård för dom rika, och usel sjukvård för dom fattiga. Den modell vi har i USA, och som alla politiker, åtminstone officiellt, säger sig inte vilja ha. Och varför kommer vi att få den här modellen? Jo, för att socialdemokraterna vägrar att fixa den svenska sjukvården. Socialdemokraterna vägrar att införa den enda modell som har en chans att stoppa den här utvecklingen: En offentlig gemensam sjukförsäkring, men privatiserade sjukhus. Den modell man har i bland annat Frankrike.

Ironiskt va? Under förespeglingen att man inte vill ha en amerikansk modell av sjukvård, så håller socialdemokraterna på att införa den amerikanska modellen.

Socialdemokraterna håller på att återinföra klassamhället, just när vi nästan helt hade avskaffat det. Samma sak sker i Frankrike (fast inte med sjukvården), och jag har turen att befinna mig på ”rätt” sida. Men som liberal anser jag inte att det skall vara en fråga om tur. Jag vill inte ha tillbaka klassamhället. Man får fråga sig varför socialdemokraterna vill det.

Read Full Post »

Vart går din skatt egentligen? Vet du det? Vet du ens hur mycket skatt som betalas på din lön? Nej, det står inte i ditt lönebesked, för det inkluderar inte arbetsgivaravgiften, som trots namnet är en skatt. Och inte står det vad skatten går till heller.

För att hålla lusten att betala skatt uppe är det bra om man får reda på vart ens slantar går, och hur mycket man faktiskt betalar. Öppenhet är ju nyckelord i svensk politik, så varför inte när det gäller skatten? Och att åstadkomma det här är faktiskt inte omöjligt, det görs redan i dag i Frankrike. Först blev jag förvånad över alla små rader med olika utgifter, men sedan insåg jag att detta alla är olika skatter för olika saker, som en skatt för ”länstrafiken”, osv. Så här får man se precis hur mycket man betalar till RATP (Paris motsvarighet till Stockholms Länstrafik).

Framförallt får man se hur mycket man betalar i arbetsgivaravgift. Här i Frankrike pratar man om butto och netto-lön. Bruttolönen är före arbetsgivaravgifter, nettolönen är efter, men före dom skatter du betalar själv (som du mycket riktigt betalar själv, året efter. Skatten dras alltså inte från lönen).

Det här tror jag skulle vara årtiondets skatterevolution i Sverige: Att folk får reda på hur mycket dom betalar och vad skatten går till. Först och främst skall man kräva att alla företag skriver ut hur mycket dom har betalat i arbetsgivaravgifter. Under den borgerliga regeringen infördes en sådan regel för statliga bolag, den regeln tog sossarna bort. Inför den igen för alla bolag.

För det andra behöver man dela upp kommunal och statskatter i småskatter, och det tar tid, men det är det värt. Inte bara för att man skall se vad skatten går till, utan för att få en tydligare korrelaton mellan krav på pengar och skatt. När folk kräver att man skall ge mer pengar till SL så är det lätt att nicka. Klart SL skall ha mer pengar. Kommunaltrafik är fina grejer. Men det är lätt att glömma att det antingen innebär en höjning av landstingsskatten, eller att man snor pengar från sjukvården. Ja, då är det inte så självklart längre… Ge länstrafiken en egen skatt, så löser sig det problemet. Vill man göra nåt som kräver en större budget, så innebär det automatiskt att man ser hur mycket skatten måste höjas. Samma sak för sjukvården. Jag vill ha en statlig, obligatorisk sjukvårdsförsäkring. Det har vi idag, men hur mycket den kostar är svårt att säga. Gör socialförsäkringen separat, och skriv ut den separat på lönebeskedet, så vi får se hur mycket vår sjukvård kostar. Först då kan vi avgöra om det är värt det!

Det här tror jag skulle vara årtiondets skatterevolution.

Read Full Post »

The integrated and the rejected. The whole fucking universe is split into two…

- From the movie ”Immortal”

So, it seems I was wrong. I thought this whole debacle would not end until the French minister of interior, Nicolas Sarkozy, resigned. But he has played high political stakes and won before, and he seems to do that this time around as well. He first put more fuel on the fire by calling rioters ”rabble” and telling the police to arrest more, and coming with obviously bogus claims that the riots were centrally organized. But then, he pulled a card from his sleeve: The state of emergency. This has never been used on mainland France before. Not even during the riots of 1968, which took place in central Paris.

Let us ponder that again. France is in a state of emergency. This feels rather bizarre. States of emergency is something usually used by oppressive governments to shut up the opposition. And when you go about your shopping, where is the emergency, you say? It is slightly otherworldly. But it seems to have worked, the riots are cooling down. The Parisian suburbs are reportedly back to normal. The sickly stench of burning rubber that blanketed the nights of Parisian suburbs are gone, no doubt thanks the the drop in car burning. During the riots several hundred cars were torched every night. Yesterday, the number was 76, which according the police is “almost normal”.

So, it might be time to sit down and look at what really happened. And I will start with a whole host of selected statistics to show the situation in France.

  • In France, only 24% of the youth works. Compare to for example Sweden, where the number is 46%.

  • 10% of all who lives in France are born outside France. But only 6.2% of the workforce is born outside of France.

  • The unemployment rate for university graduates is 5%. The unemployment rate for university graduates of north-African origin is 26.5%

  • Around 40% of the unemployment in France is long-term.

The non-working class

Frances unemployment is as you see, big. And it’s long-term, for the most part. People who for years and years go without a job, and live on unemployment. And remember, this numbers only include those who actively look for work. If you, after looking for job for a couple of years, give up, you are no longer counted as being unemployed. The result is obvious. France has become a modern class-society. But instead of the working class struggling against the oppression of the bourgeoisie, we now have a society split along the lines of the workers and the unemployed. France has a large group unemployed youths of mainly non-French origin. They don’t feel French. They feel excluded and alienated from society. If you are a young north-African in France, no matter if you were born here or immigrated, you chance of ever getting a job is desperately close to zero.

How come unemployment, and especially longterm unemployment is such a problem in France? Here we come into more statistics.

  • On average, startup companies in the US 1992-97 expanded their staff by 161 percent within two years. During the same time, the much fewer French startups expanded their staff by 13 percent.

  • On a scale from 0 to 100, the difficulty of hiring people in France is rated as 78, which places them as the 10th most difficult country, out of 151 (tying the place with Iran, Iraq, but also Greece). This can be compared to Sweden, with a difficulty index of 28, or Denmark and UK with a difficulty index of 11, or Hong Kong, Switzerland, Australia and US, who together with 24 other countries ties the first place as the country that is most easy to hire people with 0 as the index.

  • The share of low-skilled jobs dropped from 28% to 20% between 1983 and 2000. This is partly because:

  • The minimum wage in France was in 1997 52% of the median wage i France. It has since then risen to 61%.

In short, it is very difficult to hire people in France, at it makes no sense in hiring somebody unless you know for sure that this somebody is going to be able to make you quite a lot of money. French companies will only hire people if they are desperate. This makes for a slow moving market, where the best way to get a job is to already have one. If you don’t have a job, and have no education, you are in big trouble. If you in addition to that are not French, well, then you are completely out of luck, and can look ahead at a long life on handouts from the government.

Add a dose of prejudice

The French work market is highly segregated. Go into a McDonald’s, and you see a French boss, arab or asian people behind the counters and black people making the hamburgers. You might see a security guard as well. He is always black, unless he has a dog, in which case he is French. I assume that black security guards are seen as scarier. In a bank or any other kind of office environment, arabs and blacks are simply missing. They are allowed on the streets, but not in an office.

When I took a night train in southern France a couple of years ago, a group of three pick pockets of French or Arab origin combed the train for sleeping passangers with their wallets in reach. The train personell was alerted and the police boarded the train, quickly arrested three black africans and left. The pick-pockets continued to walk around the train, until they jumped off in Marseille.

What should be done?

People, especially immigrants and their kids, need to get jobs. Now. French politicians will look stern and take a deep gaze into the TV cameras where they say that the work market is the most important problem in France now, which is correct. Then they will continue with that it is important to protect the work market from a diverse set of horrors, from the 150 polish plumbers that work in France, to the evils of the immigrants in the suburbs. And this is a political lie.

The most important thing France can do is to create new jobs. And doing that is not magic. It’s easy. And here is the recipie:

  1. Scrap the 35 hour work week. This is already happening in France, but the process can be sped up. People working less is not good for the economy. The idea of a 35 hour work week is that the unemployed were to fill up the missing 5 hours. Of course, that doesn’t happen. Instead, people work less, less money gets created, and the country actually get poorer. The best would be if we could create a work market with a large flexibility and individual choice, so everybody could work as much or as little as they liked, but that is difficult.

  2. Remove the minimum wage laws. France already have a social security net, and a minimum income rule that gives unemployed the money they need to live. This is all the minimum wage law you need. Nobody is going to take a job if it earns less money than being on the dole.

  3. Remove all the bureaucratic obstacles to hiring people. Hiring somebody should just be a case of signing a paper.

  4. Remove all efforts of “protecting” the work market. The only thing you protect by that is the unemployment.

These are the most important parts. If necessary, I’d like to see more efforts towards minimizing the racism when hiring, but that is a difficult question. These four are easy and effective.

Sources:
http://www.cerc.gouv.fr/rapports/summary-cserc6.PDF
http://www.cerc.gouv.fr/rapports/report1cerc.pdf
http://www.insee.fr/en/indicateur/smic.htm
http://www.oecd.org/dataoecd/23/47/34641829.xls
http://www.oecd.org/dataoecd/24/2/34642361.xls

Olaf Gersemann: Cowboy Capitalism, p 198, via Johan Norberg
Jennifer Buckingham, ed. State of the Nation, 2004, p 112, via Johan Norberg

Read Full Post »

Older Posts »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.